Läst i BBL

Läser i senaste BBL, som blivit riktigt bra de senaste åren. T.ex. om reorganiserade Malmö stadsbibliotek, där ledningen verkat ha tagit personalens oro på allvar. Chefen Elsebeth Tank erkänner att hon nog gått "för fort fram". Men hon erkänner också att "det var därför hon blev anlitad för uppdraget".
"Tempot har betydelse" fortsätter hon. Vi måste ha "en viss dynamik och en god förändringstakt." Hon nämner bibliotekets "kapacitetsutvecklingsprojekt", som innebär att "vi blir bättre på att anpassa oss till den dynamiska och föränderliga verklighet som biblioteket idag befinner sig i."
Att "förändra" verkar alltså närmast ha blivit ett självändamål. Bättre kan det väl inte sägas: den moderna världens förhållande till tradition och stabilitet är ambivalent, till det som Horkheimer och Adorno kallar det modernas förtrollande och lockande "sirensång".
Kritiken: den har inte varit verklighetsanknuten, menar Tank, utan "mer baserad på mytologi". Apropå Odysseus bunden vid masten, alltså. (Jag referear alltså till Odysséen av Homeros, en av världens mest spännande och mest lästa böcker.)
Samtidigt erkänner projektledaren Åse Lugnér att man i Malmö vill jobba uppsökande för barn. Gå ut, söka upp föreningar, visa vad man har att erbjuda. Jobba med språket och med barnlitteraturen.
Det låter ju bra. Men varför gäller detta inte den vuxna publiken? Har inte den lika stort behov av att "jobba med språket och med litteraturen"? Och bistro-tanken i Malmö stadsbibliotek har man inte övergivit, säger Elsebeth Tank. (Som om det inte fanns nog med caféer i stan.) Bara "saktat ner på farten lite".
Man undrar varför det är så bråttom?
Mats Myrstener

Missnöjets vinter

Det finns ett dokumenterat, men inte så ofta artikulerat, missnöje med arbetssituationen och utvecklingen vid flera av landets största bibliotek. Stora förändringar genomdrivs utan att vara förankrade bland personalen, som anses förändringsobenägen. Nu ska det åter pekas med hela handen och vara rättning i leden och systemet med individuella löner tycks funka effektivt som både piska och morot och därtill kommer hotet om outsourcing, entreprenad och utförsäljning som extra piska. Däremot tycks detta med upphandling inte vara en lockande morot för personalen. De är inte bara bakåtsträvade utan också ointresserade av att bli entreprenörer, alltså helt ute på den marknad som blåa laget försöker skapa. Men man gnetar vidare utan att organisera och formulera sig. Situationen är en perfekt illustration till Barbara Ehrenreichs budskap i boken ”Gilla läget : hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”.

I både Stockholm och Malmö har ledningen stora visioner, många bra idéer och tycks veta vart man vill och varför, det är vägvalet som är problemet. I Göteborg har man valt väg utan att ha något gemensamt mål. Kommunfullmäktige har beslutat att lägga alla mediapengar i Stadsbibliotekets kassakista. Man har alltså kört över alla stadsdelsnämnderna och genomfört en centralisering. Det var nog en god tanke någonstans, men det saknas dessvärre en inköpspolicy och nu har Stadsbibliotekets ledning kört över alla stadsdelsbiblioteken och centraliserat en stor del av mediainköpen och infört floating collection. För personalen känns det nog som allt fast har förflyktigats, eftersom man samtidigt halverat antalet stadsdelsnämnder och tvingat på alla de som blev kvar en enhetlig organisation. Så gick det med den demokratireformen!

Det sägs så mycket högtidligt och klokt om biblioteket som en demokratisk arena, en nödvändig institution för utveckling av ett demokratiska samhälle, men hur ska det kunna förverkligas om det brister i biblioteksorganisationens interna demokrati? Hur påstå sig vara en garant för det fria ordet om man inte själv vågar använda sig av det?

Ingrid Atlestam

Vad vill vi som jobbar på folkbibliotek?

Stolthet och fördom

Jag önskar och vill arbeta för ett solidariskt samhälle. Det är en av anledningarna till att jag ville jobba på ett folkbibliotek från första början. Idag har jag varit anställd bibliotekarie sedan 2006 och jag kan bara konstatera att jag har förmånen att få jobba med något som jag tycker är viktigt och meningsfullt. Detta kan jag säga trots alla problem som vi vet finns i vår verksamhet och de nya utmaningar som Sveriges alla bibliotek ställs inför. Jag är stolt över att jobba på bibliotek.

Jag vill inte heller hymla med att jag ibland tycker att mitt arbete som bibliotekarie på ett mindre folkbibliotek känns tungt. Det är inte speciellt flexibelt, att ge god service kräver både tålamod och motivation (svårt att alltid möta alla med ett leende) och lönen kunde ha varit bättre. Det finns kreativa inslag i jobbet, men det finns också andra moment som är tråkiga och själsdödande. Man klamrar sig fast vid de kreativa och stimulerande inslagen under arbetsdagen allt vad det går, men det blir svårare med en krympande personalstyrka och allmänt knapra tider. Vissa av oss känner en gnagande känsla av ett ständigt tilltagande förfall. Det är kanske någonstans i den känslan som den här texten börjar. Jag tänkte göra en slags lägesbeskrivning med utgångspunkten i mina egna och andras upplevelser: hur är det att jobba på ett bibliotek 2010 och vilka är framtidens utmaningar?

Vi pratar för sällan om hur det vardagliga arbetet på ett bibliotek är. När de ser på utifrån får de flesta människor uppfattningen att vi som jobbar på bibliotek i stor utsträckning har en lugn och stressfri vardag. Den populära bilden av oss hos människor jag möter är att biblioteksarbetaren mest står och bläddrar i en bok i ett stillsamt vardagslunk. Vi är många som på olika sätt försöker problematisera den här fördomsfulla bilden av oss och miljön vi jobbar i, och jag tror också på en förändring av hur vi blir uppfattade på lång sikt.

En av förra årets mest omskrivna företeelser på biblioteken i Sverige har varit just missnöjet med arbetsmiljön. Personalen har slagit larm för att de upplever en vardag som är allt annat än lugn och stressfri. Under det gångna året har missnöje signalerats i några av landets stora institutioner som Stockholm Stadsbibliotek, Kungliga biblioteket och Malmö stadsbibliotek. Rapporterna om missnöje liknar varandra, man pratar om dåligt ledarskap, orimlig arbetsbörda och dålig stämning i arbetsgruppen. När så många rapporter sammanfaller finns det fog för att prata om en trend. Både Stockholm och Malmö har ju nyligen omorganiserat sina biblioteksorganisationer och jag som själv under min korta bibliotekskarriär har varit med om två sådana kan förstå att sådant inte är lätt och att det skapar en massa stress och kan påverka personalen negativt. Men det finns också oroväckande tendenser i den här utvecklingen. Det finns till exempel frågetecken i hur missnöjet har hanterats av de politiker och tjänstemän som styr Stockholm Stadsbibliotek. Läser man vad som skrivits om konflikten får man en bild av ett styre som bemött personalens klagomål på ett sätt som inte alls står över kritik. Ledningen talar i media om sin personal med ett rätt hårt tonfall. I en artikel i Biblioteksbladet (“Nya neddragningar i Stockholm” 2010:3 s. 30 - 31) så låter man Elisabeth Adelsten, chef inom SSB, komma till tals om ämnet och jag citerar:

...om att många anställda upplever att de knäar under allt för stora arbetsbördor och nya arbetsrutiner säger hon följande: – Det är nog så att passar inte galoscherna att arbeta under dessa förutsättningar får man nog se sig om efter ett nytt jobb, säger Elisabeth Aldstedt och i samma andetag betonar hon vikten av att alla – både ledningen och medarbetare – i ett skarpt läge anammar en öppen och kritisk hållning när det gäller dessa förutsättningar.

Antingen har man varit tyst utåt om problemen eller hållit en rätt hård ton som exemplet ovan. Med en ogynnssam arbetsmarknad och en yrkeskår -som jag upplever det- lite på defensiven, så har det inte blivit så stor diskussion som det kanske borde. Samtidigt är det i ett allmänt missnöje sporrat av omorganisationer och hårdnande klimat relevant att inte bara älta vad som är fel eller klaga över “de som bestämmers” orimliga resonemang. Vad är egentligen vårt ideal, och nu riktar jag min fråga till oss som klagar, till oss som älskar våra jobb men sliter hjärtat ur oss för att få biblioteken att fungera i nedskärnings- och omorganisationstider. “Passar inte galoscherna kan du dra” säger Elisabeth Adelstedt men vi vet ju att den där frasen bara är en grov förenkling och åtminstone jag själv uppfattar den inställningen från en chef till sina anställda som rätt så provocerande. Som socialist och lönearbetare bör man kanske inte förvänta sig någon lösning på våra problem från chefernas håll. För att finna svaret, eller snarare kunna formulera rätt fråga, måste vi själva fundera lite mera på utvecklingen i vår samtid.

En ödesfråga att återta biblioteket?

