En fråga om yttrandefrihet?

Jag kan inte hjälpa att jag återkommer till ämnet - men vad ger en konstnär som Lars Vilks "rätten att kränka" 1,5 miljarder muslimer? (som Åsa Linderborg skriver i dagens Aftonblad, hon skriver att Vilks som konstnär har "rätten att kränka", men inte "skyldigheten".)
Vad ger överhuvud taget någon människa rätten att kränka en annan? Och det måste väl också innefatta religionsutövare och konstnärer?
Att vi i Sverige inte längre är särskilt religiösa ger oss väl inte heller rätten att kränka människor som har en annan, och betydligt starkare, tro?
Nu är det ju inte "muhammedanerna" som Vilks kränkt med sina plumpa PR-mässiga utspel, utan "islam som religion" säger någon? Men den som är något så när religionshistoriskt bevandrad vet att inom många religioner skiljer man inte på detta: individen, tron och kyrkan är ett. Och Muhammed är väl hela islams profet, inte bara fundamentalisternas?
Att driva med religioner är ett gammalt fenomen, inte minst i Sverige, det har judar, katoliker, hinduer, kristna och frikyrkopastorer av alla chatteringar ständigt blivit utsatta för - i yttrandefrihetens namn.
Jag har aldrig tyckt att den sortens skämt varit särskilt roliga (frånsett kanske slutscenen i Life of Brian med refrängen "Always look at the bright side of life"). Oftast är det bara ett sätt att inhösta billiga och tarvliga poäng. Nu försvarar samtliga kulturchefer på våra stora tidningar Vilks islamofobi - i "yttrandefrihetens namn". Sitt största stöd har han hos andra islamofober, i Danmark och i Holland, där han nu ska få göra en stor skulptur enligt tidningarna.
Men handen på hjärtat: hur många bibliotekarier skulle ställa sig upp och släppa in en islamofobisk utställning av Lars Vilks i biblioteket - i yttrandefrihetens namn? Och inte skylla på "hotbild", "trångt om plats" osv. utan rakryggat stå upp och med glädje öppna bibliotekets dörrar - för rondellhundar och homosexuella män som kopulerar iförda Muhammed-masker - i yttrandefrihetens namn?
Mats Myrstener
http://www.aftonbladet.se/kultur/article7116752.ab

Vilks, yttrandefriheten och islamofobin

Jag har ibland funderat på varför främlingsfientligheten inte fått riktigt fotfäste i Sverige, till skillnad från i våra grannländer Danmark och Norge. Det finns säkert regionala skillnader i Sverige också, men Sverigedemokraterna verkar ändå nått det s.k. taket. I senaste valundersökningarna har de ramlat under fyraprocentspärren, och jag hoppas att de stannar där.
Att som Lars Vilks gömma sig bakom yttrandefriheten när man provocerar islams främste profet, är ett slag i luften. Det är en otillständig provokation mot miljoner muslimer, en onödig provokation, ja en grav förolämpning.
Jag såg igår ett program om Senegals store sångare Yossou N'Dour, som i sina sångtexter sjunger islams och Allahs lov. Det har han fått äta upp av de religiösa i sitt hemland, inte minst sedan han fick en Grammy för albumet Egypt. Han är knappast någon fundamentalist,tvärtom, men skulle nog bli oerhört kränkt av Vilks rondellhund.
USA:s gigantiska porrindustri gömmer sig också bakom yttrandefrihetsparagrafen. Det är en viktig paragraf, en självklarhet för oss i Sverige. Men varför då missbruka den med meningslösa provokationer och spridande av pornografi?
I Stockholm kan en beryktad lastbil åka runt och göra reklam för sexklubben Club Privé, bara för att man gömmer sig bakom rätten till yttrandefrihet. Var går gränsen för den friheten? Får man förolämpa vad och vem som helst?
Vi borde nog vara mer rädda om yttrandefriheten. Det hedrar t.ex. Svenska dagbladet att man ännu inte publicerat den beryktade hunden på bild.
För man behöver ju inte ha varit i Auschwitz för att förstå vidden av nazismens monstrositet?
Här har folkbiblioteken och skolan ett jättestort ansvar för folkbildning och information, för spridande av historisk kunskap, demokratiska värderingar och jämställdhet.
Mats Myrstener

