Läst i senaste DIK-Forum

Mycket intressant läsning hittade jag i senaste numret av DIK-Forum (2011/5).
T.ex. att många kontorsanställda bara använder två timmar om dagen till effektivt (golv)arbete. Anledningen är enligt en tidsstudie av konsultföretaget Ming Company/Prevent, "möten, mejl, organisations-
verksamhet och förflyttningar". Låter som hur många upplever sitt arbete på Stockholms stadsbibliotek idag tycker jag.
"Ta tillbaka kontrollen över knappandet" menar några aktivister som kallar sig "Vi är störda", med hemsidan http://www.viarstorda.se/. De talar om internet- och facebookberoende, att ständigt vara "uppkopplad", och motgiftet: stäng av datorn, läs en bok, träffas personligen på café eller i en bokklubb, istället för över nätet.
"Och istället för att skriva till dem - gå hem till folk istället."
Låter som en alldeles utmärkt (men väldigt omodern) idé tycker jag. Mer personal på biblioteket istället för datorer, fler personliga kontakter!
"Bibliotekarier skaffar inte barn" lyder en annan rubrik, vilket låter oroväckande. "12 tecken på att du lider av stress" en annan. Lägg in litteraturläsning på schemat som en naturlig del av svenskämnet, tycker en skolbibliotekarie. Samt att Pippi Långstrump minsann hade föregångare inom den förbisedda 1930-tals-barnlitteraturen. Forskaren Eva Wahlström nämner t.ex. danskan Karin Michaëlis och svenskan Ester Blenda Nordström. Nytt för mig.
Mats Myrstener

Bissalong 2: Tradition och förnyelse i ett bibliotekshistoriskt perspektiv

De institutioner som hör moderniteten till är antingen reformerade eller nyskapade, vilket innebär att de medvetet utformats i enlighet med bestämda ideal. De är till både för att bevara ett tillstånd, och möjliggöra förändring.

I praktiken blir de huvudsakligen konserverande, vilket driver fram en oavlåtlig reformverksamhet som några gånger stegras till revolutioner vilka gör rent hus med det existerande – så långt detta nu är möjligt.

Sven-Eric Liedman i I skuggan av framtiden : modernitetens idéhistoria (1997, 1999, s. 518)

Vi lever fortfarande i det moderna samhället (sedan må Francois Lyotard och andra teoretiker predika om ”historiens död” och om det ”postmoderna villkoret”), därom är både Sven-Eric Liedman och Anthony Giddens överens. Det utmärks av ett mycket starkt fokus på framtiden, och på ständig förändring. Begreppet ”tradition” är närmast ett skällsord för en modernist, som har som ett av sina främsta mål just att rasera allt som luktar tradition och historia.

Allt förändras dock ändå, det är ofrånkomligt. Allt förnyas. Men är all förändring av godo? Jag tror inte det.

När statens järnvägar ombildades och styckades i olika bolagsformer så förlorade också järnvägen som kommunikationsmedel mycket av sitt PR-värde. När en rad nya friskolor tillkom förändrades utbildnings- möjligheterna förvisso, men klassklyftorna förstärktes snarare än minskades vill jag mena, och stat och kommuners inflytande minskade. Frågan är om uppbrytningen av apotekets monopol har gjort att tillgången till mediciner ökat? Man har dock stannat vid Systembolaget, för denna gång.

Vad vi ser är ett systemskifte, som främst syftar till att bryta ned allt vad den offentliga sektorn stått för. Allt ska kommersialiseras, på ett eller annat sätt. Folkbiblioteken har hittills varit en fredad oas, tack vare 1997 års bibliotekslag. Men biblioteken, både forsknings- och folk-, har istället utsatts för hårda besparingar, som inte verkar minska. Till slut återstår bara de privata alternativen. Vad kommer att finnas kvar av det ”allmänna” i framtiden?

Om detta vill jag debattera med idéhistorikern Per Sundgren den 11/5. Om folkbibliotekens ”idéhistoria”, och om de värderingar som framgångsrikt burit verksamheten fram till idag. Av många idag starkt ifrågasatta, fast de stammar ända sedan Valfrid Palmgrens dagar kring 1910.

Vi som faktiskt försvarar Palmgrens ideal om fri tillgång till folkbibliotek för alla, med boken i centrum, finansierat av skattepengar, kallas ibland hånfullt för ”traditionalister” och bokkramare. Sven-Eric Liedman skriver att det moderna samhällets utveckling alltid präglats av ”hård upplysning” (teknik, naturvetenskap, ekonomi, statistik) och av ”mjuk” (filosofi, politik, folkbildning, skönlitteratur m.m.). Det hårda bildar som i en frukt en stark kärna, det mjuka är det omkringliggande fruktköttet. Han menar att de två inte går att separera.

En kärna utan sitt kött klarar sig förmodligen, men den skrumpnar snabbt, torkar, och bildar tillslut ett hårt skal av ”frusen ideologi”, det Max Weber kallar ”en järnbur av föreställningar”. Byråkratiska organisationer brukar framställas så. Våra stora stadsbibliotek är sådana institutioner, och präglas i högsta grad av Liedman-citatet i början av min essä.

Men tankar på rationalitet, statistik, effektivitet och ekonomi, stammar vad gäller Stockholms stadsbibliotek ända från starten 1928, tydligt uttryckt av chefen Fredrik Hjelmqvist, vår förste bibliotekskonsulent, redaktör för BBL, sekreterare i SAB, medlem av Sveriges radios styrelse etc. Lika inflytelserik som på sin tid Valfrid Palmgren.

Om honom tänker jag också tala. Så låt oss som Ulrich Beck nu vara en smula reflekterande över historien. För att vi inte ska tappa den ur sikte helt och hållet. Förslagsvis den 11/5 på Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm (se annons t.h. på denna sida, och min artikel i bis 2011:1).

Mats Myrstener (bilden på Valfrid Palmgren från Stockholms stadsarkiv)

50 år sen Vasa bärgades

På söndag är det 50 år sedan regalskeppet Vasa, Stockholms och kanske Sveriges största och mest besökta museiföremål, bärgades. Den som stod bakom bärgningen, marinteknikern Anders Franzén, sa vid tillfället, citerad i SvD, något som jag tänkte ta med mig till bissalongen 11/5:
"Jag tyckte att det förgångna var ett jäkla nys. Hade ännu inte lärt mig att det tekniska framåtskridandet bygger på en fast grund av traditioner."
Mats Myrstener

Läst i BBL

Läser i senaste BBL, som blivit riktigt bra de senaste åren. T.ex. om reorganiserade Malmö stadsbibliotek, där ledningen verkat ha tagit personalens oro på allvar. Chefen Elsebeth Tank erkänner att hon nog gått "för fort fram". Men hon erkänner också att "det var därför hon blev anlitad för uppdraget".
"Tempot har betydelse" fortsätter hon. Vi måste ha "en viss dynamik och en god förändringstakt." Hon nämner bibliotekets "kapacitetsutvecklingsprojekt", som innebär att "vi blir bättre på att anpassa oss till den dynamiska och föränderliga verklighet som biblioteket idag befinner sig i."
Att "förändra" verkar alltså närmast ha blivit ett självändamål. Bättre kan det väl inte sägas: den moderna världens förhållande till tradition och stabilitet är ambivalent, till det som Horkheimer och Adorno kallar det modernas förtrollande och lockande "sirensång".
Kritiken: den har inte varit verklighetsanknuten, menar Tank, utan "mer baserad på mytologi". Apropå Odysseus bunden vid masten, alltså. (Jag referear alltså till Odysséen av Homeros, en av världens mest spännande och mest lästa böcker.)
Samtidigt erkänner projektledaren Åse Lugnér att man i Malmö vill jobba uppsökande för barn. Gå ut, söka upp föreningar, visa vad man har att erbjuda. Jobba med språket och med barnlitteraturen.
Det låter ju bra. Men varför gäller detta inte den vuxna publiken? Har inte den lika stort behov av att "jobba med språket och med litteraturen"? Och bistro-tanken i Malmö stadsbibliotek har man inte övergivit, säger Elsebeth Tank. (Som om det inte fanns nog med caféer i stan.) Bara "saktat ner på farten lite".
Man undrar varför det är så bråttom?
Mats Myrstener