En sak som är tydlig när man läser redogörelserna från missnöjet på Malmö stadsbibliotek är att personalen inte längre känner sig delaktiga, att de i själva verket känner ett avstånd till sitt jobb och själva biblioteket: de känner alienation (“jag känner mig som en spelpjäs/bricka i systemet, man går och betar” av sitt pass, håller tummarna att man inte bara skall känna sig ensam, utsatt och oproffsig.” Sydsvenskan 29 april 2010 “Kraftigt missnöje på biblioteket”). Man beklagar att Malmö stadsbibliotek blivit så toppstyrt, hela 80 procent av personalen säger sig inte kunna påverka bibliotekets utveckling (“Krisen blir politisk fråga” Sydsvenskan 30 april 2010). Reduceras biblioteksarbetaren från en kreativ medarbetare till en serviceinriktad betjänt? Vi vet ju att den borgerligt patenterade lösningen på vår tids problem inom ekonomi och arbetsmarknad är att tvinga in folk i lågavlönade tjänstejobb med få egna möjligheter att påverka det egna arbetslivet. Är vår situation ett symptom på detta?

Även en annan typ av problem på bibliotek har dokumenterats nyligen. I det kollektiva medvetandet ses ju biblioteket som en lugn och trygg plats, men man reflekterar sällan över att bibliotekets karaktär av att vara publik gör att det fungerar lite som en park. Och precis som i parken kan det uppstå situationer med bråk, stök och allmänt hotfulla situationer. Lokaltidningen Södra Sidan dokumenterar de här problemen i en artikel om bland annat Bredängens nyöppnade tunnelbanebibliotek (19/6 2010 “Vad gör du med en hotfull tioåring”). Den här utvecklingen är ett symptom på att de offentliga utrymmena i samhället minskar och även på att till exempel fritidsgårdar läggs ner. Att möta andra människor är ett uppdrag som är både vackert och svårt. Men när folkbiblioteken får allt fler och fler uppgifter att uppfylla blir grunduppdraget allt svårare. Skyddsombud Annika Maaranen beskriver hur biblioteken i Stockholm ofta får uppfylla funktioner både som fritidsgårdar och medborgarkontor (Nyheter P4 Radio Stockholm 3/5 2010 “Larm om tuffa arbetsvillkor”) och hur medarbetare inte orkar gå till jobbet på grund av den extra belastning som detta innebär.

När kritiken angående detta når ledningen i Stockholm möts även denna synpunkt med oförståelse:

Den nya informationstekniken har påverkat bibliotekariens roll; besökarna har ofta mer komplicerade frågor och söker handledning. I och med att information ofta finns tillgänglig med ett knapptryck hemifrån blir det sammanhang som biblioteket kan erbjuda allt viktigare: samtalet, det gemensamma kunskapssökandet, det individuella bemötandet och vägledning av bildad personal. I reportaget liknas detta vid fritidsgårdsverksamhet, det tycker vi är en omodern inställning. Stockholms bibliotek eftersträvar en roll som knutpunkt för medborgarnas informationssökande och lärande, och vill att fler ungdomar skall söka sig dit på sin fritid. (ur kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedts blogg Från huvudstad till världsstad 3/5 2010 “Medborgaren måste stå i fokus då biblioteken förnyas”)

Det låter ju bra. Mig veterligen så hävdar dock ingen som lyft denna fråga att problemet är att ungdomar kommer till biblioteket. Problemet är att ungdomar kommer till biblioteket och förväntar sig en fritidsgård vilket skapar en väldigt otillfredsställande situation både för ungdomarna, andra besökare och personal på biblioteket. Som kommentatorn Dewi svarar Sjöstedt på hennes inlägg:

Med fritidsgårdsverksamhet avses i det här fallet en situation då biblioteksverksamheten blir allvarligt lidande och många besökare blir bortskrämda pga av stök och hög ljudvolym. Det är en situation som alltmer blir permanent i många bibliotek över hela SSB och kan inte jämföras med förhållanden på de flesta andra håll ute i landet. Biblioteksverksamheten övergår sucessivt till att bli en ordningkontrollerande fritidsgårdverksamhet där personer över 30 år känner sig ovälkomna. Bibliotekarier är inga ordningsvakter och kommer inte heller att bli några men det är en av dom yrkesgrupperna som får panta upp för samhällets/politikernas misslyckande. Det vi ser är resultatet av en långdraget samhälleligt haveri med sociala problem och spänningar som följd. Vi pratar tunga samhällsfrågor som invandringspolitik, integrationsfrågor, ungdomsarbetslöshet, neddragning av aktiviteter och mötesplatser för unga, tilltagande fattigdom, psykvårdens sammanbrott samt skolans problem för att nämna några områden vars effekter vi nu ser resultatet av i det allmänna rum som kallas bibliotek. Biblioteken har verktygen för att göra skillnad men då krävs gott om personal och framförallt lokalt förankrad personal som känner till lokalaförhållandena. En flashig yta hjälper föga mot desperata människor med ett enormt hjälpbehov på alla nivåer. (kommentator “Dewi” 7/5 2010 på Madeleine Sjöstedts inlägg “Medborgaren måste stå i centrum då biblioteken förnyas”)

