4. Ingrid Atlestam efterlyser mer demokratisk centralism inom biblioteksområdet och mycket annat i numrets fylliga notisavdelning
7. Communitydans i Alby: ett demokratiskt experiment. Tobias Willstedt
8. Sara Lindwall har läst Maud Hells nya bok Utveckla skolbiblioteket! : att starta och driva en bra verksamhet
9. När böckerna kom hem. Monica Zak. 1993 hörde Monica Zak historien om pojken som växte upp med strutsar. Nu har hans son fått hennes bok på arabiska
11. Fisksätra - en @rena för demokrati som behöver mera resurser. Mats Myrstener har läst en ny rapport
12 Berättelsen och arbetsplatsbiblioteket i fokus. Anteckningar från Boken på arbetsplatsen, Brunnsvik, 20-22 oktober 2008. Kalle Lajaala
13. Det kvalitetssäkrade folket. Sewilius Berg. Idag tar åsikter och anspråk på till exempel bibliotekens lokala aktiviteter och uppsökande verksamhet, dess roll som debattforum och kulturproducent, oproportionerligt mycket tid från ett mer djupgående kvalitetsarbete menar artikelförfattaren.
16. ”Vad är ett folkbibliotek?” Mats Myrstener har hittat några bra folkbibliotek - i Umeå och Hammarby sjöstad som svar på Bengt Nermans fråga i bis nr 3/08
17. Hemma hos Harry & Boken – ”mänsklighetens bestående minne” Mats Myrstener har talat med Harry Järv om och presenterar den nya stora biblioteksantologin som Harry är en av redaktörerna för
21. Folkbibliotek – kulturpolitikens bortglömda ryggrad. Ingrid Atlestam. En ny kulturpolitik måste leda till fler, öppnare och rikare bibliotek med bibliotekarier som inte bara är informationssökningexperter utan också besjälade litteraturförmedlare och folkbildare.
23. Om att lägga ut sin bibliotekspolitik på entreprenad. Siv Wold-Karlsen. Artikelförfattaren är kritisk mot upplägget av biblioteksseminarierna under ESF i Malmö och att BiS varit delaktigt i något som till stor del är lösliga nätverk utan täckning
25. Om ordets och bibliotekets makt. Svar till Siv Wold-Karlsen från Mikael Böök
27. BiS och ESF. Lena Lundgren svarar
28. Forumet, festen og den falske pressen. Anders Ericson rapporterar från ESF i Malmö
30. Vampyrer trivs bäst på bibliotek. Om Elizabeth Kostovas ”Historikern” Annsofi Lindberg
32. Återställer Obama arkivet? Centrala delar av Iraks arkivhandlingar finns i Pentagon. Bildspelspresentation bis 2008:4:
tisdag 13 januari 2009
Läs Folkhögskolebiblioteksbloggen
... som länkar till bisbloggen och skolbiblioteksfrågan
http://folkhogskolebiblioteket.blogspot.com/2009/01/skolbibliotekets-lovsng.html
På bloggen finns också flera referenser och länkar till konflikten på Gazaremsan.
Mats Myrstener
http://folkhogskolebiblioteket.blogspot.com/2009/01/skolbibliotekets-lovsng.html
På bloggen finns också flera referenser och länkar till konflikten på Gazaremsan.
Mats Myrstener
lördag 10 januari 2009
"En ny förening är nödvändig!"
27 april 1969 träffades arton studerande på Skolöverstyrelsens bibliotekarieutbildning i Solna, för att diskutera bildandet av en ny biblioteksförening. Den existerande, Sveriges allmänna biblioteksförening, ansåg man inte var representativ längre för många av de unga radikala bibliotekarierna in spe. "Vi ansåg att vi i ovanstående frågor inte kan agera vare sig inom SAB:s sektion för enskilda medlemmar eller som yngreförbund inom Sveriges förenade folkbibliotekarier SFF. En ny förening är nödvändig.", skriver man i protokollet.
"Ovanstående frågor" presenterades i elva punkter, varav flera bär giltighet fortfarande, eller hur? T.ex.
Biblioteksdebatten förs isolerat från samhällsdebatten i stort, "av bibliotekarier, för bibliotekarier".