TV-krönika torsdag

Vi satt som vanligt bänkade i soffan efter maten för att se på Rapport 19.30. Och för en gångs skull blev man lite uppmuntrad, trots härdsmälta i Japan och bombanfall i Libyen.
På ekonominyheterna, normalt rena sömnpillret, avslutades ett inslag om pensionerna med att mer information finns på Internet. Sen kom det. "Och har du inte dator hemma så kan du gå till biblioteket!" Sån't blir man glad av att höra. Tala om genomslag och bra reklam, på bästa sändningstid.
Sen var det ett inslag om vådan av att sitta framför datorn innan man ska gå och lägga sig. Eller, ännu värre: efter en timme med läsplattan i knät i sängen. En stressforskare kritiserade detta och rekommenderade i stället en gammal omodern bok före insomnandet. Ännu mer reklam för oss boknördar alltså.
Så nu väntar jag bara på Antikrundan och Debatt, kvällens höjdpunkt. Fast det var bättre på Josefssons tid. Och jag hinner se hur Leif GW Persson, en annan favorit, löser det tjugosex år gamla styckmordet på Catrine da Costa, på SvT Play.
I forskningen talar man om "modernitetsmarkörer". På Stockholms stadsbibliotek 1928 fanns ingen publik telefon, ja inte före 1935 heller. Det ansågs inte att biblioteket skulle serva allmänheten med något så onyttigt! (Det var före mobiltelefonens intåg i biblioteken.)
Nu är det läsplattor och smartphones som skrämmer bakåtsträvare som jag. Traditionens ständiga kamp mot det moderna, mot förnyelse och förändring, god som dålig.
Då känns det bra att gå och lägga sig med ett pappers-Aftonblad och Juan Goytisolos De unga mördarna från 1959. Och vara lite omodern en stund.
Mats Myrstener

Vi lever i ett risksamhälle

1986 kom den tyske sociologen Ulrich Becks bok Risksamhället ut. Den är starkt kritisk till det moderna samhällets utveckling. Med två stora kärnkraftsolyckor och ett antal oljekatastrofer, den senaste i Mexikanska golfen kanske den allra värsta, har Becks profetior besannats. Människan är ett konstigt djur som inte lär av sina misstag. Det kapitalistiska samhällets hunger efter profit driver det allt närmare ruinens brant. President Obama är en nickedocka i British Petroleums händer, USA:s nära koppling till kapitalismen som system, och oljeindustrin i synnerhet gör att lama protester från politikerna bara kan viftas bort av direktörerna från BP. "Som man bäddar får man ligga" kan dom säga, och skratta hela vägen till banken.
En annan dyster filosof, Zygmunt Bauman, har också i flera böcker analyserat det moderna samhällets utveckling. Det kalla sifferkalkylerandet, avsaknaden av empati, tidsstudiemännen, förmågan att ständigt effektivisera och rationalisera leder enligt Bauman till katastrofala resultat: i yttersta ändan till världskrig, koncentrations- och utrotningsläger. Han menar att Auschwitz bara var det ultimata resultatet av modernitetens oförmåga till kritiskt tänkande. Lägg därtill konsumtionssamhällets överflöd och orättvisor och avsaknaden av demokrati i majoriteten av världens länder, så ser framtiden inte så ljus ut.
Skönt då att få sjunka ner i potatissoffan och se Ghana slå Serbien i fotbolls-VM som just startat i Sydafrika. Heja Afrika!
Mats Myrstener

Folkbildande följeslagare på törnbeströdd väg

En av dom böcker som hjälpt mig mest i min forskning om 1900-talets folkbibliotekstankar är etnologerna Orvar Löfgren och Jonas Frykmans Den kultiverade människan från 1979. De följde upp med boken Modärna tider 1985. Vägen från bondesamhällets trånga dragiga stugor till miljonprogrammets lägenheter i urbaniseringens tidevarv, och de värderingar som följde människorna från land till stad, har inte beskrivits bättre på svenska.
Andra litterära följeslagare har varit Ronny Ambjörnssons Den skötsamme arbetaren från 1988, och Sven-Eric Liedmans I skuggan av framtiden från 1997. Ambjörnssons bok är också strålande mentalitets- och bildningshistoria, och Liedman följer upplysningstankarna ända från franska revolutionen och framåt.
Bernt Gustavssons avhandling Bildningens väg från 1991 följer tre olika bildningsideal i debatten från början av 1900-talet. Den klassiska skol- och latinbildningen, den av socialdemokraterna omhuldade ”medborgarbildningen”, med demokratiska och praktiska förtecken, och den kanske intressantaste: självbildningsidealet som det uttryckts av studiecirkelns ”fader” Oscar Olsson. Alla tre bildningsidealen fanns representerade hos socialdemokraterna en gång. Idag kan man fråga sig var de tagit vägen någonstans?
I Dagens Nyheter läser jag följande rubrik i morgon-
tidningen: ”Svårt sjuka en dålig affär för vårdcentraler”. Apropå att allt ska mätas i pengar. Senaste DIK-Forum kontrar med att vi ABM-arbetare nog måste bättra på vår ”karisma”! Och nästa år stiger arbetslösheten bland kulturarbetare med ett hundra procent!
God morgon?
Mats Myrstener

