Visar inlägg med etikett bissalong. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett bissalong. Visa alla inlägg

fredag 13 maj 2011

Vad hände på BiSsalong 2: Tradition och förnyelse?

Om den första BiSsalongen BiSsalong 1: Varför vill du jobba på folkbibliotek rörde sig mer om aktuella händelser, om vad det innebär att vara bibliotekarie här och nu var BiSsalong 2: Tradition och förnyelse något mer tillbakablickande. Genom en förståelse av det som har varit kan vi också få tydligare bild av vad som händer nu. Och de ämnen som BiSsalong 2 tog upp stimulerade verkligen till reflektion över samtiden.

En skara bissare och andra intresserade träffades på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek där BiS egen Mats Myrstener och Per Sundgren, lektor på Södertörn delade med sig av sin djupa kunskap om det svenska folkbiblioteksväsendet och hur de ämnen som diskuterades i början på 1900-talet fortfarande är aktuella. Mats Myrstener inledde med att förklara att man under modernismen alltid ville blicka framåt, sträva mot morgondagen, och alltså alltid premiera förnyelse framför tradition. Mats, som menar att vi fortfarande befinner oss i modernismen, ställde underförstått frågan att det också är så vi ser på folkbiblioteksverksamheten idag – förnyelse framför allt. Men är det alltid av godo?

Med denna tanke i bakhuvudet får vi sedan följa med Mats tillbaka till början av 1900-talet, till Valfrid Palmgren och Stockholm stadsbiblioteks första chef Fredrik Hjelmqvists tid. Vi får höra hur högerkvinnan Valfrid Palmgren blir det skattefinansierade öppna folkbibliotekes fanbärare i Sverige. Hur liberalen Fredrik Hjelmqvist försvarade förekomsten av kommunistisk litteratur på Stadsbiblioteket i yttrandefrihetens och jämviktens namn. Man var medveten om att det måste finnas en balans mellan höger- och vänsterlitteratur på biblioteket för demokratins skull. Helt enkelt berättar Mats om hur den ideologi som vår biblioteksverksamhet idag bygger på uppkommer och befästs. Men det är också en tid då bibliotekarier var smakdomare och hade en mer auktoritär roll än idag.

Per Sundgren tar vid där Mats slutar och ger sitt perspektiv på saker och ting. Per tar sin utgångspunkt i folkbiblioteket som smakdomare, att folkbiblioteket då faktiskt fungerade som något av en fostringsanstalt för arbetarklassen och kanske gör det än idag. Jag uppfattade att hans frågeställning var om det folkbibliotek som Palmgren och Hjelmqvist representerade var ett emancipatoriskt projekt för arbetarklassen eller om det faktiskt delvis hade en repressiv funktion. Den kultur som arbetarklassen uppskattar har aldrig ansetts fin nog. Mats och Per lyfter tillsammans exemplet att skönlitteratur i Hejlmqvists bibliotek värderades mycket lägre än facklitteraturen. Skönlitteratur värderades högt av arbetarklassens familjer för underhållningen. Jag vill någonstans läsa in i Sundgrens resonemang att arbetarklassens frigörelse måste vara deras eget verk och inte komma från någon annan. Och jag kan fundera på om Palmgrens skattefinansierade bibliotek kanske hade udden riktad mot tidens folkrörelsedrivna bibliotek (ABF drev ju vid tiden många bibliotek för arbetare). Folkbiblioteken av idag försöker också vara ”neutrala” när något sådant egentligen inte ens existerar, utan vad som anses vara neutralt påverkas av vilka krafter som har hegemoni i samhället. Per berättar också om den socialdemokratiske pionjären August Palm som var av åsikten att en lösning på ”bildningsfrågan” inte var en lösning på arbetarklassens problem om man inte också ändrade på maktförhållandena i samhället.

Med utgångspunkt i Mats och Pers redogörelser släpps sedan diskussionen fri och det blir ett precis så livfullt och spännande samtal som man kan hoppas på när en grupp bibliotekarier samlas. Huruvida arbetarklassen idag besöker Sveriges folkbibliotek kom givetvis upp och svaret är ju att det inte ser så himla bra ut. BiS Lena Lundgren frågar sig varför man inte längre prioriterar den uppsökande verksamheten som är effektiv för att nå de grupperna. Istället läggs pengar på andra saker till exempel tunnelbanebibliotek på Östermalm. Av detta kan man dra slutsatsen att det inte längre finns lika stark vilja hos tjänstemännen och politikerna att nå arbetarklassen. Många av oss ifrågasätter om folkbiblioteken av idag egentligen bygger sin verksamhet på någon samhällsanalys, många kommuner har till exempel biblioteksplaner som inte verkar ta någon hänsyn till sammansättningen av de lokalsamhällen som folkbiblioteken är menade att tjäna.

