Vi har i vår litteraturcirkel på jobbet just avverkat en av litteraturens verkliga klassiker, Cervantes mångordiga tvåbandsroman Don Quijote (Quixote), vars första del utkom 1605. Fantastiskt rolig och språkligt vital, trots över 400 år på nacken. Sedan 2001 finns en härlig nyöversättning, av Jens Nordenhök, i en praktupplaga på 900 sidor med introduktion och kommentarer och med Gustave Dorés berömda illustrationer.Den har kallats den första ”moderna” romanen vilket nog är sant. Föregångarna i genren handlade mest om ädla riddare eller kärlekskranka herdar, men den galne Don Quijote skiljer sig mycket från dessa idealiserade förebilder. Romanen är brutalt realistisk och dåtidens Spanien avslöjas i all sin skröplighet. Riddaren av den sorgliga skepnaden kan ses som en skildring av den moderna människans kamp mot verkliga och inbillade väderkvarnar.
Själv känner jag mig ofta som en sådan.
De burleska inslagen i romanen står ofta hans väpnare, bonden Sancho Panza för. Utan Sancho hade riddaren knappast överlevt en dag under sina många äventyr, där hans idealism luras, hånas, kläs av inpå bara kroppen, och rullas i tjära och fjädrar till skratt och förnöjelse för hans omgivning.
Författaren levde själv ett äventyrligt liv, deltog i slaget vid Lepanto mot turkarna, satt sju år i fångenskap hos sjörövare i Algeriet, och levde sedan som skatteindrivare i Andalusien.
Parallellt har vi läst Eduardo Galeanos Latinamerikas öppna ådror, som utspelas vid samma tid, 1500- och 1600-tal, när spanjorerna ”koloniserade” Latinamerika, och bl.a. närmast utrotade hela indianbefolkningen på kontinenten. Också en klassiker som bör finnas på varje välsorterat folkbibliotek.
Cervantes dog 1616, faktiskt samma år som William Shakespeare.
Mats Myrstener
(bilden kanske den mest berömda illustrationen, av Pablo Picasso)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar