Almedalsveckan har upptagit mycket medieutrymme med sedelbränning och politiska utspel. Det blir allt klarare att partierna med få undantag alla strävar mot mitten i vad Etienne Balibar kallar "mittens extremism". Alla vill vara trygga, socialliberala mittenpartier med välfärd högst på programmet. Detta har fått mig att fundera över vänsterns prekära läge.
Vänstern, i dess breda bemärkelse som en politisk kraft som har ett konfliktperspektiv och eftersträvar att avskaffa klassamhället, är svag och splittrad. Det är ett kallt faktum som stirrar en i ansiktet så fort man läser om den politiska situationen i landet. Ingrid sammanfattar det klarsynt i en kommentar här på bloggen: vi lever i en tid med "ökande klyftor", "en förödande brist på kollektiva aktioner" och där "individualismen brett ut sig med fokusering på löner och karriär."
Hur ska man bryta det här dödläget? Ett första stapplande steg är att sluta bråka i den röda ankdammen. Att man kan hitta gemensamma beröringspunkter att samlas kring och lämna allt käbbel och revirpinkande bakom sig, om man primärt arbetar parlamentariskt eller utomparlamentariskt, vilket gammalt skägg som hade den främsta analysen av kapitalismen etc. Jag tänker mig ett praktikens svar på tidsskriften Fronesis. I Fronesis samsas vänstersossar, vänsterpartister, situationister, rådskommunister, trottar och alla möjliga andra i en form av odogmatisk marxism där man via ett gemensamt tema för fram en analys av dagens orättvisor. Borde man inte kunna ha samma anda när det kommer till praktisk organisering? Att man inte måste ha rätt, att alla inte måste enas om allt i ett enda stort Parti utan att man istället kan se att vänstern är en mångfald som kan (måste) samarbeta och dra åt samma håll. Man kan vara kamrater utan att vara vänner som måste vara överens om allt och dela samma analyser.
En fråga som vänstern bör kunna enas kring och arbeta tillsammans med är allmänningar. Att med olika politiska metoder och organisationsformer verka för fler gemensamma nyttigheter som gynnar arbetarklassen. Att tillsammans verka för gratis kollektivtrafik, fler välutrustade bibliotek, billiga bostäder, fri sjukvård, offentliga lokaler som kan lånas gratis etc.
Kristian Schultz
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Blir inte en sådan mångfaldstanke problematisk? Jag menar, är inte risken att man då frånser de oerhörda skillnader som finns mellan olika vänstergrupper? Jag för min del skulle aldrig vilja samarbeta med grupper som ser Sovjetunionen som ett föredöme.
Skicka en kommentar