Från u-land till utbud

Första gången jag var på Mauritius, 1972, var det ett typiskt u-land , nyss självständigt, undantagstillstånd och alla som kunde emigrerade, tusism var ett okänt begrepp. Då fanns inga böcker om landet utom väldigt enkla läroböcker för den obligatoriska skolan.
Nästa gång, 1980, fanns ett hotell och en bok, en exotiserande bilderbok för ev turister.
Sedan har det blivit fler och fler böcker och även bokhandlar. I gick jag genom sockerrörsfälten, där kontorskomplex och universitetsbyggnader växer numera, till ett nytt stort shoppingcenter och i bokhandeln där fanns minst tio hyllmeter med Mauritiana. Böcker i alla ämnen, statskunskap, naturvetenskap, sociologi, feminism, ekonomi, kultur, historia, debattböcker, ja allt som tänkas kan. Det enda som ännu är lite "underrepresenterat" är inhemsk skönlitteratur. Vilket påminner mig om att första gången jag var här var det en släkting som sa att "här i tredje världen läser vi inte skönlitteratur", vilket nog är helt begripligt när man har fullt upp med att överleva, skaffa sig utbildning och klara vardagen.
Kan man månne se ett lands utveckling från u-land på väg mot ett demokratiskt välfärdssamhälle speglas i bokutgivningen? När kommer då skönlitteraturen? Slår mig att det går att jämföra med de läsmönster för invandrare som Ann-Christine Brunnström beskiver i Mer nytta än nöje. om hur biblioteken borde profilera sina inköp för de med ickesvensk bakgrund. När man är ny i landet och ska hitta jobb, utbildning och knäcka koderna i det nya samhället handlar det om språkinlärning, vardagslivets handböcker och läromedel. Skönlitteratur läser man när man är mer etablerad.
Även när man ser Sveriges utveckling från utvandrarland till välfärdsstat kan man väl se en liknande utveckling? Det fanns en tid då biblioteken i statistiken skilde mellan nyttig, kunskapsgivande läsning och skönlittertur och det gällde att höja andelen nyttig läsning, nu ser somliga problemet som det omvända!

Ingrid Atlestam