Vad är en "bibliotekarie"?

Ska bibliotekarier kalla sig bibliotekarier i framtiden eller bör de kalla sig något helt annat som exempelvis informationsarkitekter, mediaförmedlare, informationsguider eller varför inte informationsstrukturerare? Ja, listan på förslag till alternativa beteckningar kan ökas på och göras lång efter fantasi och behag.
I ett inlägg på BIBLIST här om dagen ställde Socialstyrelsens bibliotek frågan om det fanns en bättre beteckning för yrkestiteln än bibliotekarie. Man menade att det var en smula missvisande att kalla sig bibliotekarie eftersom dessa, åtminstone på Socialstyrelsens bibliotek, inte i någon större utsträckning längre arbetar med traditionella böcker och tidskrifter i pappersform. Och visst kan man dela deras undran över om det traditionella biblioteksarbetet har en plats i det moderna, globaliserade och webbaserade samhället?
Men om vi för ett ögonblick gör en historisk betraktelse över vårt mångtusenåriga yrke framkommer det snart att vad ett bibliotek innehåller, hur det används och hur dess innehåll är strukturerat under årens lopp förändrats en hel del, men ändå är förunderligt detsamma. På babyloniernas tid, för så där en 5-6000 år sedan handlade det om kilskrift på lertavlor. Flyttar vi fram tiden några tusen år består biblioteken mestadels av papyrusrullar på egyptiska, grekiska och latin, och ytterligare något årtusende framåt är biblioteken, som då ofta finns i klostren, fyllda av vackra handskrifter på pergament. När sedan biblioteken börjar fungera som en slags informationscentraler för allmänheten, tryckt eller digitalt, är vi framme i vår egen tid.
Men en röd tråd går dock att skönja genom den långa bibliotekshistoriken. Funktionen att förvalta och göra information och kulturarv tillgängligt, antingen för en utvald elit eller för en bred allmänhet.
Så, vart vill jag då komma med detta resonemang? Kanske är yrkesbeteckningen att vara eller icke vara ”bibliotekarie” egentligen mer en fråga om vår professions dåliga självkänsla idag än om titelns egentliga innehåll. Som jag uppfattar det, och då tänker jag främst på den långa debatt på BIBLIST som förekom detta inlägg, handlar det nu inte bara om hur bibliotekarier bör klä sig utan också om vilka associationer ordet bibliotek och bibliotekarie signalerar. Undertonen i ett flertal av inläggen var ungefär att den gamla benämningen "bibliotekarie" åsyftar någon som bara ägnar sig åt böcker, inte minst skönlitteratur. Dessutom bär de ofta koftor och foträta tofflor.
Hur missvisande vore det inte om dessa av kritikerna kallade, halvfossila varelser – bibliotekarier med tofflor alltså - av den breda allmänheten som vi skall betjäna, av ett beklagligt misstag skulle kunna förväxlas med den mer framåt och ”moderna” delen av yrkeskåren, de som är informationskompetenta specialister som jobbar med webb och allehanda elektroniska dokument, som aldrig läser skönlitteratur, och som framför allt har hängt med i utvecklingen och klär sig mer utmanande och ”stylat”?
Idag är det första Advent och det får mig att tänka på att det i år är femtio år sedan den första kvinnan blev vigd till präst i vårt land. En het fråga för såväl kyrka som riksdag idag är vigsel av samkönade par. Trots alla dessa minst sagt radikala förändringar inom den svenska kyrkan under de senaste femtio åren kallar sig dock prästerna fortfarande för präster. Kanske skulle en bättre titel, ”mer i tiden”, vara ”jämställda religionsförmedlare och/eller religionsinformatörer”?
Annsofi Lindberg,
Bibliotekarie vid Röda korsets högskola, Stockholm

Skriv gärna på bisbloggen

Vill du också publicera ett inlägg på bisbloggen? Delta i den samhällstillvända biblioteksdebatten? Skicka ditt inlägg till denna blogg och underteckna gärna med ditt namn och var du arbetar. I särskilda fall kan inlägg också publiceras under signatur. Men vi som "modererar" bloggen vill ändå gärna ha dina fullständiga uppgifter. Observera att de bloggetiska koderna måste iakttas.
Skicka ditt inlägg till
ingrid.atlestam@gmail.com, eller
mats.myrstener@gmail.com
så publicerar vi ditt inlägg.
moderatorerna

Omoderna ungdomar?