Bibliotekarier har svårt att agera gentemot chefer och styrelser, det måste till ett "progressivt nätverk" för konfliktsituationer.
Fackliga frågor bör diskuteras mer.
Utbildningen och fortbildningen behöver bevakas och kritiseras.
Skolbibliotekens (eländiga) situation bör uppmärksammas.
Könsrollsfrågor måste beaktas, särskilt som vårt yrke är utpräglat kvinnodominerat.
"Indoktrineringen på biblioteken måste angripas".
Tillsättningen av tjänster på biblioteksområdet behöver bevakas.
Bokpriser och författarstöd måste analyseras.
"Föreningen ska kunna samarbeta med alla politiska och kulturella föreningar".
Söndagen den 18 maj 1969 bildades BiS officiellt. Flera namnförslag kastades fram: Förening för "progressiva bibliotekarier", "socialistiska bibliotekarier", och t.o.m. "marxistiska bibliotekarier". Föreningens namn, Bibliotek i Samhälle, var det dock ingen diskussion om. Föreningen skulle ge ut en tidskrift, bis. Enda krav var att den skulle vara enkel, billig, och utkomma "ofta".
Man bifogade dock en brasklapp till programförslaget: "BiS skall verka för ett socialistiskt samhälle, inte skapa socialistiska bibliotek".
Hur det gick med det "socialistiska samhället" vet vi ju bättre nu, med facit i hand, men föreningen existerar fortfarande, den enda förening i sitt slag i Norden som fortfarande säger sig stå på "socialistisk grund". Den 14-15 mars hålls BiS årsmöte i Borås. Sedan vet vi förmodligen hur föreningens framtid ser ut? Vill du vara med och påverka den, så gå med som medlem!
Mats Myrstener
"Ovanstående frågor" presenterades i elva punkter, varav flera bär giltighet fortfarande, eller hur? T.ex.
Biblioteksdebatten förs isolerat från samhällsdebatten i stort, "av bibliotekarier, för bibliotekarier".
Bibliotekarier har svårt att agera gentemot chefer och styrelser, det måste till ett "progressivt nätverk" för konfliktsituationer.
Fackliga frågor bör diskuteras mer.
Utbildningen och fortbildningen behöver bevakas och kritiseras.
Skolbibliotekens (eländiga) situation bör uppmärksammas.
Könsrollsfrågor måste beaktas, särskilt som vårt yrke är utpräglat kvinnodominerat.
"Indoktrineringen på biblioteken måste angripas".
Tillsättningen av tjänster på biblioteksområdet behöver bevakas.
Bokpriser och författarstöd måste analyseras.
"Föreningen ska kunna samarbeta med alla politiska och kulturella föreningar".
Söndagen den 18 maj 1969 bildades BiS officiellt. Flera namnförslag kastades fram: Förening för "progressiva bibliotekarier", "socialistiska bibliotekarier", och t.o.m. "marxistiska bibliotekarier". Föreningens namn, Bibliotek i Samhälle, var det dock ingen diskussion om. Föreningen skulle ge ut en tidskrift, bis. Enda krav var att den skulle vara enkel, billig, och utkomma "ofta".
Man bifogade dock en brasklapp till programförslaget: "BiS skall verka för ett socialistiskt samhälle, inte skapa socialistiska bibliotek".
Hur det gick med det "socialistiska samhället" vet vi ju bättre nu, med facit i hand, men föreningen existerar fortfarande, den enda förening i sitt slag i Norden som fortfarande säger sig stå på "socialistisk grund". Den 14-15 mars hålls BiS årsmöte i Borås. Sedan vet vi förmodligen hur föreningens framtid ser ut? Vill du vara med och påverka den, så gå med som medlem!
Mats Myrstener
Satsa på skolbiblioteken!
De nordiska länderna hade för bara trettio år sedan världens mest utvecklade och utnyttjade folkbibliotek. När man i USA talade om ”the missing three-quarter”, det vill säga de 75 procent av invånarna som inte nåddes av folkbibliotekens tjänster, talade man i Norden bekymrat om ”the missing quarter”.
Men mycket har hänt sedan 1980 när toppen nåddes, och vad gäller grundskolebiblioteken har situationen aldrig varit tillfredsställande. 1991 upphörde Skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna som tillsynsmyndigheter för grundskolorna, som sedan dess varit en helt kommunal angelägenhet. Skolministern då hette Göran Persson.
Har kommunerna skött sitt huvudmannaskap för skolorna och dess bibliotek? Det råder nog delade meningar om det. Bibliotekslagens paragraf fem talar bara vagt om ”lämpligt fördelade skolbibliotek” vad gäller grundskolan. 400 folkbibliotek har lagts ner de senaste tio åren, 450.000 elever (7 av 10 skolor) saknar bemannade skolbibliotek. En tredjedel av alla 15-åringar läser aldrig en bok utom när man tvingas till det i skolan, bokbussar läggs ner, arbetsplatsbibliotek likaså. Och barn lånar allt mindre böcker. Siffrorna kommer från en utredning av Svensk biblioteksförening och internetsidan
http://www.skolbibliotek.se/
http://www.biblioteksforeningen.org/organisation/dokument/pdf/SkolbibliotekRapport.pdf
Ett skolbibliotek kan i princip se ut precis hur som helst. Ofta är det bara ett rum med lite böcker, uppställda på måfå som i bästa fall sköts av en skollärare på fritid. Inställningen att ”det där klarar väl vem som helst av” är märkligt långlivad.
Hur borde det vara då? Bibliotekslagen borde åtminstone innehålla en skrivning om en utbildad grundskolebibliotekarie på, säg tusen elever (det skulle innebära 450 nya tjänster bara på ”obemannade skolbibliotek”). Friskolor som vill starta skulle få visa på hur mycket pengar man tänker avsätta på bokinköp, och detta skulle sedan kontrolleras av Skolverket. Friskolorna saknar i stort sett helt befintliga skolbibliotek.
Sent ska syndaren vakna. För före jul meddelade plötsligt kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt att ett antal färska miljoner skulle satsas på skolbiblioteken i Stockholm. Men hur detta ska genomföras har vi inte fått veta. På 1990-talet var det vanligt att skolorna använde bokanslagen till att köpa datorer till eleverna. Inget ont i det. Men en dator till varje skolelev kan inte ersätta att man saknar skolbibliotek. Böckerna är en del i grundstenen för barns språkliga utveckling, och att skapa motsättningar mellan datorer och böcker tjänar inget syfte. Men man måste veta vad man talar om.
När Stockholms stadsbibliotek grundades 1928 placerades ofta filialerna i befintliga skolor. Det var ett snilledrag av skolborgarrådet Oscar Larsson, en kommunalpolitisk doldis i Stockholm, en skollärare från Göteborg som gjorde oändligt mycket för Stockholms kultur-, museum- och skolutbyggnad. Kombinationen folk-skolbibliotek i samma lokal är fortfarande oslagbar menar jag.
Stockholm och landet runtomkring har växt betydligt sedan 1970-talet, men på biblioteksfronten har mycket lite hänt. Vi kommer i framtiden att få betala dyrt om vi inte fortsätter utveckla våra folk- och skolbibliotek. Det är, om inte annat, ett hårt ekonomiskt argument!
Mats Myrstener
Men mycket har hänt sedan 1980 när toppen nåddes, och vad gäller grundskolebiblioteken har situationen aldrig varit tillfredsställande. 1991 upphörde Skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna som tillsynsmyndigheter för grundskolorna, som sedan dess varit en helt kommunal angelägenhet. Skolministern då hette Göran Persson.
Har kommunerna skött sitt huvudmannaskap för skolorna och dess bibliotek? Det råder nog delade meningar om det. Bibliotekslagens paragraf fem talar bara vagt om ”lämpligt fördelade skolbibliotek” vad gäller grundskolan. 400 folkbibliotek har lagts ner de senaste tio åren, 450.000 elever (7 av 10 skolor) saknar bemannade skolbibliotek. En tredjedel av alla 15-åringar läser aldrig en bok utom när man tvingas till det i skolan, bokbussar läggs ner, arbetsplatsbibliotek likaså. Och barn lånar allt mindre böcker. Siffrorna kommer från en utredning av Svensk biblioteksförening och internetsidan
http://www.skolbibliotek.se/
http://www.biblioteksforeningen.org/organisation/dokument/pdf/SkolbibliotekRapport.pdf
Ett skolbibliotek kan i princip se ut precis hur som helst. Ofta är det bara ett rum med lite böcker, uppställda på måfå som i bästa fall sköts av en skollärare på fritid. Inställningen att ”det där klarar väl vem som helst av” är märkligt långlivad.
Hur borde det vara då? Bibliotekslagen borde åtminstone innehålla en skrivning om en utbildad grundskolebibliotekarie på, säg tusen elever (det skulle innebära 450 nya tjänster bara på ”obemannade skolbibliotek”). Friskolor som vill starta skulle få visa på hur mycket pengar man tänker avsätta på bokinköp, och detta skulle sedan kontrolleras av Skolverket. Friskolorna saknar i stort sett helt befintliga skolbibliotek.
Sent ska syndaren vakna. För före jul meddelade plötsligt kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt att ett antal färska miljoner skulle satsas på skolbiblioteken i Stockholm. Men hur detta ska genomföras har vi inte fått veta. På 1990-talet var det vanligt att skolorna använde bokanslagen till att köpa datorer till eleverna. Inget ont i det. Men en dator till varje skolelev kan inte ersätta att man saknar skolbibliotek. Böckerna är en del i grundstenen för barns språkliga utveckling, och att skapa motsättningar mellan datorer och böcker tjänar inget syfte. Men man måste veta vad man talar om.
När Stockholms stadsbibliotek grundades 1928 placerades ofta filialerna i befintliga skolor. Det var ett snilledrag av skolborgarrådet Oscar Larsson, en kommunalpolitisk doldis i Stockholm, en skollärare från Göteborg som gjorde oändligt mycket för Stockholms kultur-, museum- och skolutbyggnad. Kombinationen folk-skolbibliotek i samma lokal är fortfarande oslagbar menar jag.
Stockholm och landet runtomkring har växt betydligt sedan 1970-talet, men på biblioteksfronten har mycket lite hänt. Vi kommer i framtiden att få betala dyrt om vi inte fortsätter utveckla våra folk- och skolbibliotek. Det är, om inte annat, ett hårt ekonomiskt argument!
Mats Myrstener
söndag 4 januari 2009
Kommunicera mera!
Lördag 3 januari skrev kolumnisten Karin Thunberg i SvD http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2272171.svd om ord vi kunde vara utan det kommande året. ”Kommunicera” istället för ”prata, tala, meddela” var ett sådant ord, ”leverera” ett annat, i betydelsen ge någon något, producera något, mest använt i idrottssammanhang. Idag talar vi inte, vi berättar inte, vi ger inte besked, skriver Thunberg: vi kommunicerar.
”Kommunikationen” blir allt som oftast som med SJ, som förr gick ”på räls”, säkert som klockan, men idag? Nej, knappast, det vet alla som pendlar i Stockholm eller ute i landet. Och hur kommunikationen med kollegor, chefer och politiker, eller bristen på, fungerar på en arbetsplats vet alla som arbetar på bibliotek.
Andra ord Thunberg hoppas ska försvinna är ”fokusera” istället för att ”koncentrera sig” och ”absolut” istället för ”javisst”.
Jag kunde tillägga ord som ”organisationskonsult”,
”informationskompetent” (Christer Hermanssons hatobjekt), och alla anglicismer: issue, outsoursa, all-time-high, mejl, chatt, rapp, tag, etc.
Jag vill minnas att Joacim Hansson tagit upp detta med att ”kommunicera” i bibliotekssammanhang, och att han gav en känga åt den s.k. ”bloggosfären”. Vi kommunicerar ju idag via mejl (där har vi det, e-post ska det vara), chatt, blogg, och så det eviga sms-andet och knäppandet på mobiltelefonen.
I mitten på 1800-talet träffades Uppsalas intellektuella i Malla Silfverstolpes hem, som blev en sorts ”litterär salong”. Där idkade man högläsning av romaner och läste brev man fått från någon bekant, gärna på resa, och man skvallrade förstås om de senaste nyheterna från universitet och huvudstad. Det var den tidens ”kommunikation”. Nyheter färdades väldigt långsamt på den tiden.
