Så blev det ändå lite kulturpolitik till slut.
Precis som Mats har jag läst Daniel Suhonens attack mot borgerlig kulturpolitik med Jasenko Selimovic i spetsen, och jag gläds ändå lite för jag känner att jag saknat kulturpolitiken i den här valrörelsen. Jag vill tro att det fortfarande finns ett liv utanför arbetslinjen.
Jag försöker tyda skiljelinjerna i just den här debatten. Selimovic (aftonbladet) utger sig för att vilja höja kulturens status och hans väg dit verkar vara att göra kulturen mer svårtillgänglig och stoppa flummeriet. Nämnde jag att han var folkpartist? Han argumenterar för kulturarbetarnas situation som skall vara hjälpt av att amatörväldet inom svenskt kulturliv upphör. Selimovic gillar inte heller den relativism som han menar att svensk vänster står för. Kvalitetsbegreppet är absolut och uppfattningen av det står utanför klass, kön, etnicitet och social status. Klassiska värden försvaras, man kan bara gissa att det betyder litterär kanon och opera.
Den konservativa hållning Selimovic intar får uppenbarligen socialdemokraten Suhonen att se rött (pun intended). Suhonen lyfter fram 1974 års ideal, med tillgängligheten till kulturen som honörsord. Han har även ett ess, och det är att visa på vad Selimovics nyliberala hållning till kulturpolitik innebär i praktiken. Ett av Suhonens exempel på detta är Stockholm som haft en negativ utveckling under kulturborgarrådet och tillika folkpartisten Madeleine Sjöstedts regi (läs om Stockholm Stadsbiblioteks problem i den här klargörande artikeln i Svenska Dagbladet).
Varken Selimovic eller Suhonen har egentligen några konkreta förslag i sina artiklar. Men det facit av borgerlig kulturpolitik som Suhonen visar upp är lika skrämmande på pappret som det är i verkligheten. Att höja kulturarbetarnas status, som Selimovic utger sig för att vilja, är ju såklart fint. Jag känner själv alldeles för många som kämpar på obetalt i den sektorn. Men kultur får aldrig reduceras bara till att bli en lek för medel- och överklassen. Kultur är för värdefullt för att tillhöra bara några få, det är en pågående debatt och diskussion som alla måste få ta del av. Och alltför starka stadfästande av vad som är kvalitet och vad som inte är det riskerar att exkludera grupper snarare än inkludera i den här diskussionen. Förövrigt tycker jag, precis som Suhonen, att det viktigaste kulturpolitiska frågan för vänstern är att diskutera den faktiska materiella tillgången till kultur för alla i amhället. Och där spelar folkbiblioteken en otroligt central roll.
Tobias Willstedt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar