fredag 23 maj 2008

Några boktips med anledning av Israel-Palestina jubileet 1948-2008

Rosemary Sayigh: The Palestinians : from peasants to revolutionaries. With a new foreword by Noam Chomsky. Zed books, 2007.
Författarinnan är socialantropolog och har bott i Beirut en längre tid för att studera krigets inverkan på de palestinska flyktingarna där. Denna bok kom ursprungligen 1979. 1994 gav Zed books ut av samma författare Too many enemies. The Palestinian experience in Lebanon.
Boken bygger främst på intervjuer hon gjort med palestinier i flyktinglägren, som funnits i Libanon ända sedan fördrivningen ur Israel (”Nakba”) 1948.

Inside Lebanon : journey to a shattered land. Edited by Assaf Kfoury. With Noam and Carol Chomsky. Monthly review press, 2007.
Paret Chomsky besökte Libanon i maj 2006, två månader innan Israel startade nya beskjutningar av södra Libanon. De besökte flyktingläger och israeliska fängelser och tortyrcentra. De diskuterar med politiker från alla läger. Boken är illustrerad.

Pernilla Ahlsén: En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva : livet i skuggan av konflikten. Norstedt, 2006.
Boken består av reportage Ahlsén gjorde i Israel och Palestina, med intervjuer med både israeler och palestinier. Titeln talar för övrigt för sig själv.

Richard Jändel: Kibbutzen : från utopi till verklighet. Sekel, 2008.
Författaren och journalisten Richard Jändel har tidigare bl.a. intervjuat svenskarna som deltog i spanska inbördeskriget. Han har själv bott på kibbutz, och skildrar i boken dessa socialistiska pionjärläger, som även var den israeliska arbetarrörelsens ”spjutspetsar”. Jändel skildrar kibbutzen som ett försök att praktisera äkta kommunism i småskaligt format fullt ut. Han jämför den med de första kristna gruppernas sammanslutningar, eller de anarkistiska spanska kollektivjordbruken. Här praktiserades verkligen devisen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Kibbutzrörelsen var inte heller samhällsfrånvänd, som många kristna och försocialistiska grupper, utan en viktig del i Israels ekonomiska liv. Till antalet var ”kibbutznikarna” förhållandevis få, men ideologiskt spelade de en stor roll. I det första israeliska parlamentet 1948 utgjorde de tjugo procent av ledamöterna. Den socialistiske historikern Howard Fast menar att i en tid av ”hämningslös konsumtion och girighet”, är kibbutzens exempel av största betydelse. Idag är dess existens hotad i konfliktens Israel, både av politiska skäl men också på grund av den nyliberala ekonomins strupgrepp.

Ilan Pappe: Den etniska rensningen av Palestina. Karneval, 2007.
1947 avgjordes Palestinas framtid i FN. På hösten föreslog FN:s generalförsamling Palestinas delning i en judisk och en arabisk stat med Jerusalem under FN:s styre. Judarna, som utgjorde ca 1/3 av befolkningen och ägde mindre än 10 % av marken, tilldelades 55 % inkl. Negevöknen. Judarna accepterade, trots att målet och drömmen för de flesta sionister var hela det historiska Palestina (inklusive landet öster om Jordan). Araberna sade nej. Israel utropade sig självständigt och FN antog delningsplanen utan att någon folkomröstning gjorts.
Strax efter det brittiska tillbakadragandet 1948 utbröt det första arab-israeliska kriget. Enligt förf. Ilan Pappe, israelisk historiker vid Haifas universitet, var kriget noga förberett av israelisk militär, som med amerikansk hjälp och västtyska pengar (och sovjetiska vapen) mönstrade en stor armé på 80.000 man, dubbelt så stor som den samlade arabiska motståndsarmén. Under kriget genomfördes en etnisk rensning av arabiskdominerade områden i Israel/Palestina. 750.000 palestinier fördrevs, civila dödades och byar förstördes. I spetsen gick ofta två israeliska terrorgrupper- Irgun (Etzel) och Sternligan, den senare mest berömd för mordet på greve Folke Bernadotte.
I boken skildras den planmässiga etniska rensningen av arabisk befolkning som lade grunden till staten Israel. Massfördrivning var en central del av ”Plan Dalet”, och boken bygger på material tidigare opublicerat, från israeliska arkiv.