Medier och mediernas innehåll är också en stor fråga under kvällen. Under Palmgren och Hjelmqvists värderade bibliotekarierna i mycket högre grad än idag böckernas innehåll. Idag jagar folkbiblioteken statistik på ett annat sätt än på pionjärernas tid och de som jobbar med medierna får då andra prioriteringar. Vi konstaterar ändå att de som jobbar på bibliotek ofta värderar vad som finns på biblioteket på ett annat sätt än de som besöker dem. Till exempel frågar besökarna ofta efter stora boksamlingar medan det går en trend bland bibliotekarierna att istället vilja ha den senaste tekniken på biblioteket. Här skulle man kunna läsa in den kamp mellan tradition och förnyelse som Mats åberopade i början av BiSsalongen. Men själv minns jag något som Nick Jones sade under den första BiSsalongen, att vi kanske är för snara att se uppbrott istället för kontinuitet. Är vi för snabba för att se konflikter när folkbiblioteken i själva verket fortfarande bygger sin verksamhet på samma värderingar som vi har gjort innan?

Mats visade oss också under kvällen biblioteksritningar från början av 1900-talet som var väldigt spännande att se. Vi var flera som reagerade på hur många sittplatser det fanns i de gamla biblioteken. Och det faktum att barnavdelningen var lika stor som vuxenavdelningen. Det krossade mina föreställningar om de gamla biblioteken som enorma boklager för vuxna besökare. Nyttigt att se.

Jag var nog inte ensam med att gå från BiSsalongen med känslan av att ha blivit berikad med nya kunskaper och med tillfredställelsen av att ha reflekterat kring ett angeläget ämne tillsammans med andra. Tack Mats Myrstener och Per Sundgren för detta. Vi syns på nästa BiSsalong!

Tobias Willstedt

Vi läser allt mindre

I gårdagens Metro kommenterades forskningsprojektet ”Förändringar i läskompetens under trettio år”, och resultatet är tankeväckande.

Andelen s.k. ”duktiga läsare” bland barnen minskar nu kraftigt. En anledning tror professor Monica Rosén, är att allt fler ägnar sig åt dataspel och sitter framför datorn och chattar och facebookar istället för att läsa böcker och utveckla och fördjupa läs- och skrivfärdigheterna.

Vi kom också in på detta på Bissalongen i onsdags. Frågan är nu: ska folkbiblioteken aktivt gå in och försöka stödja skolans arbete med böcker och läsning, eller ska vi satsa mer på prylar av olika slag, andra medier och fler datorer?

Valet är ditt.

tisdag 3 maj 2011

Bissalong 2: Tradition och förnyelse i ett bibliotekshistoriskt perspektiv

De institutioner som hör moderniteten till är antingen reformerade eller nyskapade, vilket innebär att de medvetet utformats i enlighet med bestämda ideal. De är till både för att bevara ett tillstånd, och möjliggöra förändring.

I praktiken blir de huvudsakligen konserverande, vilket driver fram en oavlåtlig reformverksamhet som några gånger stegras till revolutioner vilka gör rent hus med det existerande – så långt detta nu är möjligt.

Sven-Eric Liedman i I skuggan av framtiden : modernitetens idéhistoria (1997, 1999, s. 518)

Vi lever fortfarande i det moderna samhället (sedan må Francois Lyotard och andra teoretiker predika om ”historiens död” och om det ”postmoderna villkoret”), därom är både Sven-Eric Liedman och Anthony Giddens överens. Det utmärks av ett mycket starkt fokus på framtiden, och på ständig förändring. Begreppet ”tradition” är närmast ett skällsord för en modernist, som har som ett av sina främsta mål just att rasera allt som luktar tradition och historia.

Allt förändras dock ändå, det är ofrånkomligt. Allt förnyas. Men är all förändring av godo? Jag tror inte det.

När statens järnvägar ombildades och styckades i olika bolagsformer så förlorade också järnvägen som kommunikationsmedel mycket av sitt PR-värde. När en rad nya friskolor tillkom förändrades utbildnings- möjligheterna förvisso, men klassklyftorna förstärktes snarare än minskades vill jag mena, och stat och kommuners inflytande minskade. Frågan är om uppbrytningen av apotekets monopol har gjort att tillgången till mediciner ökat? Man har dock stannat vid Systembolaget, för denna gång.

Vad vi ser är ett systemskifte, som främst syftar till att bryta ned allt vad den offentliga sektorn stått för. Allt ska kommersialiseras, på ett eller annat sätt. Folkbiblioteken har hittills varit en fredad oas, tack vare 1997 års bibliotekslag. Men biblioteken, både forsknings- och folk-, har istället utsatts för hårda besparingar, som inte verkar minska. Till slut återstår bara de privata alternativen. Vad kommer att finnas kvar av det ”allmänna” i framtiden?

Om detta vill jag debattera med idéhistorikern Per Sundgren den 11/5. Om folkbibliotekens ”idéhistoria”, och om de värderingar som framgångsrikt burit verksamheten fram till idag. Av många idag starkt ifrågasatta, fast de stammar ända sedan Valfrid Palmgrens dagar kring 1910.

Vi som faktiskt försvarar Palmgrens ideal om fri tillgång till folkbibliotek för alla, med boken i centrum, finansierat av skattepengar, kallas ibland hånfullt för ”traditionalister” och bokkramare. Sven-Eric Liedman skriver att det moderna samhällets utveckling alltid präglats av ”hård upplysning” (teknik, naturvetenskap, ekonomi, statistik) och av ”mjuk” (filosofi, politik, folkbildning, skönlitteratur m.m.). Det hårda bildar som i en frukt en stark kärna, det mjuka är det omkringliggande fruktköttet. Han menar att de två inte går att separera.

En kärna utan sitt kött klarar sig förmodligen, men den skrumpnar snabbt, torkar, och bildar tillslut ett hårt skal av ”frusen ideologi”, det Max Weber kallar ”en järnbur av föreställningar”. Byråkratiska organisationer brukar framställas så. Våra stora stadsbibliotek är sådana institutioner, och präglas i högsta grad av Liedman-citatet i början av min essä.

Men tankar på rationalitet, statistik, effektivitet och ekonomi, stammar vad gäller Stockholms stadsbibliotek ända från starten 1928, tydligt uttryckt av chefen Fredrik Hjelmqvist, vår förste bibliotekskonsulent, redaktör för BBL, sekreterare i SAB, medlem av Sveriges radios styrelse etc. Lika inflytelserik som på sin tid Valfrid Palmgren.

Om honom tänker jag också tala. Så låt oss som Ulrich Beck nu vara en smula reflekterande över historien. För att vi inte ska tappa den ur sikte helt och hållet. Förslagsvis den 11/5 på Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm (se annons t.h. på denna sida, och min artikel i bis 2011:1).

Mats Myrstener (bilden på Valfrid Palmgren från Stockholms stadsarkiv)

måndag 14 mars 2011

BiS - the next generation

Lördag 12 mars samlades ett femtontal medlemmar ur föreningen på Forumbiblioteket i Nacka för att ha årsmöte och närvara vid en biblioteksdebatt om upphandlingarna av driften av folkbiblioteken i Nacka kommun. Under dagen valdes en ny styrelse som till stor del består av en yngre generation bissare.

BiS nyvalda styrelse från vänster till höger: Andrea Hofmann, Johanna Dalmalm, Sam Carlshamre, Anna Hallberg, Tobias Willstedt, Lena Lundgren, Mats Myrstener och Christian Forsell.

De utmaningar som den nya styrelsen står inför är bland annat att förnya tidskriften bis, utveckla BiS hemsida och att arrangera fler BisSalonger under året.

Tobias Willstedt



söndag 23 januari 2011

bis nr 4 har utkommit

... och här skriver bl.a. Lena Lundgren om BiS inställning till bibliotek på entreprenad samt sammanfattar höstens debatt. Debatten om BiS och Creative commons fortsätter, Bengt Nerman skriver om skönlitteraturen i bibliotekarieutbildningen, och BiS läsfrämjande projekt i Västsahara tillsammans med författaren Monica Zak beskrivs.
På styrelsemötet igår föreslogs att en ny BiS-salong ska hållas i samband med årsmötet 12 mars. Ämnet föreslogs vara "Väga och mäta, kvalitetskriterier, hur mäter vi biblioteksarbetet?" (något i den stilen). Håll utkik efter mer info här på bloggen, och beställ det nya bisnumret från vår hemsida http://www.foreningenbis.org/tidskr.html (dvs lös en årsprenumeration för 2011, förra årets priser gäller fram till annat bestämts av årsmötet!)

måndag 22 november 2010

BiSsalong 1 - en sammanfattning (under arbete)

Det här är ett försök att sammanfatta vad som sades under "BiSsalong 1: Varför vill du jobba på folkbibliotek?". Det här är som jag minns det. Om du var där och har synpunkter på min beskrivning av vad som hände så får du gärna kommentera! Du är också hemskt välkommen att skriva en egen text för publikation i nästa nummer av Bis. Den här texten kommer tryckas där så småningom, men just nu är den under arbete, varför jag gärna uppskattar kommentarer från andra närvarande.

En torsdag i början av november 2010 träffades ungefär 20 bissare och andra biblioteksintresserade på Spelbomskan i Stockholm för att diskutera bibliotek, ideologi och varför vi egentligen vill jobba på folkbibliotek. Resultatet blev en bred diskussion som berörde både högt och lågt.

Fröet till det som skulle bli BiSsalong 1: Varför vill du jobba på folkbibliotek föddes egentligen på BiS årsmöte, där möjligheterna att kunna samtala och diskutera fritt i ett större sammanhang utanför Bis efterlystes. Vi i BiS styrelse upplever diskussionerna inom Bis som väldigt viktiga och givande för oss som deltar i styrelsen. Samtidigt upplevde vi att det finns ett stort uppdämt behov av diskussion i hela biblioteksvärlden. Och där är vi av uppfattningen att skulle BiS kunna spela en stor roll.

Vi beslutade oss för att anordna ett öppet möte, ett seminarium, en “salong”. Formen skulle fungera så att vi i styrelsen producerar ett par texter som underlag för diskussion. Texterna skulle finns offentliggjorda och tillgängliga god tid innan själva salongen ägde rum för att alla som önskade skulle kunna läsa dem. De texter som skrevs till den första salongen Var hamnade jag? av Nick Jones och Vad vill vi som jobbar på folkbibliotek? av undertecknad. Vi ville också att salongen skulle vara trevlig och avslappnad och ha ett allmänt öppet klimat, så vi såg till att bjuda på både mat och dryck.

BiS Lena Lundgren inledde kvällen med att berätta lite om BiS i historia och vad föreningen gör i samtiden. BiS aktuella arbete i Västsahara och föreningens tidigare internationella engagemang presenterades grundligt. Även några ord om föreningens framtid sades. BiS står inför ett riktigt ödesår 2011. BiSsalongen kan spela en stor roll för framtiden om nya medlemmar blir engagerade och BiS genom salongerna kan spela en fortsatt viktig roll för utvecklingen i bibliotekssverige. Tanken är att fler BiSsalonger skall hållas efter denna första och varje salong kan spela en roll för nästkommande nummer av föreningens tidskrift. Kritik mot själva namnet salong kom dock upp under diskussionerna under kvällens lopp då begreppet “salong” kanske inte passar BiS helt perfekt.

Efter Lena Lundgrens introduktion börjar författarna presentera sina texter Var hamnade jag? och Vad vill vi som jobbar på folkbibliotek?. Ganska snart övergår presentationerna i en diskussion som blickar både framåt och bakåt. Nick Jones påpekar hur själva sättet vi diskuterar våra bibliotek i vår samtid är ett problem. Istället för att se en kontinuitet och se hur idéen om folkbiblioteket och dess traditioner är bärande än idag ser vi hellre uppbrott hela tiden. Biblioteket som institution verkar ha tappat förmågan att reflektera över sin egen roll. Vi skapar motsättningar där vi borde kunna se kontinuitet. Trots denna synpunkt från Nick så reflekterade deltagarna på mötet väldigt mycket över folkbibliotekets roll under kvällens lopp. Bis-medlemmen Johanna Dalmalm kommenterar i inledningen att folkbiblioteken riskerar att i en allt högre grad bli en del av konsumtionssamhället. Vi rör oss mot det hållet både i vårt förhållande till litteratur och till våra användare (låt oss reflektera över att vi i allt högre utsträckning kallar dem för kunder!). Även information, som vi tillgängliggör i demokratins namn, kan bli en konsumtionsvara. Det är relevant och viktigt att biblioteken också garanterar en informationsallmänning.

Diskussionen berörde också arbetsmiljö. En av deltagarna bidrog med sina konkreta upplevelser från sitt jobb på Stockholm Stadsbibliotek. Personen redogjorde över en jobbig arbetssituation med dåliga arbetsförhållanden där personalen upplevde att det var väldigt svårt att ge användarna bra service då personalen helt enkelt har för mycket att göra och är för stressade. Bibliotekarien vände sig också mot att vi pratade om information då det inte är det centrala för vår verksamhet. Vi borde prata om kunskap, reflektion och tillåtta biblioteket att vara långsamt snarare än att tänka på det som någon slags informationsbank.

En annan tråd i diskussionen var om vårt uppdrag skall vara generellt eller om vi skall inrikta oss på speciella grupper. Med speciella grupper menas de som redan är de trogna biblioteksbesökarna i detta fallet, eller i allla fall inte de svåra målgrupperna. En deltagare pratar om arbetet med att etablera ett varumärke: och frågan då för vilka? Det är allmängods att det är omöjligt att rikta sig mot alla för då riktar man sig i sjävla verket mot ingen alls. Under BiSsalongen är dock frågan om målgrupper allt annat än självklar. Skall vi jobba mer mot de grupper som redan besöker biblioteket och mindre mot de som inte gör det och kanske helt enkelt inte vill? Många av diskussionens deltagare menar att det är svårt att förklara och inte ideologiskt försvarsbart att ha välfärdslösningar som inte inkluderar alla medborgare. Vad har vi för mandat om vi bara når en av folkbiblioteken redan etablerad målgrupp som förmodligen redan har andra sätt att tillgängliggöra sig kultur? Bokcirklars Nina Frid lyfter exemplet med arbetsplatsbibliotek som är väldigt inkluderande projekt men som folkbiblioteken tyvärr inte längre själva är intresserade av att driva. Enligt hennes studier är det i själva verket många andra som efterlyser den typen av verksamhet. I diskussionen framkommer tankespåret att folkbiblioteken tangerar social ingenjörskonst på ett negativt sätt om vi menar att alla “behöver” folkbiblioteket och den typen av bildning som förknippas med oss. Margareta Berg från Botkyrka kommun kommenterar att man faktiskt kan bygga ett öppet och tillgängligt bibliotek med låga trösklar, och att det är en hållbar strategi. Många bibliotek når en väldigt bred och omfattande besökarskara.

Tobias upprepar att man utan generella välfärdslösningar urholkar stödet för välfärdinstitutioner och i slutändan gör sig själv irrelevant. Detta bekräftas av bibliotekarien från Stockholm Stadsbibliotek. Den personen berättar om hur verksamheten har tappat så mycket substans att bibliotekarien själv numera tycker att biblioteket kan läggas ner. Genom satsningar på populär skönlitteratur och en stressig arbetssituation sprungen ur en kommersiell serviceanda är det numera omöjligt att erbjuda besökarna något som liknar en kvalitativ biblioteksverksamhet. Verksamheten urholkas så mycket att personalen själv inte längre tycker att den är relevant.

I diskussionen om biblioteket syfte och vad meningen med vår verksamhet är kom frågan om statistik upp. Hur mäter man folkbibliotekens värde? Många var ense att de kvantitativa måtten av utlån och besök inte fungerade som en riktig utvärdering av bibliotekens verksamhet. Nina Frid förde återigen upp arbetsplatsbiblioteken på dagordningen genom att påpeka att man kunde få statistiken att fungera till bibliotekens fördel exempelvis genom att har arbetsplatsbibliotek som ofta lånar ut massor med böcker.

Mats Myrstener kommenterar att diskussionen om folkbibliotek ofta är väldigt Stockholmscentrerad, och så även under salongen. I en liten ort kan folkbiblioteket faktiskt nå alla invånare!

Mats kommenterade också att ordet och boken historiskt har varit centralt för biblioteken och förmodligen skulle fortsätta vara det. Det finns dock mycket som biblioteken har att erbjuda utöver det.

Vid salongens slut var vi alla överens om att behovet av att diskutera ideologi i folkbiblioteksvärlden är stort och eftersatt. Kista biblioteks Åke Nygren lyfter särskilt fram behovet av långa fria tankar, ett behov som sällan tillgodoses i samhället idag. Möjligheten till diskussion som salongen erbjöd verkade vara väldigt uppskattad. Vissa besökare uppmärksammade dock behovet av att diskutera verksamheten utifrån ett perspektiv som är ännu närmare “golvet”. Under kvällen hade vi mest rört oss kring mer filosofiska och abstrakta resonemang.

Lena avslutar med att berätta om BiS begrepp “det relevanta biblioteket”, något av en programförklaring kring vad ett framgångsrikt folkbibliotek kan vara.

Vi efterlyser nu fler texten som berör de ämnen vi diskuterade på BiSsalong 1 till nästa nummer av Bis och även ideer, tankar och texter inför nästa BiSsalong!

Nedskrivet av Tobias Willstedt såsom han minns det.

torsdag 4 november 2010

Välkommen till Bissalong ikväll!

Tid: Torsdagen den 4 november klockan 18.00.

Plats: Spelbomskan Stockholm Stadsbibliotek Odengatan 63.

Arrangörer: Föreningen BiS (Bibliotek i Samhälle)

Välkommen till ett samtal om det vardagliga arbetet på våra folkbibliotek

Föreningen BiS bjuder in till BiSsalong 1, den första av, förhoppningsvis, flera kvällar då vi som jobbar på bibliotek får en möjlighet att träffas för att diskutera aktuella teman. Målsättningen är att dessa salonger skall vara tankeväckande möten, under avslappnade former, där är vi får tid till att reflektera. Tid som vi annars kanske inte har i vår vardag.

Första mötet kommer att ledas av Nick Jones (enhetschef Bibliotek Forum Nacka) och Tobias Willstedt (bibliotekarie Alby bibliotek). På mötet kommer BiS presentera två texter som fungerar som utgångspunkter för en fri diskussion. I de här texterna har samtalsledarna formulerat några kritiska frågor utifrån det vardagliga arbetet på folkbibliotek.
BiS kommer att bjuda på dricka och någon lättare förtäring till mötet.

Texterna som har skrivits till mötet finns att läsa på Bisbloggen om man vill läsa dem i förväg.

Öppet för alla, även icke BiS-medlemmar!

Läs Nick Jones text Var hamnade jag?

Läs Tobias Willstedts text Vad vill vi som jobbar på folkbibliotek?


onsdag 20 oktober 2010

Välkommen till BiSsalong 1, tema: varför vill du jobba på folkbibliotek?

Tid: Torsdagen den 4 november klockan 18.00.

Plats: Spelbomskan Stockholm Stadsbibliotek Odengatan 63.

Arrangörer: Föreningen BiS (Bibliotek i Samhälle)

Välkommen till ett samtal om det vardagliga arbetet på våra folkbibliotek

Föreningen BiS bjuder in till BiSsalong 1, den första av, förhoppningsvis, flera kvällar då vi som jobbar på bibliotek får en möjlighet att träffas för att diskutera aktuella teman. Målsättningen är att dessa salonger skall vara tankeväckande möten, under avslappnade former, där är vi får tid till att reflektera. Tid som vi annars kanske inte har i vår vardag.

Första mötet kommer att ledas av Nick Jones (enhetschef Bibliotek Forum Nacka) och Tobias Willstedt (bibliotekarie Alby bibliotek). På mötet kommer BiS presentera två texter som fungerar som utgångspunkter för en fri diskussion. I de här texterna har samtalsledarna formulerat några kritiska frågor utifrån det vardagliga arbetet på folkbibliotek.
BiS kommer att bjuda på dricka och någon lättare förtäring till mötet.

Texterna som har skrivits till mötet finns att läsa på Bisbloggen om man vill läsa dem i förväg.

Öppet för alla, även icke BiS-medlemmar!

Läs Nick Jones text Var hamnade jag?

Läs Tobias Willstedts text Vad vill vi som jobbar på folkbibliotek?


Var hamnade jag?

I januari i år avslutade jag mitt tionde år som tjänsteman och bibliotekarie. Om det är många eller få år, beror givetvis på vad eller vem man jämför med. Avslutet har dock inneburit att jag funderat en del på ett sorts tioårsbokslut. Har frågat mig vad som har varit bra, dåligt, hur har min egen utveckling sett ut och hur har sammanhanget har förändrats? Jag har arbetat med bokslutet i min jobbhandledning. En rolig tanketråd som dykt upp handlar om vart det var jag ville och var det var jag hamnade? Vilka tankar, idéer och uppfattningar var det som lockade tjugofemåringen till folkbiblioteket? Hur står sig det folkbibliotek som då lockade i jämförelse med det folkbibliotek som trettiofemåringen befinner sig nedsjunken i. För att undvika missförstånd så ser jag med uppskattning och värme på mina tio första år i yrket, och ser med tillförsikt fram emot de nästkommande tio, men det hindrar inte att jag även kan vara kritisk. Dessutom kan det vara av värde att förtydliga att det inte är specifika folkbibliotek som åsyftas i texten utan snarare min syn på folkbiblioteket som allmän idé och praktik.

Simone Weils ord - ”You do not interest me. No man can say these words to another without committing a cruelty and offending against justice” - gjorde stort intryck då jag för första gången läste dem på ett studentrum i London. Jag hade börjat fundera på om det ändå inte var folkbibliotek som jag skulle ägna mig åt så jag länkade orden dit. Om folkbiblioteket kunde vara en plats för lyssnandet och samtal kunde det spela en viktig roll i att hålla broar öppna mellan dået, nuet och framtiden och till att kopplingar gjordes mellan den som är synlig och gör sig hörd och den som marginaliseras. Då jag läser vidare i Weils text så uppfattar jag det som att hon säger att då man osynliggör någons person och erfarenheter så begår man inte bara ett brott mot den som osynliggjorts, utan även ett brott mot tänkandet, rättvisan och samhället i övrigt. Jag tyckte att folkbiblioteket hade helt unika förutsättningar för att kunna se den vars erfarenheter marginaliserats – och därmed var folkbiblioteket något jag kunde sätta min tilltro till.


Folkbiblioteket, tyckte jag, var en plats med möjligheten att inbegripa både lyssnandet och samtalet. Där kunde olikheter såsom åldrar, livserfarenheter, språk, nyttjanden och berättelser mötas. Platsen kunde brukas utifrån de mest privata och enskilda intressen till de mest allmänna och offentliga intressen. Alla dessa spännvidder kunde jag identifiera på det folkbibliotek som lockade mig till sig. Jag var övertygad om att lyssnandet kunde skapa nya sociala relationer och förutsättningar, och därmed ett nytt samhälle, om än bara för stunden och knutet till platsen. Och det var inte fy skam. Innan någon säger att detta låter flummigt, likt någon form av lyssna-samtala-religiositet, så gjorde jag inte misstaget att tro att samtalet var det samma som konsensus och enighet. För då har man helt missat poängen. I samtalet och lyssnandet måste det även finnas plats för olikhet, sammandrabbning och kritik. Annars är det inte mödan värd.

Trots att jag tyckte att det fanns oerhört mycket viktigt och bra i min biblioteksvardag så upplevde jag det - efter några år av faktiskt biblioteksarbete - som att folkbiblioteket inte gjorde tillräckligt mycket utav sina unika möjligheter. Det frustrerade mig. Jag saknade den interna diskussionen om rollen och uppdraget, såväl som diskussionen om folkbiblioteket i relation till det samhälle jag befann mig i. Två saker gjorde jag under denna period. Jag sökte mig till BIS och jag började skriva i BBL & i Ikoner. I samband med bokslutet har jag gått tillbaka till texterna jag skrev och jag gillar det jag försökte säga. I texterna hittar jag mycket om lyssnandet och samtalet. Jag kan fortfarande identifiera mig med dem. Upplevde då de skrevs att texterna föll i god jord hos många av dem som tog sig tiden att läsa dem. Det fanns tydligt andra som delade min saknad.

En sak som jag tror är gemensamt för de texter som jag skrev då är ambitionen att tolka och analysera. Ibland blev det bättre och ibland blev det sämre, men ambitionen fanns där. I studentrummet i London läste jag även en massa om hermeneutik. Hermeneutiken är en ”tolkningslära” som betonar dialogiska mötet mellan det bekanta och obekanta. Hermeneutikens mest verkliga rum är utrymmet ”mellan” - mellan jag och du, mellan tradition och förnyelse, mellan erfarenhet och förvandling. Jag skrev vid flera tillfällen, under denna period, om biblioteket som ett tredje rum - ett mellanrum. Den moderna hermeneutikens skapare filosofen Hans-Georg Gadamer har vid flera tillfällen beskrivit den vidsynthet som krävs för att kunna ingå i en förståelsens process. Processen är en sorts cirkelrörelse mellan delar och helhet - hermeneutiska cirkeln. Rörelsen handlar om att utgå från sig själv och koppla sig samman med ett större sammanhang. Vilket betyder att man ”lär sig att se utöver det som är nära och alltför nära”. Man bortser inte från det nära, men ser bortom för att bättre se till den större helheten. Jag tyckte att folkbiblioteket saknade denna rörlighet redan då och jag tycker saknaden är än större idag.

Numera kommer jag ofta på mig själv med att alldeles för sällan fundera på vad jag egentligen vill med mitt folkbiblioteksarbete. Och alldeles för sällan pratar jag med kollegor eller intresserade andra om folkbibliotekets uppdrag, roll och möjligheter. Detta får mig att fundera på reflexivitet, reflexivitet såsom förmågan att kontinuerligt granska och utvärdera det egna jagprojektet. Det är inte bara en individuell egenskap. Det är en integrerad del av det sociala livet och det är även något som en företeelse som folkbiblioteket kan ägna sig åt. Anthony Giddens definierar institutionell reflexivitet som, ”The regularised use of knowledge about circumstances of social life as a constituitive element in its organisation and transformation”. Jag ser inte att folkbiblioteket fortlöpande granskar och utvärderar sitt jagprojekt. Hur ser man på sin relation till ett föränderligt samhälle? Hur ser man på sin relation till tradition och förnyelse? Det vet jag inte.

Jag irriteras av att ett så vanligt och enkelt sätt att förhålla sig till den folkbibliotekstradition, som ju format jagprojektet, är att man målar upp nidbilder, hävdar paradigmskiften och/eller hävdar total förnyelse som ett sätt att bryta med traditionen. Så lätt är det givetvis inte att bryta med det egna jaget och kasta ut folkbiblioteket med badvattnet. Dessutom utgör det ju en missuppfattning om vad en tradition och en historia är för något. En delförklaring till varför detta görs kan vara den ökade individualisering av folkbiblioteket som jag följt under tio år. Jag drar mig lite för att använda begreppet individualisering då jag tycker att det så ofta används slarvigt. Visst leder en individualisering till en ökad fokusering på individen och hans eller hennes möjligheter att förverkliga sina livsplaner. Jag vill dock tillägga att samma process lika gärna kan leda till ökad disciplinering, utdefiniering, segregering och kontroll av människor, som till ökad frihet. Jag tycker mig se att det är problematiskt att göra naturgiven koppling mellan att individer och institutioner/organisationer tycker sig friställda förankring i en historia, en tradition och dess sociala band med ökad valmöjlighet, då valmöjligheten är så beroende av livsvillkor.

Sociologen Ulrich Beck skiljer på ”fullvärdesindivi-
dualisering” och ”fattigdomsindividualisering”. Distinktionen är viktig och avser de olikartade förutsättningar människor har att utnyttja de möjligheter som skapas genom uppluckringen av traditioner och sociala kollektiv. En har resurser och möjligheter att ägna tid åt att utveckla en specifik livsstil och förverkliga sina drömmar. En annan, som saknar sådana möjligheter, kan frustreras av diskrepansen mellan de obegränsade drömmarna om lycka och hans eller hennes faktiska livsomständigheter. Vi berörs alla av individualiseringens olika former och konsekvenser, men påverkas olika beroende på social och kulturell tillhörighet. Talet om målgrupper, kundgrupper, livsstilar och personlighetstyper som vi sedan utarbetar profiler och kontroll utifrån hänger intimt samman med en individualisering. En individualisering som synliggör individer och grupper, men samtidigt osynliggör andra individer och grupper. För ett folkbibliotek som vill vara ”för alla” så är detta en avgörande problematik. Man skulle något tillspetsat kunna säga att jag lockades till folkbiblioteket på grund av möjligheten att arbeta med det osynliggjorda och att jag idag undrar om det osynligjorda över huvudtaget existerar på folkbiblioteket. Detta är något som jag måste förhålla mig till.

Nick Jones
(texten kommer att diskuteras på BiS-salongen 4/11 i Stockholm)