Jag instämmer inte fullkomligt med signaturen som jag tycker är onödigt dystopisk angående problemen med de ungdomar som besöker biblioteken. Men jag håller helt med “Dewi” om att samhällets problem i viss mån blivit folkbibliotekens problem. Det är vi som får moppa upp efter den nedskärningspolitik som socialdemokratiska och borgerliga regeringar fört sedan 90-talet. Och med -som det ser ut när jag skriver det här- ett fortsatt alliansstyre så kommer problemen bara bli värre, djupare och svårare att reparera. Biblioteken kanske inte kommer ha möjlighet att vara bibliotek längre för att lokalsamhällena kommer kräva att vi är så mycket mer när annan verksamhet läggs ner. Som arbetandes i en offentlig verksamhet måste man ju alltid förhålla sig till politiken som en självklar makt, men ibland kan anfall vara bästa försvar. Och det bästa sättet att motverka ett förslag, är att komma med ett annat förslag och kämpa för det. Just nu verkar det som att vi tycker att det ligger ett flertal dåliga förslag ut från politiker och tjänstemän högre upp i hierarkin. Så vad vill vi?

Tobias Willstedt

(texten kommer att diskuteras på BiS-salong 4/11 i Stockholm)

Fler länkar om detta ämne

The Daring Library

Såväl den ovanstående rubriken som innehållet i årets BiS-seminarium på bokmässan har väckt debatt, en debatt som det inte fanns utrymme för under den mycket begränsade seminarietiden. Elsebeth Tank, ansvarig för The Darling Library har känt sig provocerad och kommenterat seminariet i Malmö Stadsbiblioteks blogg. Bra, då är syftet nått, att få igång en debatt.

Tydligen är det i dag kontroversiellt att hävda, som Göran Greider och Annina Rabe gjorde i seminariet, att bibliotek ska vara i viss mening ganska traditionella och tillhandahålla det folk enligt alla undersökningar faktiskt förväntar sig. Sammanfattningsvis handlar det primärt om text, tillgänglighet och tystnad. Sedan bör givetvis varje bibliotek även vara, eller vara del av, ett kulturhus, med ett brett utbud.
I boken ”Där människor och tankar möts – bibliotek som folkbildning” (BTJ 2010) skriver Göran Greider och även några av de andra kapitelförfattarna om bibliotekets och demokratins framväxt ur och genom konflikt. Tyvärr var inte Greider på bettet i seminariet och tog tag i den tråden, så läs boken!
Ingrid Atlestam

Dystra siffror för Stockholm

Trots satsningar på nya bibliotekslokaler i Stockholm sjunker besöksantalet och utlåningssiffrorna. Samtidigt har 44 årsverken försvunnit förra året. Och den stora satsningen uteblev helt.
Samtidigt har utlåningen i Göteborg ökat med 13 procent de fyra senaste åren. Personalbudgeten har samtidigt ökat där med tjugo procent.
Malmö satsar 450 kr per inv på folkbiblioteken, Stockholm bara 365.
Stockholm hamnar på efterkälken, och det är en nedåtgående spiral under alltför många år nu.
Mats Myrstener

Dåligt ledarskap?

Sent omsider får jag möjlighet att läsa Biblioteksbladet nr 5 (maj). Och här får Malmös omstridda bibliotekschef Elsebeth Tank sina fiskar varma, ojojoj.
"Stark misstrivsel", "medarbetarna känner sig överkörda och vilsna", "personalen håller på att dräneras på motivation och arbetsglädje".
En majoritet av de som svarat på en trivselenkät (95 procent av personalen svarade!) pekar på låg delaktighet i förändringsarbetet, otydliga beslutsvägar, oklara mål och visioner, för att nämna det milt. Nästan hälften av de anställda uppger att de inte trivs på arbetsplatsen.
Tank kritiseras också för sin "danskt" auktoritära ledarstil, som många anställda på stadsbiblioteket i Malmö inte känner sig bekväma med. Organisationen fungerar inte, erkänner Elsebeth Tank. Hon lovar nu sakta ner på tempot i förändringsarbetet, som dock kommer att fortsätta.
Även på Kungliga biblioteket är personalen missnöjd enligt BBL. "Allt är inte bra" erkänner riksbibliotekarien bekymrat. Medarbetarna är missnöjda med ledningen, den interna kommunikationen och en otydlig besluts-
struktur.
"Nu måste vi undersöka hur vi vrider klockan rätt", medger Gunnar Sahlin. Så sant, så sant. Särskilt gäller det den "interna kommunikationen".
Har man hört talas om Internet? E-mail? Lokalt nätverk? Eller är det "stormöte" som gäller från och med nu?
Mats Myrstener

