Kulturtidskriftsstöd

102 kulturtidskrifter delar på 18, 2 miljoner i statligt stöd för utgivning, administrerat av Kulturrådet. Papperstidningar som DN och SvD får dela på 17, 3 miljoner, och de elektroniska tidningarna/tidskrifterna 865 000. En av tidskrifterna som får stöd är Fokus Afrika, en tidskrift som bevakar Afrika ur ett svenskt perspektiv.
Motiveringen är att tidningen/tidskriften ska ha "god kvalitet som referensgruppen bedömer fyller ett tomrum i det offentliga samtalet." Även bis får tidskriftsstöd kan tilläggas.
Mats Myrstener

Idiosynkrasier

Trött på mediernas bröllopsrapportering? Lugn, här kommer mera.
I morse stannade bussen till jobbet vid Gamla Stan av säkerhetsskäl och därifrån fick man ta sig till fots. Gränderna kryllade av tyska turister, poliser och militärer. Vad den oproportioneligt enorma bevakningen kommer att kosta vet jag inte, men pengarna hade säkert kunnat användas till bättre saker. Själv hade vi tänkt hyra ut vår lägenhet och tjänat stora pengar, men efterfrågan visade sig ju vara rätt skral. Hur som helst, snart är ju "Love Sthlm 2010" slut, och tur är det.

Apropå bloggande läste jag i morse i SvD ett jätteuppslag med en dam som kallar sig "Kissie", en av de mest lästa ungdomsbloggarna. Hennes valspråk är "Ni hatar mej och jag blir rik på det. Love it!".
Anledningen till hatet är att hon ogenerat sprider skvaller, mobbing, kränkningar och förtal om kända och okända personer, genom osignerade inlägg på bloggen. Fenomenet kallas "Robinson-syndromet", tävlingssåpan på 1990-talet som inledde en era av "förnedrings-TV", som sprids genom främst de kommersiella kanalerna. Kissie känner sig tuff framför datorn skriver hon, det var hon inte innan. Kan t.ex. hämnas på taskiga kompisar och hänga ut dom.
Ja vi kanske måste skärpa till oss på bisbloggen? Finns det någon elak bibliotekschef vi kan hänga ut?
Jag hann knappt öppna Metro förrän ett jätteuppslag med nattklubbsägaren/värdinnan Rebecca Simonsson, 24, slog mig. Hon älskar att fylleäta och dricka vodka on the rocks och champagne, dansa på bordet och parta på Stureplan till klockan fyra. Så ofta hon hinner. Och "festblogga" förstås. Ack ja, den som vore 24 ändå?

Morgondagen får jag väl istället med ålderns rätt ägna åt kronprinsessbröllopet på TV, som miljoner andra svenskar? Gamla Stan lär vara avspärrat med krypskyttar på vartenda hustak och helikoptrar surrande som bålgetingar i luften. Välkommen till vår sköna, nya värld! Välkommen till det Guy Debord kallat "skådespels-
samhället".
(PS Inte ens Lars Lagerbäcks tråkfotboll kunde rädda Nigeria från förlust nr 2. Men Ghana verkar fortfarande heta. Leve Kwame Nkrumahs grabbar!)
Mats Myrstener

Biblioteket bästa raggningsstället

Det tycker i varje fall Grupp 8-ikonen Ebba Witt-Brattström, i den spirituella intervjun med Babels pigge programledare Daniel Sjölin som jag såg på TV igår.
Hennes nya bok om arbetet med Grupp 8 som nu utkommit handlar också om tidskriften Kvinnobulletinen, som las ner 1996 (tänka sig att bis-tidningen funnits ännu längre). Men intervjun avslutades med att Ebba också berättade att hon träffat och raggat alla sina tre män på biblioteket. Så alla ni singlar som fortfarande misströstar om att träffa den rätte: glöm kontaktannonserna på Internet och gå till biblioteket i stället!
Mats Myrstener