Båda nedanstående uppsatser handlar om ungdomars tankar och idéer vad gäller folkbibliotek. Liksom flera tidigare undersökningar visar dessa två att det är tämligen traditionella bibliotek de unga önskar sig, med böcker, tystnad och sagostunder.
Bibliotekarierna gör sitt bästa för att hänga med och vara häftiga med det senaste både virtuellt och in real life. Man öppnar Garage och Dieselverkstad och spelar rock i Asplunds rotunda. Är det så att de tilltänkta kunderna inte förstår sitt eget bästa då de bara vill ha ett "riktigt bibliotek"?

http://hdl.handle.net/2320/2346
Bibliotek och ungdomar med annan språklig bakgrund än svenska – en enkätundersökning
Bielecka, Elzbieta
(BHS) 2007

http://hdl.handle.net/2320/4080 Visa/Öppna
Demokrati, inte populism – en studie av en grupp ungdomars tankar kring folkbibliotekets uppdrag i en omvälvande samtid
Magnell, CamillaNilsson, Camilla
(BHS)2008

Var bibliotek, det räcker!
Ingrid Atlestam

Bibliotekets värde varar!

I DagensPS.se idag finns en artikel av Christer Berg där han förespråkar en ny lönemodell. Lön ska inte längre sättas efter principen tillgång och efterfråga utan utifrån det värde man skapar. "såväl direkt intäktsskapande som mjuka värden som ökar strukturkapitalet". Inte för att jag vet vad strukturkapital är för något, men att bibliotek är oerhört värdefulla och värdeskapande det är det ingen tvekan om. Så då borde vi ha betydligt högre löner än de som tillverkar, onödiga och miljöförstörande prylar. Fast det är nog inte så han menar!
BiS tog strid mot det individuella lönesystemet när det lanserades i slutet av 80-talet, den kampen förlorade vi. Nu är det dags att vi börjar visa vilket värde biblioteken skapar såväl andligt som matriellt, inte i första hand för våra löners skull utan för att rädda vär(l)den!
Ingrid Atlestam

Skitiga sjukhus

I mitten på 1930-talet reste författaren Ludvig Nordström runt i Sverige och gjorde det mycket omtalade reportaget "Lort-Sverige". Ivar Lo-Johansson gjorde detsamma i början på 1950-talet när han skrev om de urusla förhållandena på svenska ålderdomshem. Och en folkbildare som Alva Myrdal var närmast besatt av att det skulle vara rent och snyggt i hemmen. I de flesta arbetarhem var det ett sorts "adelsmärke".
Men vad händer idag? Städningen på Danderyds sjukhus har lagts ut på en entreprenör. Följden är att snusket blivit allt värre. Till slut slog en inlagd patient, som också var läkare (!), alarm. Men den borgerliga majoriteten i landstinget tror att hela sjukhuset mår bra av att privatiseras! Som om det skulle bli renare i hörnen då? Gatorna i Stockholm är idag skräpigare än på år och dag - inte minst för att städningen har lagts ut på entreprenad. Lokaltrafiken är ett rent kaos, av samma orsaker. Och hur är det med folkbiblioteken - blir de verkligen bättre av att privatiseras, eller drivas av en entreprenör?
För att citera ur "Star wars": Who is the more foolish? The fool, or the one who lets himself be led by a fool?
Mats Myrstener

Vad är ett folkbibliotek?