Olika sidor av det ”moderna”

Det moderna samhället har alltid haft skuggsidor som vi inte gärna vill se. Det kan vara nätpirater, nersmutsad miljö, människoförtryck och utsugning. Det verkar som om alla våra mänskliga teknologiska framsteg har ett pris som vi inte gärna vill betala.
Fildelningsproblematiken, moralpanik eller inte, är en sådan fråga. Har vi en gång släppt lös IT-odjuret och tagit fan i båten så får vi också ro den i land. En annan kommande IT-fråga som också handlar om upphovsrätt är Googles ambitioner att publicera skönlitteratur på Internet, i full text. Säkert med stor övervikt på det anglosaxiska. Det finns fördelar med detta, men författarna ser förstås stora faror också.
Idéhistorikern Sven-Eric Liedman talar om det modernas två sidor som "hårt" och "mjukt". Den hårda tekniska utvecklingen är oerhört stark menar han, inte ens två världskrig kunde stoppa den. Religiös fundamentalism kan hindra teknisk utveckling för en tid, men knappast på längre sikt. Alla vill i framtiden ha en egen bil och en egen dator, och var finns den politiker som kan säga nej till sådant?
Den mjuka sidan kommer nästan alltid i andra hand. Moral, filosofi, social- och hälsovård är knappast något som prioriteras av våra politiker. Annars hade den offentliga sektorn förmodligen kunnat lösa arbetslöshetskrisen redan idag. Tänk så många som kunnat jobba på våra folkbibliotek till exempel?
Den hårda domen mot nätpiraterna The Pirate Bay har jämförts med protesterna mot biograferna, discoteken, kasettbanden och videogrammen, alla typiska noviteter på den moderna marknaden. Datorn har redan tagit död på skivmaskinen och brevpressen, och fler lik lär följa på teknikens soptipp. Den stationära hemtelefonen verkar leva farligt för närvarande. Liksom faxen.
Men snarare känns fildelningen och Googles nya IT-projekt som det ofrånkomliga priset av det modernas landvinningar på teknikens område. "Man vinner något – men vanligen förlorar man något istället" säger Zygmunt Bauman och citerar Sigmund Freud, som redan 1930 skrev om modernitetens faror i boken Vi vantrivs i kulturen. Med utvecklingen av Internet släpptes en informationsteknisk sunamivåg lös, en flodvåg som är omöjlig att stoppa, och som också berör biblioteken. Behovet av datorer är enormt i tredje världen, ja fortfarande saknar stora delar av Sveriges inland bredband, vilket gör det mindre attraktivt att bo där.
Jag läste i tidningen häromdagen om några kvinnor i Algeriet som startat ett bibliotek i sin hemstad. Det hade genast blivit en "mötesplats" (här är nog ordet på sin plats) med möjlighet för besökarna att läsa böcker, tidningar, låna mobiltelefon och använda internet. Så enkelt kan det också vara. Allt är trots allt inte "bedrôvligt" som Göran Tunström skriver apropå sina farföräldrar i Dals-Ed, vars ständiga kommentar till det moderna samhällets framfart var: "Dä ä för bedrôvligt!"
Mats Myrstener

Hur mår du?