Vi skulle få leva här : om muren i Palestina. Redaktörer: Ursula Berge, Fredrik Johansson, Andreas Malm, Jesper Weitz. Agora, 2005. Birgitta Albons, Donald Boström: Muren. Leopard förlag, 2005.
Här skildras muren mellan Palestinas västbank och Israel i bilder, svartvita i Albons och Boströms bok, i färg med en rad intervjuer i Agoras bok. Västvärldens tystnad kommenteras, det palestinska motståndet visas, paralleller till muren i Berlin dras. Också livet i den lilla Gazaenklaven skildras i Agoras bok, och det komplicerade lapptäcke av israeliska bosättningar och palestinska självständiga områden på västbanken och i Jerusalem. En förteckning med webadresser och organisationer engagerade i konflikten i Palestina ges också.

Mats Myrstener

tisdag 20 maj 2008

Vem finns bakom siffrorna?

I den danska Bibliotekspressen nr 4, 2008 beskrivs metoden Personas. Det är ett sätt att se människorna bakom det slentrianmässiga kategoriserandet, som man lätt gör när det handlar om bibliotekets "målgrupper".
Utifrån tillgänglig statistik, erfarenhet och social fantasi skapar man sig ett litet persongalleri av biblioteksbrukare, som man sedan har i åtanke då man utformar biblioteksverksamheten. Verkar spännande, läs mer på http://www.roskildebib.dk/ sök på personas så blir det fullträff med en gång!
Ingrid

söndag 18 maj 2008

Kreativa Sverige

Moderaterna har gjort det igen, skrivit ett i stora delar bra kulturpolitiskt program, Kreativa Sverige:Mer pengar till kultur (nya Kulturen 3.0) Här slår man vakt om folkbildning, folkhögskolor och folkbibliotek och betonar vikten av språklig kompetens och public service.

Vänsterpartiet, som just nu sliter med sitt kulturpolitiska program, skulle kunna låna många takter ur detta nya moderaternas opus. Det gäller givetvis att gallra omsorgsfullt, allt detta om entreprenad, sponsering och eget företagande som kulturens frälsarkransar är det bäst att vara mycket skeptisk till, men plocka gärna russinen.

Så här skriver moderaterna om bibliotek under rubriken "Vi älskar biblioteken":

"Biblioteken är en del av den kulturella infrastrukturen och dess bokutlåning är central för kunskapsspridningen. Det motiverar den stora kostnaden, cirka 3,5 miljarder kronor per år (2006). Men drift och policy är inte främst en statlig angelägenhet utan besluten om de över 7 000 utlåningsställena fattas bäst på kommunal nivå, i enlighet med subsidiaritetsprincipen.Det utesluter inte ett statligt ansvar för bibliotekspolitiken i stort. Endast 95 av 290 kommuner har en fastställd biblioteksplan, vilket är föreskrivet i bibliotekslagen. Som Svensk biblioteksförening påpekat saknar, trots 5 000 skolbibliotek, uppåt en halv miljon elever i grundskolan ett bemannat skolbibliotek. Det bidrar inte till ansträngningarna att förbättra den sjunkande läsförståelsen i svenska skolor.Även om siffrorna varierar mellan åren är det en oroande trend att antalet utlånade böcker sedan 1980 minskat från 76 miljoner till 59 (2006). Det gäller främst utlåningen av skönlitteratur för vuxna, men även barnboksutlåningen.

36. Tillgängligheten till folkbiblioteken har stor betydelse för användandet av resurserna. Ökat öppethållande kvällstid borde vara ett mål i alla kommuner, där förhållandena idag skiftar kraftigt.

37. Avknoppning/entreprenader stimuleras i syfte att utveckla verksamheten i friare former, med bibehållet fokus på det skrivna ordet.

38. Inköpspolicyn vid offentliga bibliotek ska sträva efter politisk mångfald.

39. I skollagen stadgas att den kommunala skolan ska trygga elevernas tillgång till bibliotek. Det ska ske i samarbete med kommun- och folkbiblioteken. Friskolor har samma ansvar gentemot eleverna som kommunala skolor.

40. I linje med alliansregeringens mål att höja kvaliteten i utbildningen skulle en översyn av skolbibliotekens täckning och verksamhet ge underlag för extra åtgärder, i samklang med ambitionerna bakom "Skapande skola".

41. Boklån ska vara avgiftsfria. Tillkommande utbud, till exempel film och dataspel, kan av konkurrensskäl avgiftsfinansieras och öka de samlade resurserna."

