bis i spalterna

I artiklar i Svenska Dagbladet http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kulturdebatt/artikel_1500047.svd

och Uppsala Nya Tidning
http://www2.unt.se/avd/1,1826,MC=2-AV_ID=779114,00.html

argumenterar Christer Hermansson för biblitekens nödvändighet och dess uppdrag vad gäller demokrati och folkbildning. I båda artiklarna hänvisas till det senaste bisnumret med folkbibldning som tema, bisnr 2/2008.

Christer Hermansson hävdar, delvis i polemik med Dieselverkstadens företrädare, att biblioteken ska stå för kvalité och lyfta fram alternativ till det kommersiellt gångbara.
Mer sånt!

Det räcker inte att bibliotek finns, de måste åxå ha ett utbud, som gör det möjligt att försvara gratisprincipen, när nu allt ska marknadsanpassas.

Ingrid Atlestam

Bibliotek istället för olja

I marsnumret av Library Journal finns en artikel om nödvändigheten av folkbibliotek i det nya "post-peak-oil society". Liksom i tidigare, vid stora förändringar i samhället, såsom omfattande befolkningsförändringar, ekonomisk kris, och nu senast naturkatastrofer som orkanen Katrina, har biblioteken en stor och unik roll att spela. Biblioteken kan erbjuda möjligheter för omorientering, ny nödvändig information och en plats att hitta sig själv och de krav och kunskaper som en ny samhällssituation kräver. Biblioteket kan även vara den självklara samlingspunkten och informationscentralen i ett akut läge.

När oljan tryter gäller det att biblioteken finns nära medborgarna och kan fömedla miljösmart information och kunskaper. I USA har man redan märk att de bilburnas biblioteksbesök minskar och att man nu får ett ökande antal frågor om t ex kollektivtrafik, närproducerade livsmedel och vad man kan odla själv. Fler nyttjar bibliotekets datorer därför att man inte har råd med ny när den egna pajat. Alltså en klar trend från privat ägande till behov av kollektiva nyttigheter när klyftorna vidgas och fattigdomen brer ut sig.

Enligt artikeln är " social responsibility" bibliotekens plikt.

Gör du din plikt?
Ingrid Atlestam

Polen tur och retur, och en oas av stillhet och frid

Glatt överraskade blir vi när vi mitt på Gdańsks ”Lange Markt” (Długi Targ), som är den slingrande kungsvägen och huvudgatan från den gamla stadsporten till hamnen vid Motława, hittar en liten filial till Stadsbiblioteket. Alla dessa gamla hus från 1500-talet och framåt, som återuppbyggts i exakta kopior efter andra världskriget, med en hantverksskicklighet som är djupt imponerande. Inte minst de enorma kyrkorna vittnar om handelsmännens forna makt och prakt.
Biblioteket är en liten pärla, där man kan sjunka ner i en mjuk fåtölj och läsa böcker om Gdańsks och Polens geografi och historia. Vi har färdats från det en gång österrikiska Kraków i söder, via Warszawa till det mer tyskinfluerade Gdańsk, en gång en mäktig Hansastad vid Östersjöns södra strand.
I Kraków såg vi kungaborgen Wawel, en gång Polens huvudstad, och det judiska kvarteret Kazimierz, idag ett bohemiskt och pittoreskt Soho, livligt besökt av amerikanska judar på jakt efter släktingar, en gång hemvist för 60.000 judar som alla utrotades i det närbelägna koncentrationslägret Auschwitz (Oświecim). Oscar Schindlers fabrik Emalia finns fortfarande kvar, Kraków bombades i stort sett inte alls. Det är en liten pärla att besöka i södra Polen.
I Kraków finns också ett av Europas äldsta universitet och studenter syns överallt i staden. Gamla stans gigantiska Stora torg är ett av Europas största i sitt slag.
Söder om Kraków ligger de höga Tatrabergen och skidorten Zakopane. De stora saltgruvorna i Wieliczka sägs vara värda ett besök för den som inte lider av klaustrofobi. Den omtalat dåliga luften i södra Polen märkte vi faktiskt inte av alls.
I Warszawa såg vi skyskrapor torna upp sig överallt i centrum, vittnande om att Polen är på frammarsch ekonomiskt. Maten är utmärkt, särskilt i södra Polen. Råvarorna fortfarande ekologiskt odlade i småjordbruk.
Medan Annsofi handlade bärnsten sjönk jag djupare ner i fåtöljen i stadsbibliotekets filial på Gdańsks huvudgata Długa, en oas av stillhet och frid bland hysteriskt shoppande våffelmumsande turister och gatumusikanter. Att polackerna är religiösa såg vi inte minst i Kraków där katedralerna bågnade av mässbesökare. I Gdańsks centrum upplyser en liten metallskylt på ett gammalt hus att Lech Waŀęsa här ledde fackföreningsrörelsen Solidaritets kontor, från strejkens utbrott 14 augusti 1980, tills han svors in som president på hösten 1990.
Om allt detta kunde man läsa på det lilla biblioteket på Długi Targ. Biblioteket som samlare och förvaltare av vårt kollektiva minne. Men också en fridfull oas och trivsam mötesplats på ett synnerligen kommersiellt och folkrikt gatustråk.
Mats Myrstener
(illustration kommer)

