Vem vill sponsra KB?

Kungliga biblioteket har nu också fått i uppdrag att börja spara elektroniskt, till att börja med från fyrtio olika publicister på nätet. Men några extra pengar har man inte fått, så nu söker man sponsorer istället.
Redan i Bibeln står visst att det som bygges på lösan sand osv. Det visste redan Valfrid.
Mats Myrstener

Kvalitetsrekommendationer för de allmänna biblioteken

"Kvalitetsrekommendationer för de allmänna biblioteken" gäller folkbiblioteken i Finland och innehåller referensramar för utvärderingen av biblioteken, nya kvalitetsbeskrivningar och normerande rekommendationer.
Detta borde vara högprioriterad läsning för alla som har ansvar för folkbibliotek i Sverige och då speciellt de nya ansvarspersonerna på KB.
Man behöver inte uppfinna hjulet själv utan höj blicken och lär av grannarna i öster!

Ingrid Atlestam

Uppdrag granskat

I väntan på att KB tar tag i sitt folkbiblioteksansvar och ser till att vi får en bibliotekspolitik värd namnet, kan man ta del av det senaste från vår södra granne, i mycket ett föregångsland när det gäller samordnad biblioteksutveckling. En ny modell för folkbibliotek i kunskaps- och erfarenhetssamhället.
Här handlar det inte om kunder och maximerad utlåning utan om bibliotekets roll i ett globaliserat samhälle, dess förmåga att erbjuda medborgarna kunskap, redskap, inspiration och kreativt utrymme.
Det är just detta med bibliotekets samhällsuppdrag som måste lyftas fram och konkretiseras och förverkligas innan det är för sent och rubbet är utleasat till lägstbjudande.

Ingrid Atlestam

Till saken!

Nu är stavningen rättad i annonsen om ny riksbibliotekarie, och givetvis var det inte det som var huvudsaken i min kritik, det var ju mer kuriosa. Som dyslektiker är jag mycket störd av vissa plumpa kommentarer till denna pinsamhet, som nu är borta och istället är det vissa skriverier som blivit pinsamma.
Utan det väsentliga är det som Gunlög Thorstensson, som vanligt mycket välformulerat, skriver på BIBLIST: Låt oss diskutera innehållet i annonsen istället för formen. Tyvärr är det ofta där man hamnar i "biblioteksdebatten", form istället för innehåll!
Låt det handla om riksbibliotekariens uppdrag och KBs nya ansvar för folkbiblioteksvärlden!

Ingrid Atlestam

Vem vill bli RIKSBIBLIOTIKARIE?

Tjänsten som Riksbibliotekarie är utlyst med en mer än pinsam annons, vad gäller såväl stavning som innehåll.
KBs nya samordningsuppdrag är tydligen helt okänt, eller är det bara ovidkommande? Man söker
en Chef och Byråkrat med Akedemiska försänkningar.

Bäva månde folkbiblioteksvärlden!

Ingrid Atlestam

Digitalt filmarkiv på KB

se länk
http://filmarkivet.se/

Bibliotekarier på film

Efter första avsnittet på TV-dramatiseringen av KB-mannens härjningar på Kungliga biblioteket i Stockholm 2004 kan man bara förundras över hur långt från biblioteksvardagen filmens gestalter rör sig.
Den karriär- och statuskåte huvudpersonen, spelad av Gustaf Skarsgård, sitter mest och stirrar på sitt tomma arbetsbord i det första avsnittet. Vad arbetar han med? Vad gör egentligen en bibliotekarie på Kungliga biblioteket? Ja, inte blir man klokare när man ser honom och hans kollegor gestaltade på film.
Är vårt yrke verkligen så medialt oglamoröst? Vi räddar ju varken folk till kropp (som läkare och sjuksköterskor) eller själ (som präster och psykologer). Fast det senare kan nog diskuteras, om man nu tror att det skrivna ordet kan rädda liv? Det finns nog de som skulle kunna hävda det.
Själv kan jag inte komma på en enda riktig bibliotekarie på film, där man verkligen får se hur vederbörande arbetar, utom sjukhusbibliotekarien i P.C. Jersilds Babels hus. Finns det någon motsvarande författare idag, med samma genomslag i det politiska samtalet? Som inte bara dansar i TV4 eller låter sig intervjuas av Skavlan?
Mats Myrstener
Bild: Bibliotekarien i Star Wars, Jocasta Nu, hjälper en låntagare.

