Den 13 maj hade jag nöjet att få delta i det idéhistoriska symposiet Svenska bildningstraditioner på Södertörns Högskola. En spännande dag med ett flertal namnkunniga föreläsare. Idéhistorikerna Per Sundgren och Anders Burman höll i arrangemanget. Kanske är den fråga som under dagen växte fram i mitt huvud inte helt relevant att ställa men jag kunde inte låta bli att fundera på vad som kan räknas till dagens svenska bildningstradition och hur den ser ut i förhållande till dagens biblioteksverksamhet? I vår tid fokuseras ju allt mer på olika slag av sociala medier och i så gott som all biblioteksverksamhet finns en tydlig ambition att maximalt utveckla den digitala kommunikationen. Någonstans har jag också läst att författaren Unni Drougge lär ha sagt att dagens bibliotekarier bör fungera som vår tids ”digitala coacher”! Och visst ligger det en hel del sanning i hennes påstående men bakom dessa ord kan också anas en stressad urban individ främmande för knepiga livsfrågor och självkännedom. Bildning och självbildning är en process som tar tid och kräver fördjupning, frågan är om vi ger oss själva den tiden och om biblioteken har möjlighet att göra det i dagens stressade kulturklimat? Som en motsats till allt det snabba och trendiga kommer jag plötsligt att tänka på Swedenborgsbiblioteket i Gröndal i Stockholm. En viss modernitet har man visserligen i form av en fin hemsida, http://www.swedenborgsbiblioteket.se/index.php , men annars vilar här ett fridfullt ”långsamhetens lov” som religionspsykologen Owe Wikström så klokt och insiktsfullt skriver om.Annsofi Lindberg (Bild: Emanuel Swedenborg 1688-1772)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar