Bibliotekens bestånd ruckar på Sverigedemokraternas bas

Bibliotekens samlingar bidrar till att komplicera historien, vilket utmanar Sverigedemokraternas historiesyn. Betyder detta något för den pågående inköpsdiskussionen? Och har partiet en egen vision för biblioteken?

Slumpen satte ett tummat exemplar av Arbetartågets fästskrift 8/2 1914 i mina händer. Där beskrev socialdemokraten Carl Lindhagen landet som ”De två nationerna” (notera ordvalet), med stora skillnader i levnadsförhållanden: ”Sverge [sic] består icke blott av den övre nationens fördelar utan också av den undre nationens lidanden.” Man genomlevde Borggårdskrisen då många av tidens motsättningar kulminerade men knappast löstes. Ett stort bondetåg uppvaktade kungen och ett ännu större arbetartåg visade stöd för sittande regering. Försvarsfrågan var infekterad, klyftan djup. Mina tankar gick vidare till Sverigedemokraterna (SD) och deras historiesyn.

Partiet får kontinuerligt stå till svars för invandringskritiken. Men efter valet har de mött hårdare motstånd kring frågor som mer direkt rör historia, kultur och nation: begrepp de hänvisar till för att bygga en ideologisk bas.

Hembygdsförbundet ställer sig tveksamt till SD:s flört med rörelsen, spelmansförbundet likaså. Folkmusiker mot främlingsfientlighet samlar anhängare på Facebook och har ordnat manifestationer. Arkeologiska Samfundets ordförande Björn Magnusson efterlyser en diskussion, som annars hamnar hos partiet. ”Hur vi tar oss an kulturarvet, historien och arkeologin är därför en central framtidsfråga”, skriver han uppfordrande.

SD utgår från ”den nationalistiska principen” enligt tanken ”en stat, en nation”: befolkningsmässig homogenitet är idealet. I principprogrammet resonerar partiet kring sambanden mellan folk, kultur, nation och stat. (En etnolog hittar mycket intressant att bena ut där.) ”Vi har idémässigt låtit oss inspireras av såväl det förra sekelskiftets svenska nationalkonservatism som delar av den socialdemokratiska folkhemstanken”, skriver de.

Men enklaste sammanfattningen hittar man i en mening på partiets webbplats: ”Det primära målet med Sverigedemokraternas politik är att återupprätta en gemensam nationell identitet och därmed också en stark inre solidaritet i det svenska samhället.” Partiet menar att invandring och pluralistisk politik utgjort ”en elakartad kränkning av den nationalistiska principen.”

Med begrepp som ”återupprätta” och ”inre solidaritet” bygger de en tänkt tröskel i tiden och ser på historien bortom den som harmonisk och homogen. Men kan man verkligen tala om en sådan nationell identitet? När? Vilken tidpunkt ska man ta sikte på när återupprättandet iscensätts?

Borggårdsexemplet från 1914 – för övrigt precis mitt emellan nämnda sekelskifte och året då Per Albin formulerade sin syn på folkhemmet – visar på svårigheterna. Okej, det var en speciell historisk händelse jag råkade få i min hand, ta gärna något annat. Bevisbördan måste ändå ligga hos den som menar sig kunna peka på denna tänkta nationella identitet; vederbörande måste visa när i historien skillnaderna i inkomst, klass, kön, makt, rösträtt och annat varit så obetydliga att människor spontant känt en ursprunglig identitets- eller lojalitetsgemenskap som överbryggat de andra faktorerna.

Partiet vänder sig emot ”konstruerade kollektiv”, men tycks missa att deras nationalism är just en sådan, en föreställd gemenskap som effektivt döljer vissa skillnader och lika effektivt blåser upp andra, gärna de ”etniska”.

Bibliotekens bestånd utgör därför ett passivt, potentiellt hot mot SD:s idébygge. Bok efter bok – facklitteratur och romaner – bidrar till att komplicera historien och öka upplösningen på den stora bilden av händelser och orsakssamband. SD:s historiesyn fungerar bara om man kisar i backspegeln. Bibliotekssamlingarna bidrar till att göra historien så full av motsättningar som den är och måste få vara.

Kanske sparkar jag in öppna dörrar. Är det som Nina Frid antyder, att de som röstade in SD i riksdagen svårligen kan vara läsare av skönlitteratur?

Mest undrar jag: har detta någon relevans för den pågående diskussionen om bibliotekens inköp? Och hur ser SD:s biblioteksvision ut, finns en sammanhållen sådan? Har partiet engagerat sig i biblioteksfrågor i kommunerna där de har mandat?

Kalle Laajala

Det osynliga skrämmer

Den här veckan samlas den nya riksdagen i Stockholm, och den alltid lika kloke Rolf Gustavsson i Svenska dagbladet har en bra förklaring på Sverigedemokraternas framgångar.
Många av de som röstat på SD i Skåne där han bor, är människor från små samhällen som aldrig sett en invandrare på närmare håll, utan bara läst om dom i kvällstidningarna. Kan det finnas främlingsfientlighet utan främlingar, undrar Gustavsson? Javisst, se på Norge.
Själv uppvuxen i Västerbotten kan jag dock konstatera att där är rädsla för främlingar (och för förändringar) ganska sällsynt. Länet är ett av de få i Sverige där SD inte fick (nästan) några röster alls. Man brukar förklara det med det västerbottniska "frisinnet", där frikyrkor som Missionsförbundet och EFS (med stor utlandsmission) alltid varit starka, och där liberala strömningar och nyfikenhet på nya möjligheter dominerat.
Stora förändringar skrämmer annars de flesta, och dit hör tanken på ett annat, mångkulturellt Sverige. Västerbotten är stort och glest befolkat, där har alltid funnits gott om plats för nybyggare. Så är det kanske inte längre i Skåne?
Många av de nya riksdagsledamöterna talar om att man nu måste ta upp den verbala kampen mot Sverige-
demokraterna, och syna den opportunistiska politiken i sömmarna. Klart är att vi börjar få ett annat, mer "europeiskt" politiskt klimat i Sverige.
Och det är också en del av det nya, mångkulturella, moderna Sverige. Man kan inte sticka huvudet i busken och tro att det inte finns. Men att det inte är så farligt som media gör gällande, är något vi måste hjälpas åt att förklara för de som skräms av det.
Mats Myrstener
(Kanske borde man i Tomelilla pröva den danska idén att låta biblioteket "låna ut en invandrare"? Läs om 85-åriga Gulli och 35-åriga hemtjänstarbetaren Sahra från Somalia, i SvD:s reportage från det skånska samhället, mitt i Änglamark.)

Lösningen på problemet

Eftervalsanalysen har mest handlat om främlingsfientliga Sverigedemokraterna. Tidningarna klagar och undrar hur man stoppar rasismen från att sprida sig i Sverige.
Det finns en enkel lösning på problemet: satsa mer på (riktiga) jobb, bättre skola och på mer gemensam välfärd. Då försvinner den främsta rekryteringsbasen: unga arbetslösa män. Mer folkbildning alltså, om ordet är bekant?
Och biblioteket är en given del av ett sådant upplysningsprojekt.
Mats Myrstener

Jimmie Åkesson talar ut

Det gör han i gårdagens Svenska dagbladet, minst sagt öppenhjärtligt. Invandringen ska begränsas, så att det blir så svårt som möjligt för invandrare från tredje världen att få stanna i Sverige. Men det rör också svenskars "utvandring", man ska t.ex. få begränsade möjligheter att arbeta i tredje världen. Så lite kontakt som möjligt är slagordet.
Vänsteraktivister kallar han "fula": de ser ut som "fågelskrämmor". Och i dagens tidning går partiet till storms mot den ökande frekvensen våldtäkter i Sverige. Man tänker undersöka om det beror på den ökade invandringen?
Jag visste inte att den beryktade "Kapten Klänning", polischefen Göran Lindberg, var invandrare, men så kan säkert vara fallet. Åtminstone i SD:s lilla värld.
I senaste prognosen idag får partiet 4,1 procent. Framtiden får utvisa om mitt tips att partiet inte tar sig in i riksdagen verkligen håller streck?
Mats Myrstener

Kan vi, vill vi, törs vi?