Bengt Nerman, folkbildare och skribent i över sextio år, ställde mig och andra bibliotekarier mot väggen i senaste numret av bis. Han minns sitt gamla bibliotek i Vällingby, ett typiskt förortsbibliotek från 1950-talet, på sin tid präglat av vad Nerman kallar "närhet, öppenhet och tillgänglighet". Det var ett "familjebibliotek", gjort för att hela familjen skulle kunna besöka det tillsammans, påverkat av liknande folkbibliotek som lanserades i Göteborg vid denna tid.
Nerman har helt rätt i att idealen var annorlunda än när huvudbiblioteket, "Asplundhuset" invidges 1928. Det var ett barn av sin tid, ett "lärdomstempel" för djupgående studier, med klara avgränsningar mellan barn- och vuxenavdelning, med en väldig mödosam trappa upp mot ljuset i den stora rotundan, där 17 år var åldersgräns. Det präglades kanske av öppenhet, för den som hade den rätta åldern, men kanske mindre av "närhet" och "tillgänglighet". Det var snarare präglat av den tidens folkbildarideal: klassisk bildning, hårt tillkämpad kunskap, och skarpa klassgränser som möjligen kunde överbryggas med folkbibliotekets hjälp.
Om jag själv får formulera mitt folkbiblioteksideal får det nog bli det stadsbibliotek som invigdes i Umeå september 1985. Ett öppet bibliotek i ett plan, stort och välkomnande, utan väggar mellan de olika avdelningarna men ändå stort nog för att alla skulle få plats utan att barnen skulle störa de som studerade. Det blev en självklar centralpunkt i Umeås lilla centrum, och verkar fungera så även idag, trots att staden vuxit betydligt sedan dess. Med stolthet kan jag konstatera att Umeå fortfarande behållit sin tätplats som biblioteksstad i Sverige, även på "nätet".
Problemet med ett nytt stadsbibliotek i Stockholm är att folkbiblioteksverksamheten varit så eftersatt under så många år i Stockholm. Men ett bra exempel på ett nytt litet lokalt bibliotek är ändå den senaste av det fyrtiotal filialer som finns i huvudstaden, i nybyggda Hammarby sjöstad. Ett litet trevligt bibliotek där både vuxna och barn får plats, även om ytan är begränsad. Idag finns inte alls de pengar att tillgå som fanns när filialen i Vällingby byggdes.
Asplundhuset är fullständigt otillräckligt idag. Ännu värre är situationen på Södermalm, med sina två slitna filialer. Hela verksamheten skulle behöva en väldig ansiktslyftning, men var finns pengarna? Men Bengt Nerman efterlyser också en medvetenhet från biblioteksarbetarnas sida. Vad ska biblioteket användas till? Hur ska det kunna återfå sin plats som centralpunkt i samhället, som det en gång hade?
De studerande tar allt större plats på folkbiblioteken, men gjorde så också i Asplundhuset 1928. Något "familjebibliotek" var det aldrig fråga om. Men det finns intentioner till att den nya tillbyggnaden skulle kunna fungera så. För att serva de enorma besökssiffror det blir fråga om, så måste det vara väldigt stort. Och helst skulle man bygga några mindre bibliotek dessutom, som det som föreslagits vid Slussen? Och helst på bredden, inte på höjden.
"Vad är ett folkbibliotek?" Frågan har säkert många svar. Om folkbiblioteken, som det blivit, ska vara "ein Mädchen für alles", då måste det innehålla många olika funktioner. Går alla dessa att kombinera? Jag tror det. Kanske ska man, som jag tror Bengt Nerman menar, återuppväcka tanken på "familjebiblioteket". Ett ställe dit hela familjen kan gå när man är ledig. Ett "evenemang", ett nytt modeord i modernitetens tid, som också blir ett sätt att locka till sig nya, unga låntagare så väl som äldre. Men det kräver en väldig satsning och förmåga att tänka nytt. De finns mycket, många förlorade år, att ta igen.
Mats Myrstener

Staten och kapitalet ("Den enda vägens politik" ?)

Konsulten Kjell A. Nordström utropade idag i SvD (24/11) att kapitalismen står stark. Och i helgens Expressen tyckte författaren Lars Gustafsson i Texas att marknadsliberalismen klarat "krisen". Man undrar på vilken planet dessa herrar befinner sig?
Det är ju tvärtom så att staten åter fått gå in och rädda ryggraden på den svenska kapitalismen, de svenska bankerna. Det är som i den gamla proggschlagern från 1970-talet: "Staten och kapitalet, de sitter i samma båt, och den ena handen vet precis vad den andra gör."
I början av 1990-talet höll SE-banken på att gå omkull. Det var t.o.m. risk att den skulle övertas av staten. Wallenbergarnas flaggskepp räddades av en nyemission av aktier, som aktieägarna betalade. Idag är det skattebetalarna som får gå in och rädda vad som räddas kan.
Men istället för att ta ett radikalt grepp, slå samman Nordea och skuldsatta Swedbank, göra om den till en icke vinstdrivande bank som kan få skattebetalarnas förtroende, utan höga bankdirektörslöner med fallskärmar, så låter man allt fortgå med att lappa och laga. Och när amerikanska Citibank ska räddas blir beloppen närmast svindlande!
Men kapitalismen står "stark". Och den socialdemokratiska politiken verkar vara fortsatta neddragningar av den offentliga sektorn, inklusive våra livsviktiga folkbibliotek. Någon självständig ekonomisk politik kan Sverige inte föra sedan vi gick med i EU, där är det inflationsbekämpning som fortsatt gäller, trots att ekonomin förblöder.
En patient med knäckt ryggrad som håller på att förblöda? Hur illa kan det bli innan marknadsliberalismens kvacksalvare vaknar upp ur sin törnrosasömn?
Mats Myrstener