Vi lever helt i en ny tidsålder, och den förändras med blixtens hastighet, alldeles för fort för många av oss. Efter många års funderande på vad som är ”modernitet” har jag väl åtminstone kommit fram till två saker: att den (det moderna samhället) ständigt förändras – och att det alltid går framåt, sällan åt det andra hållet. (Att även folkbiblioteket förändras i takt med det övriga samhället (spegelmetaforen) är kanske inte så konstigt? ) Så vi får nog leva med att fortsätta chatta, blogga, och sms-a (”messa”), för vem tror att den gamla skrivmaskinen, eller det skrivna personliga brevet eller protokollet någonsin återkommer? Till framtidens forsknings stora förtvivlan.
Men kommunicera – det lär vi nog fortsätta med. Till exempel på detta/denna kombinerade debattforum/elektroniska dagbok (”weblog”)? Som gärna tar emot ännu fler bidrag under detta år. God fortsättning på ett nytt spännande år!
Mats Myrstener
”Kommunikationen” blir allt som oftast som med SJ, som förr gick ”på räls”, säkert som klockan, men idag? Nej, knappast, det vet alla som pendlar i Stockholm eller ute i landet. Och hur kommunikationen med kollegor, chefer och politiker, eller bristen på, fungerar på en arbetsplats vet alla som arbetar på bibliotek.
Andra ord Thunberg hoppas ska försvinna är ”fokusera” istället för att ”koncentrera sig” och ”absolut” istället för ”javisst”.
Jag kunde tillägga ord som ”organisationskonsult”,
”informationskompetent” (Christer Hermanssons hatobjekt), och alla anglicismer: issue, outsoursa, all-time-high, mejl, chatt, rapp, tag, etc.
Jag vill minnas att Joacim Hansson tagit upp detta med att ”kommunicera” i bibliotekssammanhang, och att han gav en känga åt den s.k. ”bloggosfären”. Vi kommunicerar ju idag via mejl (där har vi det, e-post ska det vara), chatt, blogg, och så det eviga sms-andet och knäppandet på mobiltelefonen.
I mitten på 1800-talet träffades Uppsalas intellektuella i Malla Silfverstolpes hem, som blev en sorts ”litterär salong”. Där idkade man högläsning av romaner och läste brev man fått från någon bekant, gärna på resa, och man skvallrade förstås om de senaste nyheterna från universitet och huvudstad. Det var den tidens ”kommunikation”. Nyheter färdades väldigt långsamt på den tiden.
Vi lever helt i en ny tidsålder, och den förändras med blixtens hastighet, alldeles för fort för många av oss. Efter många års funderande på vad som är ”modernitet” har jag väl åtminstone kommit fram till två saker: att den (det moderna samhället) ständigt förändras – och att det alltid går framåt, sällan åt det andra hållet. (Att även folkbiblioteket förändras i takt med det övriga samhället (spegelmetaforen) är kanske inte så konstigt? ) Så vi får nog leva med att fortsätta chatta, blogga, och sms-a (”messa”), för vem tror att den gamla skrivmaskinen, eller det skrivna personliga brevet eller protokollet någonsin återkommer? Till framtidens forsknings stora förtvivlan.
Men kommunicera – det lär vi nog fortsätta med. Till exempel på detta/denna kombinerade debattforum/elektroniska dagbok (”weblog”)? Som gärna tar emot ännu fler bidrag under detta år. God fortsättning på ett nytt spännande år!
Mats Myrstener
torsdag 1 januari 2009
Nyårskonsert i Wien
Jag noterade att det i nyårskonserten från Wien faktiskt fanns två säger två kvinnliga musiker i den filharmoniska orkestern, en violinist och en cellist. Alltid något, orkestern var länge helt manlig, och den enda kvinnan, en harpist, fick sitta bakom ett skynke. Tilläggas kan, för den som inte vet, att en filharmonisk symfoniorkester har över hundra medlemmar.
Österrike och Schweiz är två sydtyska länder där kvinnorörelsen haft otroligt svårt att göra sig gällande. Medan mycket hänt i Tyskland sedan kriget har det i småländerna kring Alperna och Donau varit betydligt svårare att driva kvinnofrågor. Medan många länder på kontinenten tagit efter det svenska förbudet mot barnaga, vägrar fortfarande Schweiz, Slovakien och Tjeckien styvnackat, och det senare landet är ett Eldorado för prostitution efter kommunismens fall.
