Idag släppte folkpartiet i Stockholm sitt biblioteksprogram: Världens modernaste bibliotek. Jag tycker det är intressant att folkpartiet i Stockholm försöker muta in kulturen och biblioteken som sitt område. De har via Madeleine Sjöstedt dominerat utvecklingen de senaste fyra åren. Folkpartiet som i allt större utsträckning utvecklats mot det auktoritära och reaktionära hållet vill skapa världens mest moderna bibliotek i Stockholm.
Vad står det då i programmet? Man betonar satsningar på tillgänglighet, t-banebibliotek och ett klart ställningstagande för skönlitteraturen i centrum. Man berör indirekt den digitala klyftan och folkbibliotekens betydelse för att motverka dessa. Vi får i förbifarten reda på att Stockholms stadsbibliotek under Folkpartiets ledarskap fått kraftigt ökade anslag medan tidigare Socialdemokratisk majoritet lät dem sjunka: “Det skulle vara förödande för biblioteken om de rödgröna får styra och återigen ges möjlighet att skära i biblioteksverksamheten, som man gjorde när man hade makten senast”. Öppethållande och utlån uppges ha ökat. Jag undrar dock hur hur de siffror som uppges stämmer i jämförelse med det intryck man får av den här kritiska artikeln i SvD.
I sak har jag egentligen inget emot mycket av det folkpartiet utger sig för att vilja göra. Jag skulle önska en större satsning på förortsbibliotek i de fattigare delarna av Stockholm men tycker att det är bra att man vill bygga nya bibliotek. Jag skulle också önska att man inte bara pratade om avgiftsfria boklån och därmed öppnar för avgifter på allt annat biblioteket erbjuder. Vad menar man egentligen när man skriver saker som “Alla städer behöver en kulturell infrastruktur som erbjuder alla barn och vuxna tillgång till fri kunskap, litteratur, information och kulturverksamhet”? “Fri” kunskap? Folkbiblioteken av idag har en dålig vana av att försöka plocka ut avgifter på det mesta som det är tillåtet att ta avgift på, vilket är en oroväckande utveckling.
Det planerade nya huvudbiblioteket är en brännade fråga som inte nämns i det här programmet. Är det helt sopat under mattan?
Något som också är intressant är att de som jobbar på biblioteken är väldigt osynliga i den här texten. Arbetssituationen för de flesta arbetarna inom Stockholm stadsbibliotek har fått en mycket negativ utveckling det senaste åren, vilket varit mycket omskrivet (SR). Men de bibliotekarier och biblioteksassistenter som kämpat för att få Läsa-, Lära- och Mötaorganistionen att fungera med bibliotekens alltmer generösa öppettider nämns inte mycket. Istället slår man fast att folkbiblioteken bör rekrytera folk med kompletterande kompetenser som pedagoger och projektledare. Var gör framtidens bibliotekarier i världens modernaste bibliotek? Och vad gör man åt dem som mår dåligt, här och nu?
Diskussionen om det här lär fortsätta.
Tobias Willstedt