Visst bör yttrandefriheten användas med gott omdöme, men även den som saknar ett sådant och snarare utnyttjar rätten till egen vinning, har ändå inte förverkat sin rätt och det ger ingen annan rätt att hota eller straffa.
Dessvärre är det knappast någon skillnad vad gäller främligfientlighet i Sverige jämfört med övriga nordiska länder. Kolla t ex kommentarerna till Gert Gelottes ledare i gårdagens GP. Liknande kommentarer finns till debattsidans inlägg av folkpartiet i samma nummer.Vad göra? Att moralisera, markera avstånd och fördöma som de etablerade partierna gör håller inte. Dra fram trollen i ljuset och hoppas de spricker??
Bibliotekets roll i detta? Alla tjatar om mötesplatser, ingen nämner bibliotek, mer än biblioteksfolk. Vad menar vi? Går det att samtala med kommentarskrivarna i GP? Vad har vi att komma med som skulle kunna förändra attityder och åsikter?

Det går ett spöke genom Europa

"Högerpopulismen dissekerad" av Magnus E Marsdal, om Fremskrittspartiet och arbetarklassen i Norge, är en nödvändig och skrämmande läsning för den som vill förstå och påverka vad som sker i svensk partipolitik nu. Det handlar om hur högerpopulismen, i det tomrummet som uppstått, då vänstern och socialdemokratiin svikit sina ideal och blivit en elit som inte längre ser klassamhället, frammanar motsättningen mellan elit och överhet och "verklighetens folk". Boken skildrar, delvis med ett inifrånperspektiv, hur ett högerpopulistiskt parti blir "det nya arbetarpartiet", men med sin dolda agenda egentligen är extremt nyliberalt. Dessvärre är detta inte ett unikt skandinaviskt fenomen utan samma utveckling sker i många europeiska länder.
Ingrid Atlestam

Demokrati och politiska samtal

Professor Chantal Mouffe, född i Belgien 1943, studentaktivist 1968, har i flera böcker (den senaste, Om det politiska på Tankekrafts förlag) understrykt betydelsen av det politiska samtalet, och av ett brett spektrum av politiska alternativ. Den utveckling vi ser idag, mot en allt större konsensus mellan partier från vänster till höger, är farlig, menar hon. Den urvattnar det politiska samtalet och ger spelrum för ytterlighetspartier som inte har någon respekt för demokratin.
Det handlar om att erkänna förekomsten av sociala klyftor, kön och klass, snarare än att försöka dölja det, och att försöka motarbeta orättvisa. På en global nivå talar hon om förekomsten av flera moderniteter - inte bara det västerländska, moderna samhällets rationalitetsfixerade modernitetsbegrepp. Hon talar om betydelsen av en skriven konstitution, där demokratin stadfästs, och som står över kulturella traditioner som innebär förtryck av kön eller oliktänkande.
Det politiska samtalet bygger inte på konsensus utan på skilda meningar, på ”antagonism”, som måste släppas fram om inte demokratin ska ta allvarlig skada. Det går rätt väl i linje med vad BiS hävdat genom åren – att biblioteket också måste vara ett forum för diskussion om politik och demokrati. Idag när Sverigedemokraterna är på väg in i Sveriges riksdag är det viktigare än någonsin att denna diskussion förs. Bara i det politiska samtalet blottas nämligen svagheterna i antagonistens argumentation.
Mats Myrstener