Palms päronträd

I Rolf Almströms nya roman Svart arbete, om arbetslösa och undantagsmänniskor i förorten Västra Frölunda, hittar jag den sedelärande historien om August Palms päronträd.

Efter Palms jungfrutal om socialismen i Sverige, på hotell Stockholm i Malmö i november 1881, fick han svårigheter att hyra lokal. Då tillverkade några arbetare en plattform i ett päronträd, som stod där stadshuset i Malmö idag står, August Palms plan 1. Här höll agitatorn ett nytt brandtal, varpå plattformen revs av nitiska poliser.

När stadshuset skulle uppföras var det tänkt att päronträdet skulle stå kvar, där det idag är ett tydligt veck i byggnaden. Men byggföretaget tyckte att det var för besvärligt att bygga runt trädet, så man högg ner det och betalade vitet, vilket blev billigare. Kvar finns vecket i huset, samt en stickling, som sköts och vårdas av SAP i Malmö.

Idag när (S) når rekordlåga siffror i opinionsmätningarna får historien ett nytt skimmer kring sig. Hur lång tid tar det innan Palms päronträd vuxit sig stort igen? Kanske dags att skippa högerpolitiken snart? Något att fundera på för den arbetande klassens egna representanter inom dagens klena arbetarrörelse?

Mats Myrstener

Att sakna Sven Wernström

När jag läser dagens ungdomslitteratur kan jag komma på mig själv med att sakna den gamle Sven Wernström. Förstå-sig-påarna skulle säkert kalla hans böcker tendenslitteratur och det är precis det jag saknar. Böcker som klart och tydligt tar avstamp i en vänsterpolitisk utgångspunkt och har samhällsproblem som ram till en engagerande berättelse. Kort sagt, böcker som inte bara vill skildra samhället som vi lever i utan även förändra det. Jag är trött på lättviktiga böcker om romanfigurer som lever i samhälleliga vakuum eller eländesskildringar som bara frossar i misär. Istället hade jag velat se författare som utan överpedagogiska pekpinnar visar på att en annan värld är möjlig eller i alla fall att man tillsammans som ett kollektiv kan göra något åt sin situation.

Sven Wernström må ha haft en del fel (hans stöd till Sovjet till exempel) men han kunde med ett underifrån-perspektiv och jävlaranamma skildra historiska förlopp och gjuta liv i de trälar, tjänare och pigor som annars bara förpassas till bakgrunden av krigarkonungar, adel och borgarklass. Vill man ha bra historiska böcker för ungdomar ska man genast gå till närmaste bibliotek och låna sviten Trälarna. Den är fortfarande oöverträffad.

Min avslutande fråga blir: var kan man hitta dagens Sven Wernström?

Kristian Schultz

Liberalismens död?

Folkpartiet vill nu till sitt tidigare krav på svenskakunskaper även lägga en obligatorisk kurs i medborgarkunskap för den som ska få bli svensk medborgare. Vart har liberalismen tagit vägen?! Den heliga valfriheten förstatligas för somliga!?
Ge möjligheter, det räcker! Ge studieförbund, skolor, bibliotek med flera resurserna och uppdraget att kunna erbjuda de kurser och det mediautbud som behövs för att lära såväl svenska språket som de de koder, fakta och berättelser som är en viktig del av vägen in i samhällsgemenskapen.
Då kommer målet, "minskat utanförskap" att överträffas utan både piska och morot!
Ingrid Atlestam

En amerikansk bibliotekariedocka

Min dotter Aina köpte en amerikansk biblioteksdocka till oss när hon var i New York. En s.k. "Librarian action figure"! (klicka på bilden så blir den större)

Det är inte vilken docka som helst. Nancy Pearl är en mycket känd bibliotekarie från Seattle, har publicerat flera böcker om läslust, recensent och hängiven cyklist. Hon bestämde sig för att bli bibliotekarie när hon var tio år, och hon har en "femtiosidorsregel" som säger att hon läser femtio sidor, och har hon då inte blivit engagerad så lägger hon boken åt sidan. Hon tycker att ju äldre man blir, ju mindre tid har man att läsa dåliga böcker. Hon föreställer sig nog, precis som Jorge Luis Borges, paradiset som "a kind of library".

Hon har också jobbat hårt för ett projekt: Att hela Seattle skulle läsa samma bok och sedan diskutera den. "The role of the librarian is to make sense of the world of information" har hon sagt, och jämfört sig med Batmans kollega Batgirl, som förstås är bibliotekarie.

Dockan har en knapp i ryggen. Trycker man på den så lyfter Nancy på armen och pekfingret i en hyssjande gest. Nåja, får man väl säga, "nobody's perfect", och ränderna går tydligen aldrig ur den yrkesrollen på andra sidan Atlanten. Men entusiasmen går inte att ta fel på, och lite mer "action" än den s.k. "biblioteksnallen" är det i alla fall.

