Vi lever i ett klassamhälle

Trettio procent av alla LO-medlemmar har inte råd att åka på semester, och har ingen sommarstuga, hörde jag på radionyheterna nyss. Den siffran har dessutom ökat under de senare åren med borgerligt styre.
Vi lever alltså i ett klassamhälle fortfarande, ett - låt oss kalla det - två-tredjedelssamhälle.
Och den som tiger, samtycker, eller?
För de som inte har någonstans att åka på sommaren (Stockholms kommun har t.ex. dragit in bidragen till populära kolonistugorna på Barnens ö) finns snart bara två icke-kommersiella alternativ - kyrkan och biblioteket - att gå till. Ett starkt argument för att biblioteket måste ha öppet även på sommaren!

Är bibliotekspersonal arbetare?

Kan man kalla bibliotekspersonal för arbetare?
Är det ens relevant?

Ska vi närma oss dessa frågor kan vi till en början tydligt se att personalen på folk-och skolbibliotek inte skapar mervärde. Vi producerar inga varor som sedan kan säljas för att generera vinst dvs. vi är inte produktiva i kapitalistisk mening. Däremot utför vi ett reproduktivt arbete - vi bidrar till skapandet av kompetent arbetskraft, till att den existerande arbetskraften kan reproduceras så att den kan gå till jobbet nästa dag genom att bidra med intellektuell stimulering och avkoppling som laddar batterierna. Med andra ord är vi arbetare, om än med olika grad av utbildning och inflytande över arbetssituationen beroende på om vi är assistenter eller bibliotekarier, som utför en väldigt viktig uppgift även om vi inte producerar mervärde.

Är det ett helt frivilligt val för oss att jobba? Nej. Att vi läser kulturdelen först i tidningen ändrar inte på detta faktum. Vi arbetar för att betala hyran, amortera lån och få mat på bordet (att sen biblioteksarbete är ett grymt givande arbete är en annan sak). Med andra ord måste vi jobba för att överleva då vi inte har några samlade förmögenheter att leva av och därmed inte kan leva av vårt ägande.

Om vi nu är (kultur)arbetare och tillhör den arbetande klassen (om än ett högutbildat skikt av denna - vanligen och i strikt marxistisk mening felaktigt kallad medelklassen) står vi i motsättning till samhällets andra klass, borgarklassen. Härur kommer relevansen för klassanalysen - är vi, biblioteksassistenter och bibliotekarier, del av den klass som har möjlighet att förändra samhället? Det är en viktig fråga att få svar på för att se vår roll som förändringskraft och vår styrkeposition. Om vi är (kultur)arbetare delar vi samma grundläggande intressen som hela klassen.

Som med alla andra som arbetar vill man få oss att jobba så mycket som möjligt så billigt som möjligt. Att det inte finns tillräckligt med personal på biblioteken är helt enkelt för att personal är en kostnad för arbetsköparen, ofta kommunen. Kan man dra in, drar man in för att säkra budgeten. Bättre att färre jobbar mer i ett högre tempo för en mindre kostnad så att siffrorna går ihop. De reella konsekvenserna för oss som faktiskt jobbar ute i verksamheterna är sekundärt. Vi däremot vill jobba i vår egen takt, ha tillräckligt med personal för att klara alla uppgifter utan stress och ha en bra lön. Härur uppstår en konflikt, en konflikt som det talas tyst om, där nävar knyts i fickorna men ingen vågar bli en bråkmakare och aktivera sig och ställa krav (än). Denna konflikt är klasskamp. Helt enkelt.
Kristian Schultz

Hört i luren

"Small people", småfolk? Ja, vad menade han egentligen?
När jag talade med min bror i Skellefteå i morse kom vi in på en av 60-talets skivhits, "Simon Smith and his amazing dancing bear", av Randy Newman, insjungen av Alan Price, från början organist i Animals (och den som nedtecknade House of the rising sun, en gitarrplågare för de som skulle lära sig spela detta stränginstrument).
Randy Newman, denne fantastiske låtskrivare, skrev också en sång som hette "Short people". Den handlade, tror jag, om "trångsynta människor". Men de som retades upp var en organisation i USA för "kortväxta", vilket inte är detsamma som "dvärgar".
Nog om detta. "Småfolk" i Sverige var förr den vanlige enkle löntagaren, arbetaren, backstugsittaren, torparen, stataren, lantarbetaren. Det användes i politisk retorik, inte minst av socialdemokraterna, på 1940- och 1950-talet. Sen blev det "folkhem", alla var plötsligt lika mycket värda, och ordet "arbetarklass" blev närmast ett fult tillmäle. Fortfarande är "klass" något skribenter skyggar för (men det är på väg tillbaka).
Men småfolksbegreppet lever tydligen kvar, åtminstone inom näringslivet Och nog är ordet "small people" en riktig klassmarkör. Inte minst i USA har det tagits illa upp, där är man mindre än här benägen att tala i klasstermer. Vår svenske BP-direktör råkade alltså ut för en språklig kulturkollision som han nog lär få äta upp så länge han lever. En verbal groda som knappast lär bli någon prinsessgemål, hur mycket sagans prinsessa än anstränger sig (för att anspela på dagens stora händelse!).
Mats Myrstener

Är bibliotekspersonal arbetare?

Kan man kalla bibliotekspersonal för arbetare? Ska vi närma oss denna fråga kan vi till en början tydligt se att personalen på folk-och skolbibliotek inte skapar mervärde. Vi producerar inga varor som sedan kan säljas för att generera vinst dvs. vi är inte produktiva i kapitalistisk mening. Däremot utför vi ett reproduktivt arbete - vi bidrar till skapandet av kompetent arbetskraft, till att den existerande arbetskraften kan reproduceras så att den kan gå till jobbet nästa dag genom att bidra med intellektuell stimulering och avkoppling som laddar batterierna.

Med andra ord är vi arbetare, om än ofta högutbildade med inflytande över vår arbetssituation och arbetande inom den offentliga sektorn, som utför en väldigt viktig uppgift även om vi inte producerar mervärde. Vi måste jobba för att överleva då vi inte har några samlade förmögenheter att leva av. Är det ett helt frivilligt val att arbeta för oss eller måste vi för att betala hyran och få mat på bordet (att sen biblioteksarbete är ett grymt givande arbete är en annan sak)? Nej. Att vi läser kulturdelen först i tidningen ändrar inte på detta faktum.

Om vi nu är (kultur)arbetare och tillhör den arbetande klassen (om än ett högutbildat skikt av denna - vanligen och i strikt marxistisk mening felaktigt kallad medelklassen) står vi i motsättning till samhällets andra klass, borgarklassen. Som med alla andra som arbetar vill man få oss att jobba så mycket som möjligt så billigt som möjligt. Att det inte finns tillräckligt med personal på biblioteken är helt enkelt för att personal är en kostnad för arbetsköparen, ofta kommunen. Kan man dra in, drar man in för att säkra budgeten. Bättre att färre jobbar mer i ett högre tempo för en mindre kostnad. Vi däremot vill jobba i vår egen takt, ha tillräckligt med personal för att klara alla uppgifter utan stress och ha en bra lön. Härur uppstår en konflikt, en konflikt som det talas tyst om, där nävar knyts i fickorna men ingen vågar bli en bråkmakare och organisera sig och ställa krav (än). Denna konflikt är klasskamp helt enkelt.
Kristian Schultz

Det som göms i tö kommer upp i snö

Tak rasar in, tåg står still, ortopeden är överfull av brutna människor. Klimatet har bottenfrusit klimatdebatten, pga avsmältning som frös inne. Den blåfrusna alliansen kämpar för att även frysa löneutvecklingen och utanförskap har blivit till utfrysning.
Måtte tillräckligt många se rött, nu när det återigen är bevisat att ett jämlikt samhälle är bättre än ett med stora klyftor. Detta borde höja temperaturen, åtminstone i valdebatten, även om det inte är alliansens fel att tågen inte går, vilket sossarna hävdar!
Biblioteket är till för att överbrygga kunskaps- och informationsklyftor, för att ge alla en fri och jämlik tillgång, när ska alla insnöade politiker och andra makthavare fatta det?

Ingrid Atlestam

Läsning - en klassfråga i juletid

Att bokläsning och biblioteksbesök är en klassfråga är väl ingen nyhet. I år köper folk dyra böcker i julklappar, enligt bokhandlarnas talesman Pär Svärdson, vd på adlibris.com. En historisk roman till pappa, en Herta Müller till mamma, "och något av Martin Widmark till syrrans barn". Ljudböcker i mp3-format är årets kioskvältare.
-Vid jul vill vi dock gärna ha något fysiskt som går att lägga under granen. Det är roligare att få en bok som man kan sitta och hålla i.
Samtidigt säljer adlibris bokklappar för 41 kronor, t.ex. Ann Eberleins "Jag vill inte dö, jag vill bara leva", eller Karin Fossums deckare "Den onda viljan".
41 kronor är väl ungefär vad en middag kostar hemmavid. Att folk från LO-kollektivet inte köper böcker beror nog inte på pengarna bara. Men är det så, då är biblioteket den sista utvägen. Den utmaningen borde alla kommuner anta.
Mats Myrstener
källa: metro.se

Klyftigt?

