Arbetsbefriad? (2)

Peter Magnusson, undersköterskan som slog larm om rasistiska kommentarer på IVA-avdelningen på Södertälje lassarett, har blivit "arbetsbefriad", står det i dagens SvD. Dvs han får inte arbeta längre, men han får lön. På avdelningen där han jobbade har inte mycket hänt, ledningen menar att problemen är "personliga", inte "strukturella".
Det är väl ett omvänt exempel på den "tystnadens kultur" som råder i Sverige sedan flera år nu, där anställda som är rädda om jobbet inte vågar uttala sig offentligt om förhållanden på arbetsplatsen eller om arbetet över huvud taget. Kanske hänger det också lite ihop med att den ideologiska biblioteksdebatten väl aldrig egentligen förts bland snälla och välmenande bibliotekarier, som vi pekade på i ett tidigare blogginlägg? (Fast i bis har nog debatten förts, och ganska framgånsrikt dessutom.)

Stockholms förra borgarråd, moderaten Kristina Axén Olin, är också arbetsbefriad. Hon lämnade det politiska arbetet i stadshuset, utbränd. Hon är född 1962 och har en förtidspension på 44.000 kronor i månaden. Hon tillbringar nu mycket tid i sitt stora växthus, och har t o m blivit "feminist". Inte dåligt för en fd lärarinna från kommunala musikskolan. Kanske funderar hon på en luckrativ framtid som politiker i Bryssel? (Även hon intervjuades i dagens SvD.)
I DN:s söndagstidning intervjuas en amerikansk mediaforskare om dagstidningarnas dystra framtid. Är det t o m farligt för demokratin om dagstidningarna försvinner? Räcker det med "nätet" undrar han? Inte ser det särskilt ljust ut. Man kan undra hur mycket annonser en morgontidning kan innehålla innan den spricker, mer än dagens 50-60 procent förmodligen?

BiS (och bis) annonslösa framtid är väl också höljd i dunkel, och diskussionen lär fortsätta till hösten, när vår 40-årshistorik kommit ut. Klart är, att en papperstidning med tillhörande förening, utan annonser, medlemmar och prenumeranter, får svårt att överleva i längden. Nya idéer emottas tacksamt!
Mats Myrstener

Arbetsbefriad?

”Arbetsbefrielse” är ett nytt ord jag läste om häromdagen. Det innebär tydligen att bli uppsagd från sitt arbete med full lön. Något som många dubbelarbetande kvinnor säkert drömmer om. Men som är få förunnat, utom för verkställande direktörer och riksdagspolitiker.
En ny avhandling av etnologen Björn Ohlsson i Göteborg heter ”Vi som stannade på Volvo” och skildrar sexton äldre Volvoarbetares arbetsliv. Stick i stäv med den nuvarande regeringens propåer att vi helst ska arbeta tills vi blir 75, pläderar avhandlingen för om detta över huvud taget är möjligt, eller ens önskvärt.
Men som vanligt beror det mesta på klasstillhörighet, kön och etnicitet. För den som har det gott ställt och bra lön är det inga problem att pensionera sig vid 62, och för en försliten kvinnlig industriarbetare med invandrarbakgrund vore det nog höjden av lycka. Om bara ekonomin tillät. Pensionsåldern vid Volvo var tidigare runt 60, och vissa avdelningar hade så kallade ”senioravtal”, där arbetstempot var lägre. Men det var innan finanskrisen slog till på allvar.
Man talar idag allt mer om att pensionärer gärna får fortsätta att arbeta ideellt och gratis efter pensionen, något som kommunerna gärna tagit till sig. Det kostar dom nämligen ingenting, och räknas som en tillgång i skolan, i åldringsvården, och på biblioteken. Och pensionärerna mår ju så bra av att arbeta.
De intervjuade i boken ”Vi som stannade på Volvo” drömmer tvärtom om den dag de ska vara ”arbetsbefriade” och helt kunna ägna sig trädgård, resor, barn och barnbarn, eller bara att läsa böcker.
Mats Myrstener