Kvinnliga bibliotekarier arbetade förr i de katolska länderna gratis (kallat "ehrenamtliche Arbeit"), all socialpolitik utgår fortfarande från mannen som i princip ensam familjeförsörjare.
Noterade också att presidentvalet i Bangladesh vanns av en kvinna, men en svala gör ingen sommar som bekant, det kan nog snarare kallas för "Thatchereffekten". I Norge kvoteras kvinnor in i bolagsstyrelserna sedan 1 januari 2008, på ett år ökade kvinnornas representation där från 6 till 40 procent! Men ordförandena är förstås fortfarande män.
I Sverige är det tvärtom. Både SE-banken och Riksidrotts- förbundet har kvinnlig ordförande, men bakom sitter rad på rad med gubbar. Det kallas att "ta gisslan".
Dock har norska LO haft, liksom svenska har, en kvinnlig ordförande. Och Sverige skulle kunna få sin första kvinnliga statsminister nästa år. Fast jag börjar bli allt mer osäker om det ...
Det enda man kan vara säker på, så vida inte jorden går under i år, är att utvecklingen, när den väl brutit isen, sedan bara kan gå åt ett håll. Det talar för allt fler kvinnor i bolagsstyrelser och på chefspositioner. Barack Obama bröt en sådan barriär i USA, liksom Hillary Clinton. Har man väl brutit den, finns det ingen väg tillbaka, eftersom en flod inte kan flyta baklänges. Och det är väl ändå en tröst?
Själv lovar jag att vara ännu mer flitig vid spisen. kanske ska jag lära mig sortera familjens tvätt också? Med fyra kvinnor i huset har det varit en närmast omöjlig uppgift, men det är, som bekant, aldrig för sent lära gamla hundar sitta?
Mats Myrstener
Österrike och Schweiz är två sydtyska länder där kvinnorörelsen haft otroligt svårt att göra sig gällande. Medan mycket hänt i Tyskland sedan kriget har det i småländerna kring Alperna och Donau varit betydligt svårare att driva kvinnofrågor. Medan många länder på kontinenten tagit efter det svenska förbudet mot barnaga, vägrar fortfarande Schweiz, Slovakien och Tjeckien styvnackat, och det senare landet är ett Eldorado för prostitution efter kommunismens fall.
Kvinnliga bibliotekarier arbetade förr i de katolska länderna gratis (kallat "ehrenamtliche Arbeit"), all socialpolitik utgår fortfarande från mannen som i princip ensam familjeförsörjare.
Noterade också att presidentvalet i Bangladesh vanns av en kvinna, men en svala gör ingen sommar som bekant, det kan nog snarare kallas för "Thatchereffekten". I Norge kvoteras kvinnor in i bolagsstyrelserna sedan 1 januari 2008, på ett år ökade kvinnornas representation där från 6 till 40 procent! Men ordförandena är förstås fortfarande män.
I Sverige är det tvärtom. Både SE-banken och Riksidrotts- förbundet har kvinnlig ordförande, men bakom sitter rad på rad med gubbar. Det kallas att "ta gisslan".
Dock har norska LO haft, liksom svenska har, en kvinnlig ordförande. Och Sverige skulle kunna få sin första kvinnliga statsminister nästa år. Fast jag börjar bli allt mer osäker om det ...
Det enda man kan vara säker på, så vida inte jorden går under i år, är att utvecklingen, när den väl brutit isen, sedan bara kan gå åt ett håll. Det talar för allt fler kvinnor i bolagsstyrelser och på chefspositioner. Barack Obama bröt en sådan barriär i USA, liksom Hillary Clinton. Har man väl brutit den, finns det ingen väg tillbaka, eftersom en flod inte kan flyta baklänges. Och det är väl ändå en tröst?
Själv lovar jag att vara ännu mer flitig vid spisen. kanske ska jag lära mig sortera familjens tvätt också? Med fyra kvinnor i huset har det varit en närmast omöjlig uppgift, men det är, som bekant, aldrig för sent lära gamla hundar sitta?
Mats Myrstener
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