Folkbibliotekets uppdrag har alltid varit och bör fortsatt vara att minska och motverka klyftor vad gäller tillgång till kunskap och information. I dagens samhälle, med ökande klyftor, har folkbiblioteket två uppdrag vars fullföljande är avgörande för bibliotekets framtid, det handlar om ett vägval, att ställa upp för dem som riskerar att hamnar utanför eller att ge mer till dem som redan har.
Det gäller att förverkliga det mångspråkiga biblioteket, biblioteket som väg in i det svenska språket och samhället och biblioteket som en möjlighet att hålla kontakt med och vidareutveckla den kultur och det språk man fört med sig hit.
Den andra utmaningen är att motverka den digitala klyftan. Självklart är detta ett folkbiblioteksuppdrag. Min tioåriga erfarenhet av att anordna enkla datakurser på förortsbibliotek är att man måste börja ännu enklare än med Internet, faktum är att många aldrig suttit vid en dator och ännu mindre vid en skrivmaskin, det kan alltså inte var för elementärt. Vi har haft kö till kurserna i alla år och har vid det här laget gett flera tusen personer en första introduktion till windows, word och internet.
Studiecirklar är oftast inget alternativ, de är för dyra och går ofta för fort fram. Här måste folkbiblioteken ta sitt ansvar och ställa upp för dem som kan minst istället för detta ständiga strävande och blickande mot högskolevärlden och underhållningsnischen.
Back to basic innan det är för sent!

Ingrid Atlestam

Kampen om språket

Vilka ord man tillskriver olika problem eller grupper bär på en ideologisk laddning. Kallar man företaget där man jobbar för arbetsgivare eller arbetsköpare? Är nedskärningar reformer eller privatiseringar? Är alla politiska aktivister i Palestina frihetskämpar eller terrorister? Kallar vi bibliotekens besökare brukare eller kunder?

Det finns många exempel och det är viktigt att förstå språkets laddning - hur ens tal är del i en politisk kamp om hegemoni och utrymme. Att hur man formulerar sig är en liten pusselbit av något större. Därför är det väldigt viktigt att inom biblioteksvärlden mota den nyliberala diskursen i dörren. Vi ger inte service åt kunder i en ständig jakt på marknadsandelar. Vi måste våga vägra vara ett företag och istället föra fram biblioteket som en allmänning, som en demokratisk mötesplats där gratisprincipen råder och klassamhället motverkas. Och det kan börja med något så obetydligt som vad vi kallar våra besökare.

Kristian Schultz

Allt genast, men mest där det behövs bäst

Som redan flera kollegor påpekat på BIBLIST är detta med personallösa bibliotek inget nytt, det finns sedan länge på många håll där de sociala och geografiska förutsättningarna för att det ska "funka" finns.
Det nya med Veberödsvarianten är snarare att det inte är så öppet utan att man satt en rejält hög tröskel i form av teknik och kontroll för den som vill in. Alltså mer inveckling än utveckling. För att överskrida denna barriär krävs en god portion socialt och kulturellt kapital, att man bor i ett område där detta överhuvudtaget är möjligt. Alltså mer till dem som redan har, som så ofta nuförtiden, en felprioritering från bibliotekets sida.
Hellre ett personalfullt vidöppet bibliotek i förorten (som Bergsjön, Hammarkullen, Rosengård, Fittja.......) än tio personallösa i förstaden.
Men precis som med "gammelmedia" contra "nya media" så är det ingen principiell utan "bara" ekonomisk motsättning, det vill säga fördelningspolitisk, en fråga om prioritering, om folkbibliotekets uppdrag.
Om kassakistan var överfull så skulle givetvis alla bibliotek erbjuda ytterligare "öppet" med Veberödsvarianten, men dit är vi inte på väg med nuvarande politik och därför är det av nöden att folkbiblioteken håller fast vid sitt uppdrag att överbrygga kunskaps- och informations klyftor, inte att öka dem. Var är analysen av de "nya" koncepten i Lund och Malmö utifrån det uppdraget?

Ingrid Atlestam

Förstatliga folkbiblioteken?

Rubriken är Marianne Steinsaphirs på hennes ledare i senaste Ordfront magasin (nr 5/09). Marianne, som tidigare varit redaktör för BBL, ställer frågan om förstatligande utifrån bland annat Malmödebatten och hotet om nedläggning av Hammarkullens bibliotek.
BiS har genom åren föreslagit olika former av förstatligande, just för att garantera "fri och jämlik tillgång". Politiskt är det inte läge för detta just nu, inte heller efter ett eventuellt regeringsskifte, nu när sossarna klampar på högerut med Bill och Bull i släptåg. Men undrens tid är väl inte förbi, kanske förnuftet hinner ifatt politiken på upploppet då det gäller KBs nya uppdrag!