I USA finns enligt uppgift 2003, 124.000 bibliotek, och ca 400.000 bibliotekarier. Snacka om påtryckningsgrupp.

Mats Myrstener

Att köpa eller inte köpa - det är frågan

Vilka inköpskriterier bör biblioteken ha när det kommer till TV-spel? Det är en fråga som ofta ger vaga riktlinjer där man bedömer inköp från fall till fall. Mats Nordström från Malmö Stadsbibliotek gav till exempel följande svar i en intervju i Svenska Dagbladet 2006: "– Vi har haft en diskussion från titel till titel. Bibliotekets policy är att inte ha något med överdrivet våld eller sexism, men det finns ingen klar definition".

Samma inställning tycks råda i Göteborg. Jag tycker att definitionen på samma gång är för vid och alldeles för snäv. Låt mig förklara närmare.
Våld är i min mening inte det centrala problemet - våld kan fylla en funktion i en berättelse om det tillför något till handlingen. Självklart ska man inte köpa in spel såsom Manhunter 2 där spelet enbart går ut på att mörda på olika sätt. Men tyvärr verkar mediaansvariga i Göteborg dra öronen åt sig så fort det står en 18+ gräns på ett spel. Resultatet blir att målgruppen unga vuxna helt missas och att utmärkta spel, såsom skräckspelet Dead space, inte ingår i beståndet bara för att de innehåller våldsamma inslag.

Våld (läs: meningslöst våld) bör vara en variabel att ta i beaktande men betydligt viktigare är vilka politiska strömningar som framträder i ett spel. Ärkesexistiska spel som Rumble Roses, spel där USA-flaggviftandet tar sig osmakliga proportioner eller spel med rasistiska undertoner såsom Resident Evil 5 där man som vit hjälte huvudsakligen fightas mot sjuka, svarta afrikaner bör undvikas.

Kristian Schultz

Tyck till om bibliotekslagen

När Jan Ristarp talade på konferensen Boken på arbetsplatsen (Åkers-Runö utanför Stockholm), så nämnde han att det är hög tid för alla berörda att nu tycka till om nya skrivningar i bibliotekslagen. En revidering är på gång och ska vara klar i början av nästa år, samtidigt som den s.k. kulturpropositionen läggs.
Det är alltså tid att skriva, tala med sina politiker, eller på annat sätt tycka till om både bibliotekslagsskrivningen, och den nya kulturpropositionen. Förmodligen får vi leva med dessa ett antal år framöver, så: tyck till!
Mats Myrstener

Vi skulle få leva här...

Halt!
Här får ingen passera,
här kommer ingen förbi.
Kommer aldrig över nåt mera,
så gå är du snäll om ditt liv är kärt

-Ebba Grön, Die Mauer

I media har det den senaste tiden varit mycket uppståndelse kring Berlinmurens fall. Artiklar och intervjuer med forna östtyskar har avlöst varandra. Jag håller med om att det är något att fira om än på en annan grundval än segerrusiga liberaler. Östblocket, som redan på 1950-talet kallats statskapitalistiskt av marxistiska dissidenter som övergett den stalinistiska ortodoxin, försattes i kris upprepade gånger genom arbetares kamp för demokrati och en socialism som inte stavas STASI. Östtyskland 1953, Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968, Polen 1980. I den liberala historieskrivningen glöms det bort att det man kämpade för inte var en oinskränkt kapitalism utan man kan med en av de polska Solidaritetsbanderollerna från 1980 sammanfatta kampen med Socialism - JA, Dess förvrängningar - NEJ. Kort sagt, verklig socialism, inte realsocialism. Det är denna kamp som man ska applådera och inte vad som kom i dess kölvatten.

Tyvärr är det så att det finns en underliggande tendens att glömma vad som hände efter den hjältemodiga kampen, murens och järnridåns fall. Vill man få en insyn hur den smutsigaste och mest hänsynslösa form av kapitalism kunde få fotfäste och härja i det forna Östblocket ska man genast gå till närmaste bibliotek och låna Chockdoktrinen av Naomi Klein. Här visar hon hur den kinesiska diktaturen motbevisade alla nyliberaler genom att införa en otyglad kapitalism utan ett uns av demokrati och hon gör upp med Lech Walesas svek mot de polska arbetare som fört fram honom till makten och skärskådar de ryska oligarker och Boris Jeltsin som satte igång en hänsynslös privatiseringsoffensiv som skickade 72 miljoner ryssar ned under fattigdomsstrecket.

Avslutningsvis kan man säga att det är en ödets ironi att samma liberaler som firar minnet av Berlinmurens fall stödjer nutida murar som den på Västbanken.

Kristian Schultz