Apropå bästsäljare och kvinnor som läser

Stieg Larsson kan slänga sig i väggen, för enligt Wikipedia är William Shakespeare och Agatha Christie världens mest sålda författare. Idag intervjuas i Svenska dagbladet ett annat fenomen, romance-
författaren Nora Roberts, som på 25:e plats över de bäst sålda genom tiderna säljer ca 145 miljoner böcker om året.
Många har utkommit i långserien Harlequin, och en hel del finns också översatta av Bonniers. Därmed hamnar hon någonstans mellan det som förr kallades "fin" och mindre fin litteratur.
Andra storsäljare av romantikböcker är Barbara Cartland, Danielle Steel, Jackie Collins, Janet Dailey (som stämts för plagiat av Roberts) och spanjorskan Corin Tellado.
Roberts själv, som också skrivit under pseudonymerna JD Robb och Sarah Hardesty, skäms inte alls för att hon skriver för kvinnor om romantik och kärlek. Definitionen för en romantikbok av det lättsmälta slaget är en ramberättelse om två människor som blir kära i varandra, och är ett drama som alltid slutar lyckligt.
Hon ger läsaren en dos verklighetsflykt, en dos som kanske får vederbörande att stå ut i vårt genom-
materialistiska och kommersialiserade och antifemi-
nistiska samhälle. Nästan alla läsare av romantikböcker är kvinnor, det är en enorm läsekrets av både fattiga och rika, och de enda män som dyker upp på romantikbok-
handeln i Boonsboro där Roberts bor, är en man som skjutsat sin fru.
Det är knappast vad kritikerna kallar för "god litteratur", men den anses ha fått ett lyft med genrer som chic lit. Den romantiska berättelsen kan kombineras i det oändliga med kriminalhistorier, science fiction, historia, läkare och advokater eller ren fantasy.
På biblioteken har sedan länge genrer som chiclit och romance släppts in. Och väl är väl det. Nora Roberts senaste bok på svenska heter Förföljd av det förflutna. Måhända finns den redan på ditt bibliotek?
Sedan läser jag också att allt fler kvinnor numera väljer att leva ensamma med ett barn, som man fått genom t.ex. inseminering. Behövs de okultiverade oläsande männen över huvud taget kan man fråga sig? Svaret är inte längre ett självsäkert ja. Världen vore nog t.ex. betydligt bättre om den styrdes av kvinnor, tror jag. Kvinnor som läser böcker om kärlek och romantik, och inte bara följer den manliga normen.
Mats Myrstener

Framtiden i våra händer?

”Har dagens feministiska och vänsterprogressiva rörelser förlorat förmågan att föreställa sig en framtid bortom kapitalismens och könets principer? Hur kan radikala politiska projekt göra motstånd mot de maktstrukturer som de samtidigt är en del av? Utifrån vilka positioner kan kollektiva visioner formuleras?
I Att vinna framtiden åter diskuterar Wendy Brown politiska former bortom den melankoli och brist på revolutionära horisonter som har kommit över såväl feminismen som vänstern i stort. (Bokförlag: Atlas)”

Feminist-boktips

Tusen systrar ställde krav : minnen från 70-talets kvinnokamp, redaktörer Ingrid Sillén, Eva Schmitz, Eva Lindqvist och Vera Almroth-Majstrovic. Artiklar av bl.a. Bissaren Kerstin Norlander, Umeå. Boken är inspirerad av ett amerikanskt projekt "The feminist memoir project : voices from women's liberation", presenterat i boken med samma namn 1998.

FI fick mandat i Simrishamn

Feminstiskt intiativ fick fyra mandat i kommunfullmäktige i Simrishamn. Ett av dessa beträds av Gudrun Schymans man Jacques Öhlund.
"Att Gudrun fick dubbelt så många personröster som alla andra - och jag inte en enda - stör mig inte. Min roll inom FI är att vara stödjande. Det är inte vi män som ska ha mer makt, det är kvinnorna" säger han. Nu kallas han "världens förste manlige feministpolitiker på lokal nivå."
Även här går alltså Sverige i bräschen. Strongt.
källa: SvD dags dato
Mats Myrstener

Ny feministisk nättidning startas i oktober

Se länk http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/feministisk-nyhetstidning-startar-pa-natet-i-oktober-1.1175704

Chefredaktör blir Anna-Klara Bratt, tidigare chefred. för Arbetaren.

källa: DN 26/10

Å alla kära SYSTRAR!

Så heter Ebba Witt-Brattströms nyutkomna mycket personliga skildring av livet som feministaktivist från 70-talets början och framåt. Mest handlar det om hennes tid i Grupp 8 och i redaktionen för Kvinnobulletinen. Inspirerande, nostalgisk och uppfodrande läsning. Intressanta intervjuer, massor av illustrationer.
Inser att mycket hänt, mycket mer kunde ha skett, mycket återstår att göra. Viktig bok för nu unga feminister av alla de sorter för insikten om att "ingen individuell frigörelse är möjlig innan hela gruppen kvinnor frigjort sig".
Får lust att plocka fram alla gamla nummer av Kvinnobulletinen som jag sparat och visa för yngre kollegor, titta vilken framtidstro och optimism vi hade och tänk så mycket som ändå förändrats!
"Gråt inte!
Gör motstånd!
Var glad!
Gå till angrepp!"

