Året var 1954

och svensk industri gick för högvarv. Vi var mitt i ett folkhemsbygge, som både materiellt och mentalt skulle spela stor roll för Sverige efter andra världskriget. Vill man se hur en familj i Göteborg levde då kan man besöka det lilla museet i Kortedala. Se länk:
http://kortedala.museum/

Mats Myrstener

Sverigebilden har rämnat

Tycker docent Hélène Lööw, tidigare chef för Forum för levande historia, nu verksam vid Uppsala universitet.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/myten-om-det-goda-sverige-1.1197474

Besök bland verklighetens folk

En gång om året brukar jag följa min fru till världens största möbelvaruhus, IKEA i Skärholmen. För en intellektuell eremit som jag är dessa besök hos "verklighetens folk", eller "the small people" (OBS ironin!) väldigt nyttig. (Det var ju ca 20 år sedan jag arbetade på ett folkbibliotek, märk väl;)
Det sägs ju att Ingvar Kamprad möblerade Sverige (bilden är från 1965). Det stämmer nog; och fortfarande är ett besök på IKEA i Skärholmen som att besöka folkhemssverige 1968, fast i uppdaterad version (ungefär som att gå på en sociologisk utflykt till MacDonalds skulle man kunna säga). Idag ser man här fler gravida kvinnor med stora magar än någon annan stans (möjligen barnbördshuset undantaget), man ser ett tvärsnitt av den överviktige svenske arbetaren, invandrare i alla åldrar, men också unga Stureplansbruttor som för en billigare penning ska möblera den egna bostadsrätten som pappa köpt för några miljoner i innerstaden, liksom till synes välsituerade barnfamiljer, som skulle kunna komma från Täby eller Djursholm.
Efter att ha gått spiralgatan uppåt (för att kolla in senaste möbel- och möbleringsdesignen, och hur man får in kök, vardagsrum, datorstation, smal-TV, badrum och plats för tre barn i våningssäng på ca 30 kvadratmeter), beträder man den gigantiska restaurangen, där inget kostar över 65 kronor. Här äter man inte på en bricka, utan på tre, konstaterar jag förvånat, lättölen och läsken serveras som på Finlandsbåten i kran med gratis påfyllning, och antalet barn och bäbisar är oräkneligt, liksom ljudnivån.

Vi skulle bara handla ett tvåmeters och tio kilo tungt CD-ställ (jag kände mig som en stabbläggare av Karl Östman när jag balanserade det hem på min späda putande axel), men det tog mig säkert 30 minuter att hitta utgången, hela bottenvåningen är nämligen ett enda labyrintiskt och gigantiskt lager, 20 meter högt i tak, där besökaren själv plockar ut de beställda och hopfällbara och paketerade möblerna. Den enda personalen som är befintlig står vid kassorna: de är å andra sidan många, jag räknade till 50 stycken, inklusive tio för självbetjäning. Varje vara har, precis som på bibliotek, sin egen streckkod.
Lättad över att äntligen hittat ut (det var den sista semesterveckan och KNÖKFULLT - IKEA torde vara ett av Stockholms främsta turistmål) slukade jag raskt två varma korvar för 10 kronor; för här kan precis allt köpas till nedsatt pris, även böcker förstås: de många modellägenheterna innehåller alltid böcker (hopsamlade påmåfå på alla möjliga språk), vilket väl visar att svenskarna (åtminstone i teorin) är ett läsande folk?

Döm om min förvåning, när jag vid kassorna hittade en hel pall ur ett gammalt restlager av Kjell-Olof Feldts bok Rädda välfärdsstaten, från 1994. Det var nog en handling som såg ut som en tanke, tänkte jag sarkastiskt? Jag köpte inte boken, den finns ju på vartenda bibliotek, eller hur? Åtminstone på bokvagnen med 5-kronors-böcker till försäljning?
Mats Myrstener

Skilda världar, skilda värderingar

Många hänvisar till och diskuterar World value Survey , ett omfattande undersökningsmaterial om värderingar i olika länder över hela världen. Resultatet åskådliggörs i en värderingsvärldskarta som exempelvis visar att Sverige inte är det lagomland som ofta påstås utan världens mest extrema!
Kolla och grubbla på vad detta betyder för kulturmöten när man flyttar från det nedre vänsta hörnet till det övre högra, från överlevnad och kollektivism till välstånd och individualism, från tradition till modernitet, en resa som Sverige gjort, men vart är vi på väg nu?
Här finns mycket att diskutera, såsom till exempel den rasistiska högerpopulismens framväxt i "moderna" länder! Hur stämmer resultatet i "minaretomröstningen" och utvecklingen av främlingsfientliga partier i de nordiska länderna med de värderingar som påstås vara de förhärskande? Finns toleransen bara "på avstånd"?
Vad bör göras? Vilka värderingar kommunicerar biblioteket som institution?