Vad vill vi som jobbar på folkbibliotek?

Stolthet och fördom

Jag önskar och vill arbeta för ett solidariskt samhälle. Det är en av anledningarna till att jag ville jobba på ett folkbibliotek från första början. Idag har jag varit anställd bibliotekarie sedan 2006 och jag kan bara konstatera att jag har förmånen att få jobba med något som jag tycker är viktigt och meningsfullt. Detta kan jag säga trots alla problem som vi vet finns i vår verksamhet och de nya utmaningar som Sveriges alla bibliotek ställs inför. Jag är stolt över att jobba på bibliotek.

Jag vill inte heller hymla med att jag ibland tycker att mitt arbete som bibliotekarie på ett mindre folkbibliotek känns tungt. Det är inte speciellt flexibelt, att ge god service kräver både tålamod och motivation (svårt att alltid möta alla med ett leende) och lönen kunde ha varit bättre. Det finns kreativa inslag i jobbet, men det finns också andra moment som är tråkiga och själsdödande. Man klamrar sig fast vid de kreativa och stimulerande inslagen under arbetsdagen allt vad det går, men det blir svårare med en krympande personalstyrka och allmänt knapra tider. Vissa av oss känner en gnagande känsla av ett ständigt tilltagande förfall. Det är kanske någonstans i den känslan som den här texten börjar. Jag tänkte göra en slags lägesbeskrivning med utgångspunkten i mina egna och andras upplevelser: hur är det att jobba på ett bibliotek 2010 och vilka är framtidens utmaningar?

Vi pratar för sällan om hur det vardagliga arbetet på ett bibliotek är. När de ser på utifrån får de flesta människor uppfattningen att vi som jobbar på bibliotek i stor utsträckning har en lugn och stressfri vardag. Den populära bilden av oss hos människor jag möter är att biblioteksarbetaren mest står och bläddrar i en bok i ett stillsamt vardagslunk. Vi är många som på olika sätt försöker problematisera den här fördomsfulla bilden av oss och miljön vi jobbar i, och jag tror också på en förändring av hur vi blir uppfattade på lång sikt.

En av förra årets mest omskrivna företeelser på biblioteken i Sverige har varit just missnöjet med arbetsmiljön. Personalen har slagit larm för att de upplever en vardag som är allt annat än lugn och stressfri. Under det gångna året har missnöje signalerats i några av landets stora institutioner som Stockholm Stadsbibliotek, Kungliga biblioteket och Malmö stadsbibliotek. Rapporterna om missnöje liknar varandra, man pratar om dåligt ledarskap, orimlig arbetsbörda och dålig stämning i arbetsgruppen. När så många rapporter sammanfaller finns det fog för att prata om en trend. Både Stockholm och Malmö har ju nyligen omorganiserat sina biblioteksorganisationer och jag som själv under min korta bibliotekskarriär har varit med om två sådana kan förstå att sådant inte är lätt och att det skapar en massa stress och kan påverka personalen negativt. Men det finns också oroväckande tendenser i den här utvecklingen. Det finns till exempel frågetecken i hur missnöjet har hanterats av de politiker och tjänstemän som styr Stockholm Stadsbibliotek. Läser man vad som skrivits om konflikten får man en bild av ett styre som bemött personalens klagomål på ett sätt som inte alls står över kritik. Ledningen talar i media om sin personal med ett rätt hårt tonfall. I en artikel i Biblioteksbladet (“Nya neddragningar i Stockholm” 2010:3 s. 30 - 31) så låter man Elisabeth Adelsten, chef inom SSB, komma till tals om ämnet och jag citerar:

...om att många anställda upplever att de knäar under allt för stora arbetsbördor och nya arbetsrutiner säger hon följande: – Det är nog så att passar inte galoscherna att arbeta under dessa förutsättningar får man nog se sig om efter ett nytt jobb, säger Elisabeth Aldstedt och i samma andetag betonar hon vikten av att alla – både ledningen och medarbetare – i ett skarpt läge anammar en öppen och kritisk hållning när det gäller dessa förutsättningar.