Klicka på länken nedan för att hämta hela Kulturen 3.0

http://www.moderat.se/artikel.aspx?webbid=1&menyid=1&artikelid=32391

Så har moderaterna kommit ut som Library Lovers, men tydligen blivit så förblindade av allt rosa att de missat själva syftet, kravet på en nationell bibliotekspolitik!
Punkterna 37 och 41 är kontroversiella, liksom bristen på insikt om behovet av en statlig samordning, resten är väl självklarheter, eller?
Men eftersom jag är livrädd för hundar har jag väl inte ens hittat de begravda!

Ingrid Atlestam

torsdag 1 maj 2008

Envar sin egen bibliotekarie

Enhvar sin egen bibliothekarie, eller
Avlyssnat på Rosenbad
OBS! SATIR!
- Tjänare Fredrik!
- Nämen, tjänare Fredrik, det var länge sen. Hur har ni det i Täby. Saknat mig?
- Nej inte alls Fredrik. Jag menar jo det är klart vi gör, men vi har faktiskt sänkt kommunalskatten ännu mer sen du slutade. Och mer blir det tro mig! "Vi har rea på allt" haha. Du läser väl tidningarna?
- Jaha. Ja, det är ju jättebra Fredrik. Ni jobbar på i ullstrumporna hör jag. Och kulturen och fritiden går bra Fredrik? Jag ser att du har "Library lovers-märket" på dig.
- Ja, för sjutton. Man hänger väl med. Jag gillar bibliotek! Men vi jobbar faktiskt (oss emellan) nu på att avskaffa den här kultur- och fritidsbiten helt i kommunen. Jag kommer snart att bli arbetslös, ha-ha-ha. Men vi har ju så många fina grönområden och golfbanor, det är ju både kultur och fritid eller hur. Bra va? Har jag inte rätt?
- Ja, jo, det har du rätt i förstås. Men vad hade du på hjärtat nu då?
- Jo, Fredrik, jag har tänkt på en sak. Jag har kommit på en ny slogan för regeringens nya kulturkampanj. Den går lite på tomgång tycker jag. Lyssna nu: Jag tänkte kalla den "envar sin egen bibliotekarie".
- Jahaja. Och exakt hur hade du tänkt dig nu då?
- Jo, eftersom alla svenskar väl åtminstone har en bok hemma så behövs väl inga bibliotek, eller hur. Och inga bibliotekarier. Ergo est demonstrandum, haha. Jag har inspirerats lite av de här kubanska hemmabiblioteken du vet, som folkpartiet engagerade sig så mycket i. Dom verkar ju fungera toppen. Och i Danmark har det ju blivit en hel folkrörelse det här. Det du! Ner med förmynderiet! Bort med bibliotekarierna! Böckerna till folket!
- Jaha, du låter som en riktig demonstrant. Men tänker du på Täby nu då?
- Nejnej. En nationell kampanj!
- Jaha. Men tror du att alla svenskar äger böcker? Ja, en bok då?
- Nja, lite osäker där, men jag har tänkt på det också. Vi låter det där institutet, vad det nu heter, trycka upp en bok, Kommunismens blodiga brott, det är bra folkbildning, och så ger vi ett ex till alla svenska familjer. GP:s idé du minns? Så har dom en bok! Bra va? Sen kan vi lägga ner biblioteken. Hajaru?
- Jaha. Det låter ju väldigt radikalt det där. Rena socialismen.
- Ja, visst är det. "Nya arbetarpartiet" du vet. Sen tänkte jag på den enorma potentialen i det här, du vet vi kan ju fortsätta spara på offentlig verksamhet sedan, jag tänkte mig några nya kampanjer sen, hör här: Envar sin egen doktor. Envar sin egen tandläkare. Envar sin egen folkskollärare, Envar sin egen kurator, Din fru är din Lapplisa och så vidare. Tänk vad vi kan spara pengar Fredrik! Ojojoj! Och med kds förslag om vårdnadsbidrag så kan vi ju lägga ner alla dagis och fritis också! Låt våra gummor ta hand om småglina i fortsättningen! Ja, inte Filippa då förstås men … ja… du fattar …dom andra.
- Jahaja. Ja det låter jättebra ju Fredrik, jag ska verkligen fundera på saken. Fast det där med "valfrihet" då? Men du, äsch, jag har lite bråttom just nu. Om du ursäktar mig?
- Javisst, men du, hör bara av dig när du vill ha några nya idéer från tankesmedjan i Täby Fredrik. Jag tänkte på det här med universitetsbiblioteken också. Varför ska staten sponsra dom? Dom kan väl drivas privat, som i USA? Och vadå "valfrihet"? Vi snackar ju världens största demokrati här Fredrik. "The land of the free!" Dom vet väl vad "valfrihet" vill säga!
- Visst, visst, Fredrik. Jättebra. För dom som har mycket pengar då? Alla amerikanare alltså? Jättebra Fredrik. Men du: Keep on fighting. The Struggle must go on! Hälsa Täby!
- Hej då Fredrik! Lycka till!
- Hej då Fredrik.
Fritt efter Falstaff, fakir, och
Mats Myrstener