Ingrid Atlestam

Folkhem farväl?

Begreppet ”folkhem” blev känt 1928 i ett tal av socialdemokraternas ledare Per Albin Hansson, men begreppet var inte nytt och har en intressant förhistoria, där det först kom att användas i en socialkonservativ kontext (”Volksheim”), i Tyskland. Idéhistorikern Henrik Björck från Göteborg undersöker i en ny bok (Folkhemsbyggare, Atlantis) begreppets rötter, som efter sekelskiftet delar sig i en socialkonservativ-nazistisk led, och en socialliberal/socialdemokratisk.
Viktig för ”folkhemmets” eller välfärdsstatens utveckling i Sverige blev det man inom forskningen kallat den ”sociale ingenjören”. Till dessa brukar räknas paret Gunnar och Alva Myrdal på 1930-talet, och boken ”Kris i befolkningsfrågan”, som inte minst inspirerats av det amerikanska management-tänkandet. Björck följer dessa innovatörer ända tillbaka till förra sekelskiftet och de många socialliberala och –konservativa föreningar som då engagerade sig i den akuta ”sociala frågan” i Sverige. Utvecklingen av de svenska folkbiblioteken kom parallellt att spela en stor roll i 1900-talets välfärdssamhälle, från filantropiska försök som läsrummen i Göteborg, och Adolf Fredriks folkhems bibliotek i Stockholm, till etablerandet av de stora stadsbiblioteken från 1930-talet och framåt.
Idag ställs vi bibliotekarier inför utmaningen att tjäna nya herrar. Att folkhemmet av anno dazumal är på väg ut noterar historikern Jenny Andersson i en annan bok, När framtiden redan hänt. Socialdemokratin och folkhemsnostalgin (Ordfront). Ändå har Sverige en stor offentlig sektor, procentuellt större än de flesta andra länder. De som idag driver folkhemspolitik, och väldigt framgångsrikt, är de nya moderaterna. Så termen, och dess konnotationer, är märkbart svårutrotad, trots alla belackare.
Mats Myrstener

Boktips från Leopard

Min kollega Hans gick igår och hämtade en bokpacke från förlaget Leopard, med adress på Södermalm i Stockholm. Förlaget, som numera ger ut Henning Mankells böcker, har en vänsterprofil på sin utgivning, och i den nya packen hittade jag överst andra delen av Kjell Östbergs nya Palmebiografi, vackert illustrerad.
Den andra delen, När vinden vände, behandlar samma tid som BiS första sjutton år i verksamhet: 1969-1986. Tillsammans med den första delen, I takt med tiden, ger den en bred och mångfacetterad bild av Olof Palme och hans tid, i politisk uppgång och nedgång.
I bokhögen från Leopard hittade jag också ofrånkomligen två böcker om finanskrisen: ekonomnobelpristagaren Paul Krugmans bok Krisen, en vass vidräkning med kapitalismens framgångar och misslyckanden, framförallt dess oförmåga att lära av sina egna misstag. Men också Loretta Napoleonis bok Skurkkapitalismen, hur "bedragare, hallickar och maffiakungar påverkar världsekonomin". Titeln talar för sig själv. Det är ju rofferiets och de höga bonusarnas tid.
Men här finns också ett uppfordrande "brev till socialdemokraterna" med den ödesmättade titeln: Snart går vi utan er. Till partiets 120-åriga jubileum kommer en allt annat än smickrande bok . Redaktörer är Jens Lundberg och Daniel Suhonen från SSU:s tidning Tvärdrag, författarna aktivister och politiskt intresserade av alla schatteringar. Den socialdemokratiska kräftgången och förmågan att fjärma sig från sina egna gräsrötter upplevs av författarna som högst bekymrande.
Underst i högen ligger finske historikern Aapo Roselius bok om finska inbördeskrigets eftermäle, när den vita armén massakrerade över tjugo tusen människor, civila och soldater som haft kontakter med de röda. En "straffaktion som i hänsynslöshet söker sin like i Europas moderna historia". Nu kan den äntligen berättas i all sin grymhet. Boken heter I bödlarnas fotspår.
Dessutom puffar jag härmed för Andreas Malms bok Hatet mot muslimer (Atlas förlag), om islamofobin i världen, och Jan Jörnmarks vackra fotobok om det söndervittrande folkhemmet: Övergivna platser, två (Historiska media). Sällan har det svenska folkhemmets sönderfall skildrats så vackert som i denna bok.
Mats Myrstener