Mera om Malmö

En dag under vår Malmösejour tog vi oss ut till beryktade Rosengårds centrum, faktiskt gångavstånd från centrum. En av sommarens varmaste dagar, men mycket folk på det stora biblioteket i stadsdelens köpcentrum. Lugnt, tyst (vi började t.o.m. viska till varandra, man vill ju visa de andra besökande respekt) och full aktivitet. Stort, rymligt och ljust. Imponerande.
På eftermiddagen besökte vi en annan av Malmös åtta filialer, det nyöppnade Garaget på Lönngatan 30. En stor lokal i ett gammalt bussgarage. Ligger tillsammans med ett centrum för ungdomsaktiviteter som teater och musik. Lite ungdomsprägel, ganska lite böcker, mest "nyheter". Den unge mannen som verkade basa över det hela var inte bibliotekarie.
Vi fikade och trivdes. Under sommarlovet satsar man på barn- och ungdomsverksamhet som TV-spel, pärlplattor och -stickning, film, sagoläsning, uppträdanden från en stor scen (halva lokalens utrymme), Internet (många av låntagarna är invandrare) osv. Utan tvivel en "mötes-
plats", och även en och annan vanlig boklåntagare sågs också förlänga lån och hämta ut fjärrlånade böcker.
Framtidens bibliotek? Med ganska lite böcker? Snarare den s.k. kulturhusmodellen som var inne på 1970-talet. Som nu verkar få en välförtjänt renässans. Passar ganska bra för en filial med dagens teknik och möjlighet till fjärrlån. Besöket var positivt, det tyckte vi allesammans. En spännande miljö.
Mats Myrstener

Fortsatt oro på marknaden

Den 3 maj svarade kulturborgarrådet i Stockholm, Madeleine Sjöstedt, på personalens kritik, på sin blogg.
http://madeleinesjostedt.wordpress.com/2010/05/03/medborgaren-maste-sta-i-fokus-da-biblioteken-fornyas
Svaret är att hon vill att "medborgaren ska stå i fokus", dvs låntagarna. Men hur detta ska låta sig göras om inte personalen orkar, eller mår dåligt, får vi inget svar på. De svar från arg personal som medföljer Sjöstedts inlägg talar för sig själva. Man talar om "ett långdraget samhälleligt haveri med sociala problem som följd", där bibliotekarierna får agera ordningsvakter på barn- och ungdomsavdelningarna. Det finns inte längre någon tid för inre arbete, då bibliotekarien ständigt ska vara "på golvet". Fungerande arbetsgrupper har splittrats, personalen tillbringar snart mer tid på tunnelbanan åkande mellan filialerna än bakom biblioteksdisken skriver en bibliotekarie.
Det är uppenbart att Madeleine Sjöstedt, likt de flesta politiker, inte känner till hur biblioteksarbete går till. Borde inte stadsbibliotekarie Inga Lundén berätta för henne hur stor tid det går till att sätta upp böcker, ombesörja fjärrlån, registrera låntagare och sköta all den administration som Sjöstedt tror sköter sig själv?

Men även i Malmö knorras det, enligt den artikel från Sydsvenska dagbladet som jag också snappat upp från Biblist:
http://www.sydsvenskan.se/malmo/article860662/Kraftigt-missnoje-pa-biblioteket.html
Det är en personalenkät som avslöjar att missnöjet med chefen Elsebeth Tanks omorganisation nu är stort.
Ja, t.o.m. på gamla KB mullrar det, som följande artikel från SvD avslöjar:
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/anstallda-kritiserar-kbs-ledning_4697663.svd
Jag funderar på vad som skulle hända om allt detta missnöje skulle samordnas bakom en slagkraftig revolutionskommitté? Bibliotekariernas eget fack verkar ju knappast vuxet uppgiften? Det vore ju annars det naturliga, då detta nu växt till ett enormt arbetsmiljöproblem. Men vad gör DIK?
Mats Myrstener

Gråt inte kämpa!

I gratistidningen City torsdagen den 18 mars skriver Alexandra Sundquist om att i biblioteksdebatten tycks "folkbildning" ha förväxlats med "tillgänglighet" och om "besök i det nyöppnade, löjligt lilla paradbiblioteket vid Bredängs tunnelbanestation", om nya nedskärningar och gråtande bibliotekarier i Stockholm. Slutklämmen är att bibliotekarierna bör upp på barrikaderna.