Antingen har man varit tyst utåt om problemen eller hållit en rätt hård ton som exemplet ovan. Med en ogynnssam arbetsmarknad och en yrkeskår -som jag upplever det- lite på defensiven, så har det inte blivit så stor diskussion som det kanske borde. Samtidigt är det i ett allmänt missnöje sporrat av omorganisationer och hårdnande klimat relevant att inte bara älta vad som är fel eller klaga över “de som bestämmers” orimliga resonemang. Vad är egentligen vårt ideal, och nu riktar jag min fråga till oss som klagar, till oss som älskar våra jobb men sliter hjärtat ur oss för att få biblioteken att fungera i nedskärnings- och omorganisationstider. “Passar inte galoscherna kan du dra” säger Elisabeth Adelstedt men vi vet ju att den där frasen bara är en grov förenkling och åtminstone jag själv uppfattar den inställningen från en chef till sina anställda som rätt så provocerande. Som socialist och lönearbetare bör man kanske inte förvänta sig någon lösning på våra problem från chefernas håll. För att finna svaret, eller snarare kunna formulera rätt fråga, måste vi själva fundera lite mera på utvecklingen i vår samtid.

En ödesfråga att återta biblioteket?

En sak som är tydlig när man läser redogörelserna från missnöjet på Malmö stadsbibliotek är att personalen inte längre känner sig delaktiga, att de i själva verket känner ett avstånd till sitt jobb och själva biblioteket: de känner alienation (“jag känner mig som en spelpjäs/bricka i systemet, man går och betar” av sitt pass, håller tummarna att man inte bara skall känna sig ensam, utsatt och oproffsig.” Sydsvenskan 29 april 2010 “Kraftigt missnöje på biblioteket”). Man beklagar att Malmö stadsbibliotek blivit så toppstyrt, hela 80 procent av personalen säger sig inte kunna påverka bibliotekets utveckling (“Krisen blir politisk fråga” Sydsvenskan 30 april 2010). Reduceras biblioteksarbetaren från en kreativ medarbetare till en serviceinriktad betjänt? Vi vet ju att den borgerligt patenterade lösningen på vår tids problem inom ekonomi och arbetsmarknad är att tvinga in folk i lågavlönade tjänstejobb med få egna möjligheter att påverka det egna arbetslivet. Är vår situation ett symptom på detta?

Även en annan typ av problem på bibliotek har dokumenterats nyligen. I det kollektiva medvetandet ses ju biblioteket som en lugn och trygg plats, men man reflekterar sällan över att bibliotekets karaktär av att vara publik gör att det fungerar lite som en park. Och precis som i parken kan det uppstå situationer med bråk, stök och allmänt hotfulla situationer. Lokaltidningen Södra Sidan dokumenterar de här problemen i en artikel om bland annat Bredängens nyöppnade tunnelbanebibliotek (19/6 2010 “Vad gör du med en hotfull tioåring”). Den här utvecklingen är ett symptom på att de offentliga utrymmena i samhället minskar och även på att till exempel fritidsgårdar läggs ner. Att möta andra människor är ett uppdrag som är både vackert och svårt. Men när folkbiblioteken får allt fler och fler uppgifter att uppfylla blir grunduppdraget allt svårare. Skyddsombud Annika Maaranen beskriver hur biblioteken i Stockholm ofta får uppfylla funktioner både som fritidsgårdar och medborgarkontor (Nyheter P4 Radio Stockholm 3/5 2010 “Larm om tuffa arbetsvillkor”) och hur medarbetare inte orkar gå till jobbet på grund av den extra belastning som detta innebär.

När kritiken angående detta når ledningen i Stockholm möts även denna synpunkt med oförståelse:

Den nya informationstekniken har påverkat bibliotekariens roll; besökarna har ofta mer komplicerade frågor och söker handledning. I och med att information ofta finns tillgänglig med ett knapptryck hemifrån blir det sammanhang som biblioteket kan erbjuda allt viktigare: samtalet, det gemensamma kunskapssökandet, det individuella bemötandet och vägledning av bildad personal. I reportaget liknas detta vid fritidsgårdsverksamhet, det tycker vi är en omodern inställning. Stockholms bibliotek eftersträvar en roll som knutpunkt för medborgarnas informationssökande och lärande, och vill att fler ungdomar skall söka sig dit på sin fritid. (ur kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedts blogg Från huvudstad till världsstad 3/5 2010 “Medborgaren måste stå i fokus då biblioteken förnyas”)

Det låter ju bra. Mig veterligen så hävdar dock ingen som lyft denna fråga att problemet är att ungdomar kommer till biblioteket. Problemet är att ungdomar kommer till biblioteket och förväntar sig en fritidsgård vilket skapar en väldigt otillfredsställande situation både för ungdomarna, andra besökare och personal på biblioteket. Som kommentatorn Dewi svarar Sjöstedt på hennes inlägg:

