Boklördag med Olof och Olof

I dagens DN skriver Pierre Schori, en briljant politiker som skulle gått långt om inte hans vänskap med Fidel Castro satt käppar i hjulet, om Olof Palme. Socialdemokratins framtid är solidaritet, rättvisa, fred, skriver han. Jag håller helt med. Det som skiljer vänstern från högern i svensk politik är solidaritet med de fattiga, den idag högst kontroversiella tanken att "alla är lika mycket värda". Hoppas man tar fasta på det även i fortsättningen, inte bara i partiets retorik.
Det finns dom som menar att dessa Palmes kardinalstankar idag inte är mycket värda, fortsätter Schori. Det är ju som att dödförklara FN:s stadgar, eller deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Jag tycker det kan jämföras med att vissa debattörer anser att folkbiblioteken inte längre ska vara folkbildare och bokförmedlare, något man varit ända sedan 1800-talet. Vi bör akta oss så att vår professionella värdegrund inte fullständigt smulas sönder i kommersia-
lismens och den moderna förtrollningens malande kvarnar.

Sedan läser jag om idolen Olof Lagercrantz, som skulle fyllt 100 år idag. Han är populärare än någonsin, nya böcker skrivs i rasande fart. Stina Otterberg, som just kommit med en avhandling (högst populär och läsvärd) om Lagercrantz, saknar hans tid, i ett samhälle "som håller på att avskaffa humaniora, skola, bibliotek och kultur." Olof Lagercrantz som bröt arm med Nils Ferlin, kappkörde med Stig Dagerman, och efter sin Kinaresa kom till DN:s kulturredaktion iklädd rosa majongdräkt. Han var född i en högborgerlig miljö, skildrad i boken Min första krets, men blev allt radikalare ju äldre han blev.
Hans introduktioner till ett stort antal författarskap är så medkännande, varsamt skrivna, populärt hållna, och kloka. Författaren bör, skriver han i boken om Joseph Conrads Mörkrets hjärta, aldrig svika läsaren, utan ta denne i hand och varligt leda honom eller henne genom berättelsen.
Det är storstilat, om än lite idealistiskt.
Mats Myrstener