I Göteborg finns ett förslag till biblioteksplan, så magert till både form och innehåll att man blir gråtfärdig. Det är nu ute på remiss till stadsdelsnämderna, så det är bara att hoppas på skarp kritik och bakläxa.

BiS svar på Malmös omdiskuterade The Darling Libary är ett seminarium vid höstens Bok&Bibliotek med rubriken The daring Library.

Vart är landets största, mest resursstarka stadsbibliotek på väg?

Ingrid Atlestam

Åter till välgörenheten?

"Vanliga dödliga kan också anmäla sig till "Presidentens Råd". Det kostar 25.000 dollar och ger utöver signalvärdet tillgång till eleganta middagar i förnämnt sällskap av t ex NYPL:s ordförande och högste chef Paul Le Clerk"

Så skriver Elsebeth Tank i sin naiva hyllningsartikel ( BBL 2010:1), eller finns där någon dold ironi som jag missar, till det välgörenhetssystem som många amerikanska bibliotek är helt beroende av. I artikeln handlar det om New York Public Library. Att okritiskt beskriva detta fenomen där de rika finansierar de mindre bemedlades bibliotek, där rätten till kunskap och information förutsätter välgörenhet, känns 1800-tal. Men dessvärre, med den avveckling som nu sker av välfärden, så är det kanske tänkt som ett framtidsideal för The Darling Library?

Ingrid Atlestam

Grundläggande empati (obs ironi!)

"Ge ett enda hållbart skäl till att jag ska försörja någon som har hel eller delvis arbetsförmåga", skriver en signatur som kallar sig "Stina" på Svenska dagbladets diskussionsforum Brännpunkt, apropå det impopulära beslutet om sjukförsäkringsreform.
Vi får hoppas att Stina aldrig blir sjuk eller arbetslös, så att hon behöver ta samhällets skattepengar i anspråk. I fantasin tänker jag mig att hon då av läkaren i Helsingborg blir ordinerad att uppsöka stadsbiblioteket i Malmö för att låna boken "Grundläggande empati". Tågresan mellan skånemetropolerna är en bonus, kallad "gemensamhetsskapande åtgärder".
I Malmö visar det sig att boken redan är utgallrad, då den inte utlånats på ett år (någon hade dessutom i hastigheten glömt ta bort posten ur katalogen). Hon skickas därför till det personallösa biblioteket i Veberöd, där boken ska finnas, men där man slutat med fjärrlån eftersom personalen skurits ner.
När hon äntligen når Veberöd, om inte tåget blivit stående någonstans efter vägen, strömlöst, i riktigt höstgråväder, får hon själv tillbringa minst en timme bland bokhyllorna för att försöka leta fram boken om "Grundläggande empati".
När hon hittar den (om hon gör det) är hon förmodlligen så arg att hon river hela biblioteket. Men bara i fantasin förstås.
Mats Myrstener

Rädda boken - för barnens skull !

Med sponsring, filminspelning, fika och kändisframträdanden vill Malmö Stadsbibliotek locka folk, särskilt barn och ungdomar. Men det vore bättre att satsa på stadsdelsbiblioteken och skolorna, tycker sexton författare.
Läs vidare:
http://efterarbetet.etc.se/24136/raedda-boken-foer-barnen/

"Mätbart" var ordet, sa Bull

Jag talade med folkbildningsveteranen från LO, Bertil Jansson, den sista riktiga kulturombudsmannen på det förbundet. Han oroade sig för debatten kring Malmö stadsbibliotek, staden där han själv vuxit upp, där den danska bibliotekschefen begick det taktiska misstaget med en slogan som löd "Nu bär vi ut böckerna, och bär in författarna". Att ett bibliotek fyllt av författare men utan böcker, inte riktigt går ihop, förstod nog många som bor i Malmö. Det följdes av nyheten att biblioteket planerade att bränna sex ton böcker. Det blev sommarens "snackis" i biblioteksvärlden. Bertil kommer att skriva i kommande nummer av bis om sin syn på utvecklingen på Malmö stadsbibliotek.
En god vän till Bertil, förre bissaren Alf Engström, har i många år verkat som "sagoberättare" på barnavdelningen i Upplands Väsbys bibliotek utanför Stockholm. Nu går Alf snart i pension, och hans tjänst kommer förmodligen att försvinna. Ledningen där vill bara satsa på verksamhet som är "mätbar"!
Att barns upplevelser av sagor och skönlitteratur inte hör dit, är väl den slutsats man kan dra av nedskärningarna i Upplands Väsby. Det känns som en fläkt från Fordismens tidiga 1900-tal, att allt måste statistikföras och mätas i pengar, minuter, sekunder. "Mätbart" var ordet, sa Bill. Eller var det Bull?
Mats Myrstener