Mångkultur på bibliotek

För ett tag sen skrev en bibliotekarie på Biblist om råd. Hur skulle man bemöta två muslimska herrar som ville be i biblioteket? Hänvisa dom till ett hörn av lokalen? En gång mellan bokhyllorna?
Jag minns när vi i BiS besökte Amerika-Gedenk-Bibliothek i Berlin, som invigdes efter andra världskriget. Där fanns flera små privata enpersons-rum där man kunde se på film, plugga, eller spela piano (det fanns piano, det var efter kriget i Tyskland, och det användes fortfarande fick vi veta).
Alltså: fler små privata utrymmen i biblioteket! Där besökare kan se på film, surfa på internet utan att bli kontrollerade hela tiden, spela piano, eller bara vara i största allmänhet. Men kanske måste rummen ljudisoleras först?
Biblioteket - en plats där alla ska vara med! (för att parafrasera en gammal SAP-slogan).
Mats Myrstener

Tre koppar te

Tillbringade flera timmar i sängen på morgonen, det enda ställe man kan vara när det är så här himla kallt. I morgontidningen kunde jag åter konstatera att det finns hjältar där man minst anar det. Som amerikanen Greg Mortenson, som efter att ha bestigit Himalayatoppen K2 kom att ägna stora delar av sitt liv åt att starta skolor för barn i Pakistan och Afghanistan. Slå upp hans namn i wikipedia och läs själva!

Han har skrivit flera böcker, bland annat Tre koppar te och Stones into schools om hur fundamentalisterna i Afghanistan vill riva ner skolor för flickor. "Varför är de här stora starka skäggiga männen så rädda för små flickor?" undrar han. "Jo, för att pennan är mäktigare än svärdet."

Sedan läser jag intervjuer med tio muslimer bosatta i Sverige, som verkligen ger en mer mångfacetterad bild av denna religion än den gängse Sverigedemokraterna och media sprider. En av de intervjuade är 24-åriga doktoranden Saba Saad på Karolinska institutet, en annan är 25-åriga bosniska elitfotbollsspelaren Alisa Jasarevic. Hon lever ihop med en annan kvinna, Mariette Hansson (känd från Idol som det står i SvD). Jag tänkte då på detta viktiga med manliga och kvinnliga "frizoner", som jag pratade om med genusforskaren Louise Waldén i en bis-intervju. Uppenbarligen fungerar idrotten som en sådan.

Tillslut läser jag ännu en nekrolog om Harry Järv, av kulturjournalisten Anders Björnsson. Han berättar om när hans eget bibliotek brann upp för tio år sedan, och gamle vännen Harry ringde och sa: "Kom hem till mig och ta vad du vill ha. Strindberg är jag ju redan färdig med." (Han hade då bibliograferat en stor bok om Strindbergsfejden 1910-12.)

Biblioteket innehöll ca 14.000 volymer i den lilla lägenheten på Kungsholmen i Stockholm, men Järvs inställning till böckerna var osentimental. Hade han inte användning för en bok så åkte den ut! Nu har hela biblioteket skänkts till hans gamla gymnasieskola i Vasa i Finland.

I boken Mänsklighetens minne skriver han också om en lustig episod när två tjänstemän på KB blev så osams att de gick ut i Humlegården för att göra upp, "med knytnävarna". Harry tyckte tydligen det var uppfriskande. Kontroverser rensar luften och ska inte sopas under mattan.

Vi behöver nog fler sådana hjältar inom biblioteksvärlden. Man kan inte bara slita i det tysta år efter år, utan att kräva något igen av kommun och politiker. Ta fram knytnävarna istället för att gömma dom i kjol- och byxfickorna! Eller gör som madame Ramotswe i Gaborone. Men då krävs det tre koppar "bush-tea", minst!

Mats Myrstener