Det plundrade folkhemmet

2008-05-01 Det plundrade folkhemmet
http://www.gemensamvalfard.se/stockholm/
http://www.stoppautforsaljningen.nu/
Väl hemkommen från förstamajdemonstrationen i Stockholm tänker jag på en bok jag höll i handen förra veckan i informationsdisken, Sven Grassmans tjugo år gamla "Det plundrade folkhemmet". Hur rätt hade inte karln! Och hur tragiskt att han gick och dog i förtid, utmobbad och osynliggjord av en enad svensk ekonomkår.
"Det plundrade folkhemmet" kom 1985. Grassmans huvudmotståndare var då den socialdemokratiska kanslihushögern med finansministern Kjell-Olof Feldt i täten. Bakom sig hade Feldt ungtuppar som gamle studentkommunisten Klas Eklund och SSU-aren Erik Åsbrink. Den ekonomiska hästkuren man ordinerade var stopp för löneökningar, lägre skatter, inga valutarestriktioner, inflationsbekämpning.
Medicinen låg i tiden, den hade stöd av Reagan i USA och Thatcher i England, Kohl i Tyskland, och socialdemokraterna och Labour rättade snabbt in sig i ledet: i England och Tyskland, Nya Zeeland och Australien, Kanada, och i de nordiska länderna. Det var också en förberedelse för ett inträde i EU. Efter Olof Palmes död påskyndades utveckling inom SAP, även om Feldt och Eklund fick gå när LO satte ner foten, och Åsbrink desavouerades av själve Göran Persson. Men olyckan var redan skedd.
Grassman förutsåg detta. Han menade att den ekonomiska "krisen" var påhittad av SAP och näringslivet. Företagen gjorde rekordvinster, kommunernas ekonomi var god, statskassan välfylld, ändå trummades ordet "finanskris" in i medvetandet. "Vi låg i som remmar och försökte inympa krismedvetande" sa Feldt, och bankdirektören Jan Wallander höll med: "Krisen var vår största tillgång". Grassman kallar det osentimentalt för "de rikas revolt". De stora vinster som företagen gjorde skulle inte gå till löntagarfonder, som Feldt envist kämpade emot, utan ner i direktörernas och aktieägarnas fickor. Det var en omfördelning av ekonomiska resurser, från det allmänna och från låg- och medelinkomsttagare, till det privata och höginkomsttagarna (däribland många välbetalda socialdemokratiska politiker).
Och idag ser vi, i alla fall i Stockholm, den ekonomiska omfördelningspolitiken i full skala. Allt det allmänna säljs nu ut till privata intressenter: sjukhus, skolor, lägenheter, servicehus, barnomsorg., och statliga bolag, däribland så centrala verksamheter som vitala delar av SJ, Posten, Systembolaget och Apoteket. Kvar finns nu, sedan armén rustats ner, bara polisen. Biblioteken har än så länge klarat sig förvånansvärt bra, tack vare den bibliotekslag som tvingades igenom, mot SAP:s vilja, 1997. Utan den hade förmodligen flera kommuner idag stått helt utan kommunala bibliotek.
Sven Grassman uppträdde på ett mellanmöte som BiS anordnade i Eskilstuna på 1980-talet. Då köpte jag "Det plundrade folkhemmet", som skulle visa sig vara en profetisk skrift. Grassman hade då gett ut "Det tysta riket", om tystnaden inom SAP och i Sverige när folkhemmet plundrades, och "Makten över våra tankar – tjugo brev till en svensk arbetare". För det är precis som han skriver i Det plundrade folkhemmet: Det som är "sant" i människors medvetande (dvs den mediabild av "krisen" som "inympades" av SAP på 1980-talet), blir också sant till sina konsekvenser". Och konsekvenserna ser vi idag, i Reinfeldts Sverige. Där den socialdemokratiska tystnaden fortfarande är – kompakt. Och Kjell-Olof Feldt och hans gamla kanslihushöger må mysa där de sitter i sina direktionsfåtöljer. För att citera en gammal SAP-affisch från 1930-talet:
"Vi klarade krisen"!
Mats Myrstener