Med fritidsgårdsverksamhet avses i det här fallet en situation då biblioteksverksamheten blir allvarligt lidande och många besökare blir bortskrämda pga av stök och hög ljudvolym. Det är en situation som alltmer blir permanent i många bibliotek över hela SSB och kan inte jämföras med förhållanden på de flesta andra håll ute i landet. Biblioteksverksamheten övergår sucessivt till att bli en ordningkontrollerande fritidsgårdverksamhet där personer över 30 år känner sig ovälkomna. Bibliotekarier är inga ordningsvakter och kommer inte heller att bli några men det är en av dom yrkesgrupperna som får panta upp för samhällets/politikernas misslyckande. Det vi ser är resultatet av en långdraget samhälleligt haveri med sociala problem och spänningar som följd. Vi pratar tunga samhällsfrågor som invandringspolitik, integrationsfrågor, ungdomsarbetslöshet, neddragning av aktiviteter och mötesplatser för unga, tilltagande fattigdom, psykvårdens sammanbrott samt skolans problem för att nämna några områden vars effekter vi nu ser resultatet av i det allmänna rum som kallas bibliotek. Biblioteken har verktygen för att göra skillnad men då krävs gott om personal och framförallt lokalt förankrad personal som känner till lokalaförhållandena. En flashig yta hjälper föga mot desperata människor med ett enormt hjälpbehov på alla nivåer. (kommentator “Dewi” 7/5 2010 på Madeleine Sjöstedts inlägg “Medborgaren måste stå i centrum då biblioteken förnyas”)

Jag instämmer inte fullkomligt med signaturen som jag tycker är onödigt dystopisk angående problemen med de ungdomar som besöker biblioteken. Men jag håller helt med “Dewi” om att samhällets problem i viss mån blivit folkbibliotekens problem. Det är vi som får moppa upp efter den nedskärningspolitik som socialdemokratiska och borgerliga regeringar fört sedan 90-talet. Och med -som det ser ut när jag skriver det här- ett fortsatt alliansstyre så kommer problemen bara bli värre, djupare och svårare att reparera. Biblioteken kanske inte kommer ha möjlighet att vara bibliotek längre för att lokalsamhällena kommer kräva att vi är så mycket mer när annan verksamhet läggs ner. Som arbetandes i en offentlig verksamhet måste man ju alltid förhålla sig till politiken som en självklar makt, men ibland kan anfall vara bästa försvar. Och det bästa sättet att motverka ett förslag, är att komma med ett annat förslag och kämpa för det. Just nu verkar det som att vi tycker att det ligger ett flertal dåliga förslag ut från politiker och tjänstemän högre upp i hierarkin. Så vad vill vi?

Tobias Willstedt

(texten kommer att diskuteras på BiS-salong 4/11 i Stockholm)

Fler länkar om detta ämne

KB får nationellt samverkansansvar

"Kungliga biblioteket ansvarar för uppdraget Nationell bibliotekssamverkan från och med nästa år. Det fastslås i budgetpropositionen som regeringenpresenterade idag. KB ska stå för den nationella överblicken för hela Bibliotekssverige och driva på utvecklingen inom biblioteksväsendet."
Problemet är dock, som riksbibliotekarien påpekat, att de statliga anslagen inte höjts i samma utsträckning. Man förväntas alltså göra mer, med färre anställda.
http://www.kb.se/aktuellt/nyheter/2010/Nytt-uppdrag-till-KB/

Dåligt ledarskap?