Gallrade böcker i Malmö

Debatten om Malmö stadsbiblioteks storgallring för att få plats med en restaurang och en författarscen i biblioteket går vidare med frenesi. Följ debatten på Biblist, här är två av inläggen från SvR:s kulturredaktion:
http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=3116756 (Marianne Steinsaphir, Ordfront, tidigare redaktör BBL, som bl.a. talar utifrån klassperspektivet och bibliotekens betydelse för s.k. "klassresor"), och
http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=3121868 (Bengt Göransson, fd kulturminister, som bl.a. kritiserar Dieselverkstaden i Nackas alltför "kravlösa" verksamhet utifrån ett folkbildarperspektiv).
Läs också Per Svenssons inlägg om Malmö stadsbibliotek:
http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article551225/Viva-Las-Vegas.html

Smakprov ur BiS-boken, kommunernas kultursatsningar och andra nyheter

I senaste numret av BBL ges ett smakprov ur BiS ("en pigg 40-årings") historik, En ny förening är nödvändig, med ett avsnitt ur Ingrid Atlestam exposé "Fyrtio år i vänsterfil". [Klicka på bilden ovan så blir den större!]
I det läsvärda BBL-numret hittar jag vidare en presentation av ungdomsverksamheten i Punktmedis (Medborgarplatsens bibliotek) i Stockholm, som uppmärksammats, inte minst för sina många välanvända ungdomstidskrifter.
Tidningen Fokus rankade tidigare i år Sveriges "bäst-att-bo-i" kommuner, varvid rikemanskommunen Danderyd utanför Stockholm vann. Danderyd har fyra folkbibliotek, förutom huvudbiblioteket i Mörby centrum även Stocksund, Djursholm och Enebyberg. Kommunen kommer faktiskt på 127:e plats när det gäller satsningar på kultur och fritid, jämfört med andra rika kommuner som Täby (plats 243), Lidingö (198), Vallentuna (168), Sollentuna (261) och Staffanstorp (241).
Mest satsade faktiskt Malmö på kultur och fritid, trots den stora debatten om gallrade böcker. Stockholm kommer också ganska högt, på 62:a plats. Göteborg får skämmas på sin plats 200, och Umeå sträcka på sig, på plats 17.
Många kommuner, som Älvdalen (på 10:e plats) satsar enbart på "fritid" som fiske och miljövård. (Jfr med vad vi tidigare skrivit om turismen som konkurrerar med kultursatsningar.)
I numret kommenteras också en stor omorganisering av biblioteksväsendet i Norge (man vill slopa bestämmelsen i lagen att varje kommun ska ha ett bibliotek), och att amerikanarna går allt mer till biblioteket i kristider, 68 procent sägs nu ha ett bibliotekskort. (Kan bero på att biblioteken där ofta fungerar som arbetsförmedlingar, och att datoranvändning är gratis.)
Läsfrämjandet får i nya kulturbudgeten 25 statliga miljoner, som också är en satsning på skolbiblioteken, och dessutom kan man nu nominera årets bokbuss, förra året gick priset till Kiruna.
Mats Myrstener

Göran Hägglund stödjer också biblioteken

Göran Hägglund (Kd) ger sig också in på Newsmill och ger sitt stöd åt folkbibliotekens folkbildande verksamhet. Han är kritisk till Malmö stadsbiblioteks storgallring. Läs:
http://www.newsmill.se/artikel/2009/09/24/bibliotikariernas-poppighet-hotar-var-kulturskatt
Man behöver inte hålla med Göran Hägglund i sak för att ändå tycka att det är remarkabelt när en högt uppsatt politiker uttalar sig i kultur-, folkbildnings- och biblioteksfrågor. Man önskar att fler politiker skulle ta upp den kastade handsken. Våga ta en kultur- och folkbildningsdiskussion.
Mats Myrstener

En ny bok är en bok du aldrig har läst?

Boknördarna i USA har en ny rolig sight, http://awfullibrarybooks.wordpress.com/
Här publicerar man inlägg om böcker man hittat på folkbiblioteken med sådär en tjugo-trettio-fyrtio år på nacken. Just nu går man igenom bröllopsböcker!
Här gör man sig lustig över en gång aktuella titlar som How to invest your money and profit from inflation (1981), Young people and smoking (1964) (som faktiskt propagerar för det tuffa med att röka, skriven av en läkare), A visit to the firehouse (om brandkåren, från 1966), The coming collapse of the post office (skriven före e-postens tid, 1975), och Our backward children (om barn med förståndshandikapp, från 1955).
Själv har jag en favorit bland faktaböckerna jag inte skiljs ifrån: Folket i Bilds gyllene världsatlas från 1961, delen om Afrika, som väcker barndomsminnen, fint illustrerad. Enligt förordet var kontinenten Afrika till största delen "okänd ända till mitten av 1800-talet"!
Debatten om gallringshysterin på Malmö stadsbibliotek fortsätter, det ska byggas en restaurang i biblioteket. Från den ena extremen (fullt av gamla faktaböcker på hyllorna) till den andra (inga böcker alls) således. Det påminner mig då om att Malmö stadsbibliotek i många år låg i nu rivna hotell Tunneln, ovanpå en ölrestaurang! Besökarna klagade på att det luktade stekt fläsk i utlåningsdisken. Apropå uttrycket "nytt vin i gamla läglar".
Mats Myrstener

Tecken i tiden?