Alarmerande rapporter i media brukar tala om hur dåligt vi mår. Professor Lars Dencik (socialpsykologi) tycker tvärtom, när han intervjuades igår i SvD. Fast rubriksättaren spinner ändå vidare på temat: "Därför ligger Sverige i må-dåligt-toppen". (Fast Dencik understryker att det är just det vi inte gör. Men vissa myter är väldigt svåra att knäcka.)
När jag själv känner mig nere brukar jag titta i min klippsamling "roliga och uppmuntrande klipp". Där trängs rubriker som "Sverige mest blandat i Europa" (om mångkultur, Metro 12/11 -02), Svensk barnomsorg får beröm av OECD (Metro, 15/6 -01), Svenska mammor mår bäst i världen (AB, 9/5 -01), Svenska män mest jämställda i Europa (AB 7/10 -08), Sverige näst bäst på bistånd (DN 6/12 -08), osv, osv.
Omvärlden har alltid avundsjukt velat nålsticka oss med att vi är världens mest självmordsbenägna, promiskuösa, och olyckliga folk. Dencik menar att det är just för att Sverige är så jämställt, demokratiskt, bra på statistik, och öppet i flera bemärkelser, som vi hamnar högt i undersökningarna. Vi talar gärna om att vi mår dåligt, vi har alltid dåligt samvete för att vi gör för lite, och vi överbeskyddar barnen. När två danskar träffas säger de glatt "Har du det gott?" Eftersom svaret alltid är ja, antas danskarna vara världens lyckligaste folk.
Men Dencik medger lite bekymrat att vi är ändå "olyckliga på en väldigt hög nivå". Att antalet ensamhushåll i Stockholm är så högt är t.ex. en fingervisning om att vi nog i gemen är ganska ensamma idag, om man jämför med gamla tider.
Han tycker att vi lever i en "lamentationskultur", att vi klagar alldeles för mycket. Media, inte minst kvällspressen, har upphöjt denna klago- och avundskultur till dygd. Istället för att klaga borde vi försöka ta tag i problemen och försöka förändra dom. Att han har ett förflutet inom 68-vänstern förvånar väl inte?
Själv skulle jag ibland vilja starta en tidning med bara positiva nyheter. En sån skulle jag själv gärna vilja läsa, nu när man knappt vågar öppna tidningen utan att få ett slaganfall. En tidning som ger bakgrund och fördjupning och förklaring. Som ger lite historiska perspektiv. Kunskap om oss själva och vår omvärld, på ett djupare plan, som jag tror är grunden för verklig förändring.
Och hjälper inte det så kan man alltid lyssna till Sibelius Valse triste som jag gjorde i morse. Eller läsa nya numret av bis som kommer snart. Så känner man sig genast lite bättre till mods.
Mats Myrstener

Kommunicera mera!

Lördag 3 januari skrev kolumnisten Karin Thunberg i SvD http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2272171.svd om ord vi kunde vara utan det kommande året. ”Kommunicera” istället för ”prata, tala, meddela” var ett sådant ord, ”leverera” ett annat, i betydelsen ge någon något, producera något, mest använt i idrottssammanhang. Idag talar vi inte, vi berättar inte, vi ger inte besked, skriver Thunberg: vi kommunicerar.
”Kommunikationen” blir allt som oftast som med SJ, som förr gick ”på räls”, säkert som klockan, men idag? Nej, knappast, det vet alla som pendlar i Stockholm eller ute i landet. Och hur kommunikationen med kollegor, chefer och politiker, eller bristen på, fungerar på en arbetsplats vet alla som arbetar på bibliotek.
Andra ord Thunberg hoppas ska försvinna är ”fokusera” istället för att ”koncentrera sig” och ”absolut” istället för ”javisst”.
Jag kunde tillägga ord som ”organisationskonsult”,
”informationskompetent” (Christer Hermanssons hatobjekt), och alla anglicismer: issue, outsoursa, all-time-high, mejl, chatt, rapp, tag, etc.
Jag vill minnas att Joacim Hansson tagit upp detta med att ”kommunicera” i bibliotekssammanhang, och att han gav en känga åt den s.k. ”bloggosfären”. Vi kommunicerar ju idag via mejl (där har vi det, e-post ska det vara), chatt, blogg, och så det eviga sms-andet och knäppandet på mobiltelefonen.
I mitten på 1800-talet träffades Uppsalas intellektuella i Malla Silfverstolpes hem, som blev en sorts ”litterär salong”. Där idkade man högläsning av romaner och läste brev man fått från någon bekant, gärna på resa, och man skvallrade förstås om de senaste nyheterna från universitet och huvudstad. Det var den tidens ”kommunikation”. Nyheter färdades väldigt långsamt på den tiden.
Vi lever helt i en ny tidsålder, och den förändras med blixtens hastighet, alldeles för fort för många av oss. Efter många års funderande på vad som är ”modernitet” har jag väl åtminstone kommit fram till två saker: att den (det moderna samhället) ständigt förändras – och att det alltid går framåt, sällan åt det andra hållet. (Att även folkbiblioteket förändras i takt med det övriga samhället (spegelmetaforen) är kanske inte så konstigt? ) Så vi får nog leva med att fortsätta chatta, blogga, och sms-a (”messa”), för vem tror att den gamla skrivmaskinen, eller det skrivna personliga brevet eller protokollet någonsin återkommer? Till framtidens forsknings stora förtvivlan.
Men kommunicera – det lär vi nog fortsätta med. Till exempel på detta/denna kombinerade debattforum/elektroniska dagbok (”weblog”)? Som gärna tar emot ännu fler bidrag under detta år. God fortsättning på ett nytt spännande år!
Mats Myrstener