Feminism och feminism och Sex and the City

Vissa ord går det troll i. För nittio år sedan kämpade den tidens feminister (både män och kvinnor) fortfarande för kvinnlig rösträtt. Det var inte länge sedan kvinnor fick rätt att studera vid universitet. En av dessa var vår bibliotekspionjär Valfrid Palmgren. När hon anställdes på Kungliga biblioteket efter att ha disputerat i Uppsala 1905, var det med det uttryckliga förbehållet att hon inte skulle få högre lön än bibliotekets manliga amanuenser, trots sin doktorsgrad. Något avancemang kunde hon inte heller räkna med, och absolut ingen chefsbefattning heller. Sådana var den tidens anställningsförhållanden, fast riksbibliotekarien Erik W. Dahlgren, som också propagerade för bättre folkbibliotek, för sin del tyckte att reglerna var felaktiga.
Sextio år senare angreps både Palmgren och hennes förebild Ellen Key av den tidens vänsterfeminister för att vara konservativa och särartsförespråkare. Inom marxismen talades över huvud taget inte om någon "kvinnofråga". Debatten i Sverige har speglats i en avhandling av Emma Isaksson. Den river fortfarande upp onda sår, och partiet Feministiskt initiativ stupade inte minst på motsättningar inom feministrörelsen.
Idag slukar mina tre döttrar glatt amerikanska TV-serier som "Sex and the city" och "Desperate housewives". "Kulturkoftorna" från 1968 har de ingen större förståelse för. Den förra långfilmen är sommarens stora biohändelse, åtminstone enligt tidningspressen. Och jag funderar på vad begreppet feminist egentligen betyder?
De fyra hjältinnorna i Sex and the city är yrkesarbetande och framgångsrika, men ensamma och inte särskilt lyckliga. Deras liv fylls med diskussioner om män och sex, förhoppningar och besvikelser, idoga försök att avläsa den manliga kod som styr samhället i USA, blandat med dyra och kompensatoriska shoppingrundor. Inte minst som stilikoner för miljoner unga kvinnor har de spelat stor roll. De symboliserar nog det moderna begreppet "girl power": ta för dig, bli rik, shoppa loss, ta ingen skit, gör som killarna för livet är kort. Och satsa framförallt på dig själv för ingen annan kommer att göra det.
Hade en sådan TV-serie kunnat göras om män? Män som diskuterar kvinnor och sex, ingående och detaljerat, och sedan njutningsfullt shoppar loss på bilar och slipsar och kavajer? Konsumenter i 2000-talets konsumtionskapitalism, fast helt oberoende av kön?
Vem sänder idag en tanke till de tusentals kvinnliga bibliotekarier i Sverige som oegennyttigt och träget och till låglöner försökt odla folkbildningen och kulturen, fjärran från utsvävningarna och shoppingorgierna i de amerikanska TV-serierna? Hur många magar i tredje världen skulle dessa Dior- och Dolce Gabbana-dräkter kunna mätta, kan man fråga sig?
Kanske finns det ingen motsättning? Kanske är det bara två sidor av det feministiska myntet idag? Delar av den diskurs som enligt Foucault så effektivt förkväver och knuffar ut allt och alla som har en annan uppfattning än den förhärskande. Och mina döttrar diskuterar nog för övrigt bara sakkunnigt de desperata hemmafruarna för att reta mig och min uppblåsta 68-nostalgi.
Mats Myrstener

Att verka utan att finnas?

Hörde i bästa radiokanalen, P1, en diskussion om den nya tandvårdsreformen, där en kd-politiker lovade att det i höst ska finnas en lista på nätet med alla tandläkare och vilka priser de tar för olika åtgärder, detta i den heliga valfrihetens namn. På frågan hur den som inte har tillgång till Internet ska kunna skaffa sig info nog att kunna välja, hänvisade hon till biblioteken. Hon lovade att där finns såväl datorer, som hjälp att hitta rätt.
Bra så, självklart, men hur vanligt förekommande tror denna politiker att bibliotek är? I den bästa av alla världar fixar givetvis biblioteken detta liksom de flesta andra frågor, men det förutsätter en geografisk närhet som färre och färre numera har till bibliotek.
Medvetenheten tycks blir allt större bland politiker och andra makthavare om bibliotekens fantastiska möjligheter och mångfaldiga funktion, men det förutsätter att biblioteken finns överallt i verkligheten, inte bara i visioner och utopier. Eller är det kanske bara ett enkelt sätt att komma undan när man lägger ner medborgarkontor, konsumetkontor, banker, arbetsförmedlingar etc att hänvisa till nätet och biblioteken?
Gränsen för bibliotekets alla nya uppdrag och funktioner går kanske vid att ersätta nedlagda systembolag och bensinmackar?
Ingrid Atlestam