Sent omsider får jag möjlighet att läsa Biblioteksbladet nr 5 (maj). Och här får Malmös omstridda bibliotekschef Elsebeth Tank sina fiskar varma, ojojoj.
"Stark misstrivsel", "medarbetarna känner sig överkörda och vilsna", "personalen håller på att dräneras på motivation och arbetsglädje".
En majoritet av de som svarat på en trivselenkät (95 procent av personalen svarade!) pekar på låg delaktighet i förändringsarbetet, otydliga beslutsvägar, oklara mål och visioner, för att nämna det milt. Nästan hälften av de anställda uppger att de inte trivs på arbetsplatsen.
Tank kritiseras också för sin "danskt" auktoritära ledarstil, som många anställda på stadsbiblioteket i Malmö inte känner sig bekväma med. Organisationen fungerar inte, erkänner Elsebeth Tank. Hon lovar nu sakta ner på tempot i förändringsarbetet, som dock kommer att fortsätta.
Även på Kungliga biblioteket är personalen missnöjd enligt BBL. "Allt är inte bra" erkänner riksbibliotekarien bekymrat. Medarbetarna är missnöjda med ledningen, den interna kommunikationen och en otydlig besluts-
struktur.
"Nu måste vi undersöka hur vi vrider klockan rätt", medger Gunnar Sahlin. Så sant, så sant. Särskilt gäller det den "interna kommunikationen".
Har man hört talas om Internet? E-mail? Lokalt nätverk? Eller är det "stormöte" som gäller från och med nu?
Mats Myrstener

Fortsatt oro på marknaden

Den 3 maj svarade kulturborgarrådet i Stockholm, Madeleine Sjöstedt, på personalens kritik, på sin blogg.
http://madeleinesjostedt.wordpress.com/2010/05/03/medborgaren-maste-sta-i-fokus-da-biblioteken-fornyas
Svaret är att hon vill att "medborgaren ska stå i fokus", dvs låntagarna. Men hur detta ska låta sig göras om inte personalen orkar, eller mår dåligt, får vi inget svar på. De svar från arg personal som medföljer Sjöstedts inlägg talar för sig själva. Man talar om "ett långdraget samhälleligt haveri med sociala problem som följd", där bibliotekarierna får agera ordningsvakter på barn- och ungdomsavdelningarna. Det finns inte längre någon tid för inre arbete, då bibliotekarien ständigt ska vara "på golvet". Fungerande arbetsgrupper har splittrats, personalen tillbringar snart mer tid på tunnelbanan åkande mellan filialerna än bakom biblioteksdisken skriver en bibliotekarie.
Det är uppenbart att Madeleine Sjöstedt, likt de flesta politiker, inte känner till hur biblioteksarbete går till. Borde inte stadsbibliotekarie Inga Lundén berätta för henne hur stor tid det går till att sätta upp böcker, ombesörja fjärrlån, registrera låntagare och sköta all den administration som Sjöstedt tror sköter sig själv?

Men även i Malmö knorras det, enligt den artikel från Sydsvenska dagbladet som jag också snappat upp från Biblist:
http://www.sydsvenskan.se/malmo/article860662/Kraftigt-missnoje-pa-biblioteket.html
Det är en personalenkät som avslöjar att missnöjet med chefen Elsebeth Tanks omorganisation nu är stort.
Ja, t.o.m. på gamla KB mullrar det, som följande artikel från SvD avslöjar:
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/anstallda-kritiserar-kbs-ledning_4697663.svd
Jag funderar på vad som skulle hända om allt detta missnöje skulle samordnas bakom en slagkraftig revolutionskommitté? Bibliotekariernas eget fack verkar ju knappast vuxet uppgiften? Det vore ju annars det naturliga, då detta nu växt till ett enormt arbetsmiljöproblem. Men vad gör DIK?
Mats Myrstener

Bakläxa för KB

I Inger Eide Jensens utvärdering och förslag till revidering av bibliotekslagen lyfts "behovet av nationella strategier när det gäller litteratur- och informationsförsörjning på andra språk än svenska" fram på flera ställen i texten.

I KBs beskrivning av sitt nya uppdrag nämns inte detta behov överhuvudtaget, trots att det borde vara en viktig del av deras nya roll att samordna och utveckla landets biblioteksväsen.

Uppdragsgivaren, regeringen, bör ge KB bakläxa på denna punkt och se till att KB tar till sig samordnar sig med Eide Jensens förslag.

Det första man sedan bör göra är att föreslå ett nytt och utvidgat uppdrag för KB!

Ingrid Atlestam

Uppdrag granskning

Nu har KB publicerat sin skrivning om det nya nationella uppdraget. Vid en snabb genomläsning låter det mesta klokt och är säkert enligt konstens alla regler för dylika dokument.
Men två viktiga saker, minst, lyser med sin frånvaro. Det behövs massor av samordning, utveckling och krafttag för att få bättre mångspråkiga bibliotek, dvs anpassa biblioteken till den nya och snabbt skiftande demografiska verkligheten. Detta är en av de viktigaste utmaningarna för en nationell biblioteksutvecklare och därom sägs inget. Den digitala klyftan nämns, men bara i förbigående, även här behövs ett nationellt uppdrag och medvetandegörande för att få folkbiblioteken att ta sitt ansvar och stödja dem att få nödvändiga resurser.

