Kan man kalla bibliotekspersonal för arbetare?Är det ens relevant?
Ska vi närma oss dessa frågor kan vi till en början tydligt se att personalen på folk-och skolbibliotek inte skapar mervärde. Vi producerar inga varor som sedan kan säljas för att generera vinst dvs. vi är inte produktiva i kapitalistisk mening. Däremot utför vi ett reproduktivt arbete - vi bidrar till skapandet av kompetent arbetskraft, till att den existerande arbetskraften kan reproduceras så att den kan gå till jobbet nästa dag genom att bidra med intellektuell stimulering och avkoppling som laddar batterierna. Med andra ord är vi arbetare, om än med olika grad av utbildning och inflytande över arbetssituationen beroende på om vi är assistenter eller bibliotekarier, som utför en väldigt viktig uppgift även om vi inte producerar mervärde.
Är det ett helt frivilligt val för oss att jobba? Nej. Att vi läser kulturdelen först i tidningen ändrar inte på detta faktum. Vi arbetar för att betala hyran, amortera lån och få mat på bordet (att sen biblioteksarbete är ett grymt givande arbete är en annan sak). Med andra ord måste vi jobba för att överleva då vi inte har några samlade förmögenheter att leva av och därmed inte kan leva av vårt ägande.
Om vi nu är (kultur)arbetare och tillhör den arbetande klassen (om än ett högutbildat skikt av denna - vanligen och i strikt marxistisk mening felaktigt kallad medelklassen) står vi i motsättning till samhällets andra klass, borgarklassen. Härur kommer relevansen för klassanalysen - är vi, biblioteksassistenter och bibliotekarier, del av den klass som har möjlighet att förändra samhället? Det är en viktig fråga att få svar på för att se vår roll som förändringskraft och vår styrkeposition. Om vi är (kultur)arbetare delar vi samma grundläggande intressen som hela klassen.
Som med alla andra som arbetar vill man få oss att jobba så mycket som möjligt så billigt som möjligt. Att det inte finns tillräckligt med personal på biblioteken är helt enkelt för att personal är en kostnad för arbetsköparen, ofta kommunen. Kan man dra in, drar man in för att säkra budgeten. Bättre att färre jobbar mer i ett högre tempo för en mindre kostnad så att siffrorna går ihop. De reella konsekvenserna för oss som faktiskt jobbar ute i verksamheterna är sekundärt. Vi däremot vill jobba i vår egen takt, ha tillräckligt med personal för att klara alla uppgifter utan stress och ha en bra lön. Härur uppstår en konflikt, en konflikt som det talas tyst om, där nävar knyts i fickorna men ingen vågar bli en bråkmakare och aktivera sig och ställa krav (än). Denna konflikt är klasskamp. Helt enkelt.
Kristian Schultz
6 kommentarer:
Förutom att jag inte delar den här samhällssynen eller tycker att utgångspunkten för analysen känns riktigt relevant, så undrar jag om det här med organisering. Visst är de flesta biblioteksanställda fackligt organiserade. Inom akademikeryrkena har vi en högre andel fackligt organiserade och anslutna till a-kassan än i grupper med längre utbildning och mindre kvalificerade arbeten. Var kommer facken in i analysen?
Bibliotekarieyrket är ett kvinnodominerat yrke. Därav tyvärr (historiskt sett) dåligt betalt. Stockholms stadsbibl. fick sitt första bibliotekariefack först 1938. Tidigare fanns det en assistentförening. Före det betraktades yrket närmast som ett "kall", som man kunde klara på sin fritid, som många lärare fortfarande gör på våra skolbibl. Det är väldigt orättvist, och har varit ett krav ända sen 1930-talet att vårt arbete måste räknas som VIKTIGT, motsvarande vad en läkare eller advokat gör. Vi räddar på sätt och vis, också liv.
Vi borde åtminstone ha samma lön som lärare. Dessutom börjar det bli stora lönegap inom bibliotekarieskrået, det tillhör tidsandan. Jag tycker DIK gör alldeles för lite, inget händer. Det känns meningslöst att vara med ett sånt passivt fack. Jag har gått ur.
Facken kan vara en väg att gå för att få till en förändring men de svenska facken, med vissa undantag såsom Hamnarbetarförbundet, är oerhört mjäkiga och behöver tuffa till sig en hel del om de ska kunna vara en kraft att räkna med.
Men visst, ordvalet var olämpligt. Organisering och aktivering (som var det jag egentligen var ute efter) är i strikt mening två olika saker. Man kan vara formellt organiserad (som i ett fackförbund) utan att aktivera sig mer än att skumma igenom medlemstidningen, betala avgiften och lämna det mesta åt fackpamparna. Istället borde man faktiskt göra nåt - blåsa liv i den lokala fackklubben genom att bidra med energi och kampvilja, engagera sig vänsterpolitiskt etc. Det är en stor skillnad.
Håller med om att det lokala fackliga engagemanget ofta är oerhört svalt. Få kan tänka sig att ta ett sådant uppdrag. Håller också med om att facket (DIK) borde kunna göra mer för att uppvärdera bibliotekarieyrket och därmed få upp lönen. Bibliotekarier ligger ganska lågt, t o m vid jämförelse med andra DIK-yrken.
Som medlem av DIKs förbundsstyrelse (fackpamp?) arbetar jag ideellt bl a med frågan om yrkets innehåll och de kompetenser som behövs. I höst är det tänkt att en arbetsgrupp ska ta fram ett underlag gällande vilka kompetenser bibliotekarier behöver ha i framtiden. Det och mycket annat är ett strategiskt arbete som på sikt kan underlätta uppvärderingen av yrket. Förhoppningsvis kan vi någon gång lämna det här med "kallet" bakom oss.
"Biblioteksarbetare, är det sådana som uppför biblioteksbyggnader" var rubriken på en artikel i en liknande diskussion i bis 1974. Det var innan MBL Sedan följde en tid då man trodde på samverkan, klyftorna minskade, välfärden växte och konflikter bäddades in i samförståndsandan. Nu med ökande klyftor, fackens uppgivenhet och en förödande brist på kollektiva aktioner, nu när individualismen brett ut sig med focusering på löner och karriär; härska genom att söndra, är det hög tid att bryta tystnaden på biblioteket, inte så mycket för personalens skull som för hela folkbibliotekstanken, dess grund i solidaritet och jämlikhet. För håller vi inte den levande så finns det snart inga folkbibliotek att vara arbetare i.
Självfallet är det viktigt att vara med i facket. Därför gick jag tillbaka till Handelsanställdas förbund, som av någon outgrundlig anledning är det största facket på min arbetsplats. Dessutom enda fack här som har rätt att löneförhandla! Men medlemsavgiften är DUBBELT så hög som i DIK, därav har många förstås lämnat Handels, de har helt enkelt inte råd att betala avgiften (drygt 800 kr i månaden). Så underlig kan den fackliga tillvaron vara idag i borgarnas Sverige.
Skicka en kommentar