Ingrid Atlestam

En fransk feminist

Jag läste först Marguerite Duras, men dagens understreckare i SvD handlar faktiskt om en annan fransk feminist, Marguerite Durand, som 1897 startade en dagstidning för kvinnor i Paris, La Fronde. Hon dog 1936, efter ett omväxlande liv i stridens hetta. Åtta år senare fick de franska kvinnorna rösträtt, bland de allra sista i Europa.
1932 startade hon också ett kvinnobibliotek i Paris, det ingår idag i det kommunala filialsystemet (se tidigare blogginlägg) under namnet Bibliothèque Marguerite Durand. Än idag är det specialiserat på kvinno- och genusfrågor.
Bland mycket annat grundade hon också en djurkyrkogård i Parisförorten Asnières. Hon lär t.o.m. ha haft ett eget levande lejon i sin trädgård, något som de samtida franska tidningarna gärna karikerade.
Mats Myrstener
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/den-franska-kvinnosakens-glodande-elegant_4706063.svd

Stora könsskillnader i partisympatier

I dagens SvD (läs på nätet) kommenteras alliansens uppgång i en ny Sifomätning. Det intressantaste står i slutet på artikeln. Om bara kvinnorna fick rösta skulle de rödgröna vinna med 13 procent! Det omvända skulle hända om bara män fick rösta, alliansen skulle vinna med sex procent. Och vilka det är som bär upp kulturlivet vet vi ju. Det är inte männen.
Vad ska man säga? En tankeställare för politikerna, kanske? Och med en jämställdhetsminister som Nyamko Sabuni, som kategoriskt vägrar kalla sig feminist, och vägrar könskvotera in kvinnor i bolagsstyrelserna, som man gjort i Norge, så är det väl inte att förundras över.
Bläddrar man i bladet så slås man genast av nästa svarta rubrik: "Flera tunga [manliga] M-politiker misstänks för valfusk". Ja, man kan bara ta sig för pannan och beklaga sitt eget kön.
Mats Myrstener

Feminism och feminism och Sex and the City

Vissa ord går det troll i. För nittio år sedan kämpade den tidens feminister (både män och kvinnor) fortfarande för kvinnlig rösträtt. Det var inte länge sedan kvinnor fick rätt att studera vid universitet. En av dessa var vår bibliotekspionjär Valfrid Palmgren. När hon anställdes på Kungliga biblioteket efter att ha disputerat i Uppsala 1905, var det med det uttryckliga förbehållet att hon inte skulle få högre lön än bibliotekets manliga amanuenser, trots sin doktorsgrad. Något avancemang kunde hon inte heller räkna med, och absolut ingen chefsbefattning heller. Sådana var den tidens anställningsförhållanden, fast riksbibliotekarien Erik W. Dahlgren, som också propagerade för bättre folkbibliotek, för sin del tyckte att reglerna var felaktiga.
Sextio år senare angreps både Palmgren och hennes förebild Ellen Key av den tidens vänsterfeminister för att vara konservativa och särartsförespråkare. Inom marxismen talades över huvud taget inte om någon "kvinnofråga". Debatten i Sverige har speglats i en avhandling av Emma Isaksson. Den river fortfarande upp onda sår, och partiet Feministiskt initiativ stupade inte minst på motsättningar inom feministrörelsen.
Idag slukar mina tre döttrar glatt amerikanska TV-serier som "Sex and the city" och "Desperate housewives". "Kulturkoftorna" från 1968 har de ingen större förståelse för. Den förra långfilmen är sommarens stora biohändelse, åtminstone enligt tidningspressen. Och jag funderar på vad begreppet feminist egentligen betyder?
De fyra hjältinnorna i Sex and the city är yrkesarbetande och framgångsrika, men ensamma och inte särskilt lyckliga. Deras liv fylls med diskussioner om män och sex, förhoppningar och besvikelser, idoga försök att avläsa den manliga kod som styr samhället i USA, blandat med dyra och kompensatoriska shoppingrundor. Inte minst som stilikoner för miljoner unga kvinnor har de spelat stor roll. De symboliserar nog det moderna begreppet "girl power": ta för dig, bli rik, shoppa loss, ta ingen skit, gör som killarna för livet är kort. Och satsa framförallt på dig själv för ingen annan kommer att göra det.
Hade en sådan TV-serie kunnat göras om män? Män som diskuterar kvinnor och sex, ingående och detaljerat, och sedan njutningsfullt shoppar loss på bilar och slipsar och kavajer? Konsumenter i 2000-talets konsumtionskapitalism, fast helt oberoende av kön?
Vem sänder idag en tanke till de tusentals kvinnliga bibliotekarier i Sverige som oegennyttigt och träget och till låglöner försökt odla folkbildningen och kulturen, fjärran från utsvävningarna och shoppingorgierna i de amerikanska TV-serierna? Hur många magar i tredje världen skulle dessa Dior- och Dolce Gabbana-dräkter kunna mätta, kan man fråga sig?
Kanske finns det ingen motsättning? Kanske är det bara två sidor av det feministiska myntet idag? Delar av den diskurs som enligt Foucault så effektivt förkväver och knuffar ut allt och alla som har en annan uppfattning än den förhärskande. Och mina döttrar diskuterar nog för övrigt bara sakkunnigt de desperata hemmafruarna för att reta mig och min uppblåsta 68-nostalgi.
Mats Myrstener