Ingrid Atlestam

Vårtecken (1)

Några vårtecken syns inte i Stockholm, snön har knappt smält. Men KB, som allt ska bestyra inom bibliotekssverige nu, lanserar sig i sin nya broschyr som "ett av Europas främsta nationalbibliotek". Det låter lagom vagt, och egentligen är väl det enda som är "nytt" med "nya KB", att man nu sammanslagits med Statens ljud o bildarkiv, som nu blivit KB:s "audiovisuella medier".
Ändå är det lite imponerande och kul med allt som finns samlat under det nya taket. Här finns t.ex. Sveriges äldsta film, "Djurgården" från 1896, några "fragment" från Gutenbergs bibel från 1454, Sveriges äldsta bok, fabelsamlingen Dialogus creaturarum från 1483, det första TV-programmet Fajans från 1954, den första musikinspelningen från 1899, den 75 kg tunga Djävulsbibeln, vår äldsta tidning från 1645, den första inspelade talrösten, en skomakare från Hälsingland som på en inspelning från 1904 berättar med livliga gester om hur han reste som emigrant till Amerika vid mitten av 1800-talet, etc., etc.
Statens ljud o bildarkiv låg långt framme när det gällde digitalisering, en stor del av deras utbud av musik, TV- och radioprogram, film o video finns digitaliserat. Tyvärr gäller inte detta för Kungliga biblioteket. Där ligger vi, som sagts, tyvärr i bakvatten.
Mats Myrstener

Lisbeth Salander löser mordgåtor

Över hela världen gör hon succé, vår moderna Pippi Långstrump, Lisbeth Salander. Igår gick andra delen av Män som hatar kvinnor, den bästa och tätaste av de tre böckerna, på TV. Jag tänkte då på en sak där jag tror att författaren Stieg Larsson ändå överskattade det s.k. "nätet".
När Salander löser den första mordgåtan, Sara i Vilhelmina 1962, hittar hon inscannade dagstidningsklipp på nätet. Med vetskapen om hur dåliga vi i Sverige är på detta, till skillnad från många andra länder, så tror jag att Stieg Larsson här ägnat sig åt önsketänkande.
Det hade nog varit bättre att fråga någon gammal minnesgod kommisarie om Sara-mordet. Vad söker man på? Mord - Sara - bibelcitat? Nja...?
I en scen sitter dock Salander och letar i gammal mikrofilm på ett bibliotek. Det är mer troligt att uppgifterna hittas där, men hur många filmer måste man då leta igenom? Ojojoj. Den som tagit sig för detta Sisyfosarbete vet besked.
Men låt oss lämna fiktionens underbara och grymma värld. Man skulle verkligen önska sig att alla landets dagstidningar komme att inskannas, till alla amatörhistorikers glädje. Tänk vilken skatt för folkbiblioteken att kunna presentera?! Nu måste man åka hela vägen till Kungliga bibliotekets tidningsavdelning och rulla de gamla mikrofilmerna i KB:s källare. För tidningsläggen finns snart inte kvar. Här ligger svenska bibliotek långt efter övriga Europa. Det ligger en hel historisk skatt och väntar på att börja användas.
Mats Myrstener

Debatten går vidare, men hur ska det gå för SSB?

Säga vad man vill om biblioteksdebatten, men i dagstidningarna förs den i varje fall. SvD tog idag upp skolbibliotekens ställning, och i DN ägnas också en helsida åt biblioteksfrågor. Men det är synd, som sagts, att de som kan mest om verksamheten, personalen, inte deltar i debatten.
På DN:s ledarsida oroar man sig över litteraturens kris. Bokutgivningen stagnerar, bokhandlarna minskar (fast inte på nätet), biblioteken slåss med nedskärningar ("det är inte längre självklart att utlåning av böcker är bibliotekens huvuduppgift"), och litteraturkritikens betydelse minskar. Sveriges författarförbund efterlyser en statlig litteraturpolitik, och vem gör inte det? Finland ligger långt före oss när det gäller digitaliseringen av tryckt text, Google satsar stort. Men stackars KB, som fått utökat ansvar, får inte de resurser man har begärt. Less is more, var ordet.
Det gäller också i högsta grad Stockholms stadsbibliotek, som nu måste börja trolla med knäna. Chefen Inga Lundén har inte gett upp, och vill genomföra flera idéer: större lokaler i Asplundhuset när administrationen flyttas ut, nattöppet (naturligtvis personallöst) i delar av biblioteket, större barnavdelning, och en nedbrytning av gränserna mellan svensk skön- fack- och invandrarspråk.
Ändå känns det som om man bara har en hatt med några bollar som man skakar om lite. Utan nya resurser blir det ju bara samma gamla schackpjäser som flyttas runt runt.
Man vill undvika att Asplundhuset blir ett biblioteksmuseum, som många arkitekter helst skulle vilja. Många av de nya ideerna är spännande. Om Inga Lundén har personalen med sig i sina stora omorganisationsplaner är däremot tveksamt.
Mats Myrstener