Ingrid Atlestam

Äntligen klasskamp!

I sin ledare i senaste BBL (nr 8 2009) manar Henriette Zorn till klasskamp. Hon kräver att bibliotekariekåren ska ställa sig på barrikaderna och ta tag i problemet att folkbiblioteken inte når och inte prioriterar de grupper de i första hand är till för, som ger legitimitet, nämlgen arbetarklassen och då framför allt männen. BiS har såväl i tidskriften bis som i denna blogg envist hävdat att folkbiblioteken riskerar att hamna på fel sida nu när klyftorna växer. BiS hälsar BBL välkommen i kampen för det rättvisa biblioteket.

Ingrid Atlestam

Gallrade böcker i Malmö

Debatten om Malmö stadsbiblioteks storgallring för att få plats med en restaurang och en författarscen i biblioteket går vidare med frenesi. Följ debatten på Biblist, här är två av inläggen från SvR:s kulturredaktion:
http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=3116756 (Marianne Steinsaphir, Ordfront, tidigare redaktör BBL, som bl.a. talar utifrån klassperspektivet och bibliotekens betydelse för s.k. "klassresor"), och
http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=3121868 (Bengt Göransson, fd kulturminister, som bl.a. kritiserar Dieselverkstaden i Nackas alltför "kravlösa" verksamhet utifrån ett folkbildarperspektiv).
Läs också Per Svenssons inlägg om Malmö stadsbibliotek:
http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article551225/Viva-Las-Vegas.html

Det nya klassamhället

Alltid lika aktuella och underhållande Debatt på TV med Janne Josefsson tog upp ungdomsarbetslösheten. Sverige ligger här i botten (eller toppen, hur man ser det) inom EU, påpekades det. I invandrartäta stockholmsförorten Husby t.ex., runt fyrtio procent.
Ordet "klassamhälle" nämndes, men annars är det ett sånt där ord som verkar bannlyst. Varken socialdemokrater eller "nya arbetarpartiet" vill tala högt om det. I den socialdemokratiska historieskrivningen (se t.ex. Åsa Linderborgs avhandling) heter det tvärtom att klassamhället byggdes bort av socialdemokraterna på 1970-talet. Men det var ju ett tag sen.
Det är framförallt våra "nysvenskar" som blivit den nya arbetarklassen. Arbetslösa, fattigpensionärer, ensamstående mammor, långtidssjuka, och inte minst ungdomar tillhör ekonomiskt socialgrupp tre, den som politikerna helst vill glömma. Ändå talar alliansen så varmt om "välfärdssamhället". Men man har uppenbarligen glömt vad ordet en gång betydde.
Josefsson frågade de inbjudna politikerna varför de arbetslösa ungdomarna inte får jobb inom äldreomsorgen, där personalbristen är skriande? Svaret talade sitt tydliga språk. Den politiska viljan saknas.
Begreppet 2/3-samhälle kommer allt närmare. Och behovet av bibliotek som stöd för utbildning och fritidsläsning är snart lika stort som det var på 1930-talet. Fast då insåg man problemet och storsatsade. Nästa alla svenska städer fick nya eller utbyggda folkbibliotek, låt vara från ett svagt utgångsläge. (Bara 36 procent av de lågutbildade angav att de besökte biblioteket i Svensk biblioteksförenings rapport, se tidigare blogginlägg.)
Vi saknar fortfarande ett samlat grepp på problemområdet, en nationell folkbibliotekspolitik.
Mats Myrstener

Åter till ursprunget!

Senaste SOM-undersökningen, "Skilda världar", visar att det är arbetarklassens män som minskat sin biblioteksanvändning och läser allt mindre. Att få igång en diskussion om denna negativa utveckling och vad biblioteken skulle kunna göra för att vända trenden tycks svårt. Verkar inte som det är något som intresserar bibliotekariekåren. Det faktum att det var just för den gruppen som folkbiblioteken en gång startades tycks bortglömt.
Förhoppningsvis kan någon inspireras av uppsatsen "En godnattsaga för demokratin?- En undersökning av ett läsfrämjande projekt i facklig regi" av Emma Larsson (BHS 2009:2)
Uppsatsen i fulltext: http://bada.hb.se/bitstream/2320/4646/1/09-2.pdf
Ingrid Atlestam