Det plundrade folkhemmet

2008-05-01 Det plundrade folkhemmet
http://www.gemensamvalfard.se/stockholm/
http://www.stoppautforsaljningen.nu/
Väl hemkommen från förstamajdemonstrationen i Stockholm tänker jag på en bok jag höll i handen förra veckan i informationsdisken, Sven Grassmans tjugo år gamla "Det plundrade folkhemmet". Hur rätt hade inte karln! Och hur tragiskt att han gick och dog i förtid, utmobbad och osynliggjord av en enad svensk ekonomkår.
"Det plundrade folkhemmet" kom 1985. Grassmans huvudmotståndare var då den socialdemokratiska kanslihushögern med finansministern Kjell-Olof Feldt i täten. Bakom sig hade Feldt ungtuppar som gamle studentkommunisten Klas Eklund och SSU-aren Erik Åsbrink. Den ekonomiska hästkuren man ordinerade var stopp för löneökningar, lägre skatter, inga valutarestriktioner, inflationsbekämpning.
Medicinen låg i tiden, den hade stöd av Reagan i USA och Thatcher i England, Kohl i Tyskland, och socialdemokraterna och Labour rättade snabbt in sig i ledet: i England och Tyskland, Nya Zeeland och Australien, Kanada, och i de nordiska länderna. Det var också en förberedelse för ett inträde i EU. Efter Olof Palmes död påskyndades utveckling inom SAP, även om Feldt och Eklund fick gå när LO satte ner foten, och Åsbrink desavouerades av själve Göran Persson. Men olyckan var redan skedd.
Grassman förutsåg detta. Han menade att den ekonomiska "krisen" var påhittad av SAP och näringslivet. Företagen gjorde rekordvinster, kommunernas ekonomi var god, statskassan välfylld, ändå trummades ordet "finanskris" in i medvetandet. "Vi låg i som remmar och försökte inympa krismedvetande" sa Feldt, och bankdirektören Jan Wallander höll med: "Krisen var vår största tillgång". Grassman kallar det osentimentalt för "de rikas revolt". De stora vinster som företagen gjorde skulle inte gå till löntagarfonder, som Feldt envist kämpade emot, utan ner i direktörernas och aktieägarnas fickor. Det var en omfördelning av ekonomiska resurser, från det allmänna och från låg- och medelinkomsttagare, till det privata och höginkomsttagarna (däribland många välbetalda socialdemokratiska politiker).
Och idag ser vi, i alla fall i Stockholm, den ekonomiska omfördelningspolitiken i full skala. Allt det allmänna säljs nu ut till privata intressenter: sjukhus, skolor, lägenheter, servicehus, barnomsorg., och statliga bolag, däribland så centrala verksamheter som vitala delar av SJ, Posten, Systembolaget och Apoteket. Kvar finns nu, sedan armén rustats ner, bara polisen. Biblioteken har än så länge klarat sig förvånansvärt bra, tack vare den bibliotekslag som tvingades igenom, mot SAP:s vilja, 1997. Utan den hade förmodligen flera kommuner idag stått helt utan kommunala bibliotek.
Sven Grassman uppträdde på ett mellanmöte som BiS anordnade i Eskilstuna på 1980-talet. Då köpte jag "Det plundrade folkhemmet", som skulle visa sig vara en profetisk skrift. Grassman hade då gett ut "Det tysta riket", om tystnaden inom SAP och i Sverige när folkhemmet plundrades, och "Makten över våra tankar – tjugo brev till en svensk arbetare". För det är precis som han skriver i Det plundrade folkhemmet: Det som är "sant" i människors medvetande (dvs den mediabild av "krisen" som "inympades" av SAP på 1980-talet), blir också sant till sina konsekvenser". Och konsekvenserna ser vi idag, i Reinfeldts Sverige. Där den socialdemokratiska tystnaden fortfarande är – kompakt. Och Kjell-Olof Feldt och hans gamla kanslihushöger må mysa där de sitter i sina direktionsfåtöljer. För att citera en gammal SAP-affisch från 1930-talet:
"Vi klarade krisen"!
Mats Myrstener