KB bloggar

Kungliga bibliotekets utökade uppdrag kommenteras i den nya KB-bloggen, adress:
http://planarbete.kb.se/

Bättre sent än aldrig?

Detta färska pressmeddelande från BTJ och KB har vi väntat på i över trettio år:
"Ny nationell bibliotekskatalog - BURK och Libris går ihop"
I dagsläget finns två nationella biblioteksdatabaser. Libris, som drivs av KB, är forskningsbibliotekens gemensamma katalog och BURK är den katalog som främst används av folkbiblioteken. För att underlätta för dem som använder sig av söktjänsterna har Kungliga biblioteket och BTJ, påbörjat ett arbete för att skapa en gemensam, nationell databas.
Det handlar om att sätta användarna i centrum. Därför är intentionen att det ska finnas en sökväg som täcker allt. KB kommer att ansvara för drift av den nationella databasen medan BTJ fortsätter att leverera bibliografiska data och ge service till biblioteken. Målet är att den nya, nationella katalogen ska vara klar i januari 2011.
Politiska beslut under våren för KB:s uppdrag som nationell biblioteksmyndighet kommer att påverka arbetet."

Hoppas detta är inledningen på en ny bibliotekspolitik, där biblioteken och användarna sätts i centrum, inte vinsten och makten!

Ingrid Atlestam

Manifestera manifesten mera

FLAs manifest för mångkulturell biblioteksverksamhet är nu antaget av UNESCO på samma sätt som tidigare manifest för folk- och skolbibliotek.
Läs mer!
Bara att sätta igång att förverkliga!
Givetvis borde dessa manifest även stödjas av Sveriges riksdag, men dit är nog vägen lång. En lämplig början vore att de utgör underlag för det nya uppdrag vad gäller skol- och folkbibliotek som KB fått. Lobba för detta!

Ingrid Atlestam

Fantasin åter till makten!

I väntan på bis nästa nummer kan man fynda i BBLs senaste nummer och instämma i Jan Ristarps krav på mer pengar och mer kreativt tänkande när det gäller biblioteksfrågan i Kulturutredningen.
BiS har länge drivit frågan om en nationell bibliotekspolitik. Genom förslaget att KB får ett samlat ansvar finns det äntligen en förutsättning för att vi ska få såväl en bibliotekspolitik som en målsättning för det allmänna biblioteksväsendet.
Dock är det av största vikt att detta nya uppdrag för KB formuleras så att folkbibliotekens, från forskningsbiblioteken mycket skilda uppdrag, tydliggörs och får möjlighet att utvecklas. Det handlar något förenklat om tillgängligörande i kontrast till KBs bevarandeuppdrag, samt folkbibliotekens så kallade kulturuppgift, uppsökande arbete, ansvar för biblioteksservice till funktionshindrade, media på alla språk som talas i landet, verksamhet för barn och unga samt funktion som "medborgarkontor" och mötesplats. Allt detta tillsammans är folkbiblioteken unika uppdrag som måste lyftas fram och garanteras högsta prioritet. Det är just komplexiteten som är folkbibliotekens "affärside". Därtill kommer skolbiblioteken på alla utbildningsstadier, de bör väl åxå innefattas i detta nya nationella uppdrag.
Det är även lätt att instämma i Jan Ristarps kritik av kulturutredningens bleka byråkratiska menlöshet jämfört med utredningen Ny kulturpolitik från 1972,liksom slutsatsen att detta med att "motverka kommersialismens negativa verkningar" är viktigare än någonsin.
Mer fantasi, mindre byråkrati!

Ingrid Atlestam