I Nerikes Allehanda debatteras stadsbibliotekets i Örebro kraftigt minskade bokanslag. En webfråga (se även Biblist) ställde t.o.m. frågan "Behövs biblioteket?".
Och i Sydsvenskan debatteras "gallringshysterin" på Malmö stadsbibliotek.
Och så fort biblioteken utsätts för hot (eller stora förändringar) så kommer allmänheten till försvar. Vilket ändå kan kännas trösterikt.
Dessutom kom jag på att försöket med personallösa biblioteket i Veberöd förmodligen stupar på de övervakningskameror som finns i biblioteket. De registrerar ju inte bara vem som lånar utan även vilka böcker man lånar, och det strider väl ändå mot grundlagen? Frågan kommer att utredas av Länsstyrelsen i Skåne.
(I senaste DIK-Forum besöktes biblioteket i Them på Jylland där personallösa biblioteket sedan länge praktiseras. Inte utan problem: maskinerna fungerar tidvis dåligt, och den "support" man ska få från huvudbiblioteket i kommmunen fungerade inte heller särskilt bra.)
Mats Myrstener

Utan solidaritet inga folkbibliotek!

Läser att Malmö stadsbibliotek, som var först med att låna ut TV-spel, nu stoppat utlåningen på grund av allt för många stölder. Det har "försvunnit" spel för 100.000 kr bara under våren. Utlåningen startar igen så snart man hittat ett bättre stöldskydd, manuell utlåning är tydligen otänkbart i dessa robottider.
Stölder har förekommit på folkbibliotek åtminstone sedan man införde "öppna hyllor". Det finns två lösningar på detta problem, att dyrbart och eftertraktat material "får fötter", antingen slutar man köpa det eller annars förvarar man det "bakom ryggen". En tredje lösninge är givetvis att man accepterar ett stort svinn eller bara blundar för det
Det kommer alltid att finnas de som beter sig osolidariskt och snor av den gemensamma egndomen Om stölderna ökat i dessa den nya individualismens tidevarv vet jag inte, men onekligen finns det större värden att lägga beslag på nu med det digitala.
Folkbibliotek förutsätter och bygger på solidaritet, att vi förvarar och förvaltar en gemensam egendom som kan användas av var och en på sådana vilkor att alla kan få del av denna rikedom. Varför är vi så dåliga på att marknadsföra själva idén med folkbibliotek, denna geniala sociala innovation, som bygger på det ursocialistiska, från var och en efter förmåga till var och en efter behov.
Ingen biblioteksvisning, inga bokprat, inte en dag utan att nämna hur folkbibliotek och solidaritet hänger ihop såväl historiskt som nu och sedan!

Ingrid Atlestam

"Sjuttiotalsvänstern roligare än sitt rykte!"

Malena Rydell recenserade i DN 9 juli en nyutgåva av en sjuttiotalsklassiker, Annika Elmqvist, Gittan Jönsson, Annmari Langemar och Pål Rydbergs Historieboken. Ordfront gav ut den första gången 1970, och ger nu ut denna "seriebok" av några Konstfackselever i ny uplaga.
Världshistorien berättad underifrån, och i tecknade serier, det var något nytt 1970. "Det visar sig att sjuttiotalsvänstern hade mer rätt än fel", skriver Malena Rydell. Dessutom är den mycket "roligare" än sitt rykte(!) Idag är mycket av vänsterns historieskrivning, särskilt den som behandlar tredje världen, allmänt accepterad. De brittiska och amerikanska företag som kallade ANC "terrorister" i Sydafrika betraktas däremot idag som historieförfalskare.
Ett erkännande, om än i senaste laget, kan man väl säga.
Mats Myrstener
PS Igår visades Bo Widerbergs debutfilm Barnvagnen från 1963, fotograferad av Jan Troell, på TV. Inspelad i Malmö, med en lång scen från stadsbiblioteket. Vilket påminner mig att Widerberg också deltog i en antologi BiS gav ut (år?) med litterära skildringar av bibliotek. Hans bidrag hette Kärlek på bibliotek. En aspekt av vårt arbete som är alldeles för underskattad.