En fransk feminist

Jag läste först Marguerite Duras, men dagens understreckare i SvD handlar faktiskt om en annan fransk feminist, Marguerite Durand, som 1897 startade en dagstidning för kvinnor i Paris, La Fronde. Hon dog 1936, efter ett omväxlande liv i stridens hetta. Åtta år senare fick de franska kvinnorna rösträtt, bland de allra sista i Europa.
1932 startade hon också ett kvinnobibliotek i Paris, det ingår idag i det kommunala filialsystemet (se tidigare blogginlägg) under namnet Bibliothèque Marguerite Durand. Än idag är det specialiserat på kvinno- och genusfrågor.
Bland mycket annat grundade hon också en djurkyrkogård i Parisförorten Asnières. Hon lär t.o.m. ha haft ett eget levande lejon i sin trädgård, något som de samtida franska tidningarna gärna karikerade.
Mats Myrstener
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/den-franska-kvinnosakens-glodande-elegant_4706063.svd

Lisbeth Salander löser mordgåtor

Över hela världen gör hon succé, vår moderna Pippi Långstrump, Lisbeth Salander. Igår gick andra delen av Män som hatar kvinnor, den bästa och tätaste av de tre böckerna, på TV. Jag tänkte då på en sak där jag tror att författaren Stieg Larsson ändå överskattade det s.k. "nätet".
När Salander löser den första mordgåtan, Sara i Vilhelmina 1962, hittar hon inscannade dagstidningsklipp på nätet. Med vetskapen om hur dåliga vi i Sverige är på detta, till skillnad från många andra länder, så tror jag att Stieg Larsson här ägnat sig åt önsketänkande.
Det hade nog varit bättre att fråga någon gammal minnesgod kommisarie om Sara-mordet. Vad söker man på? Mord - Sara - bibelcitat? Nja...?
I en scen sitter dock Salander och letar i gammal mikrofilm på ett bibliotek. Det är mer troligt att uppgifterna hittas där, men hur många filmer måste man då leta igenom? Ojojoj. Den som tagit sig för detta Sisyfosarbete vet besked.
Men låt oss lämna fiktionens underbara och grymma värld. Man skulle verkligen önska sig att alla landets dagstidningar komme att inskannas, till alla amatörhistorikers glädje. Tänk vilken skatt för folkbiblioteken att kunna presentera?! Nu måste man åka hela vägen till Kungliga bibliotekets tidningsavdelning och rulla de gamla mikrofilmerna i KB:s källare. För tidningsläggen finns snart inte kvar. Här ligger svenska bibliotek långt efter övriga Europa. Det ligger en hel historisk skatt och väntar på att börja användas.
Mats Myrstener

Kulturkrig eller kriget mot kulturen?

Jag har känt mig rätt kritisk till DN:s utveckling i ett par år nu, och till och med aktivt uppmanat andra att inte läsa dagstidningen. Kanske är det nästan tjänstefel av en bibliotekarie att avråda folk från att läsa Sveriges största dagstidning, men jag känner inte att jag fått speciellt mycket ut av tidningen på länge och tycker även att den maktfullkomlighet jag upplever från Bonniers som allrådande mediekoncern i stort är rätt besvärande. En diskussion kring medieklimatet i Sverige vore välkommen och det finns även ansatser till en sådan, initierad (åtminstone som det verkar) av förläggaren Carl Michael Edenborg. Vi får se vad som blir resultatet av detta, ännu har familjen Bonnier inte själva svarat på kritiken.

Med detta sagt tyckte jag ändå att det var väldigt intressant att läsa Åsa Linderborgs artikel i Aftonbladet om hatet och hotet mot DN Kultur: "Tystnaden". Kultursidorna har blivit utsatta för (orimligt?) stora nedskärningar och Linderborg väver i sin analys av detta in resonemang om tidstypiskt kulturförakt, antiintellektualism och nyliberal oförmåga att förstå en gammal bildningstradition. Jag, som aldrig har haft någon speciell relation till vare sig DN eller DN Kultur, sörjer inte den dagstidningens nedgång och eventuella fall men givetvis är det oroväckande att nedskärningarna är en del av trend där det offentliga samtalet alltmer utarmas.

Är det tidens tecken? DN och andra dagstidningar skär ner på sina kultursidor samtidigt som höga företrädare för vår tids borgerlighet bedriver kulturkrig med argumentationen att “verklighetens folk” inte gillar saker som är för svåra... Den relevanta frågan här är egentligen vilka materiella förutsättningar “folk” har till att tillgängliggöra sig kultur och delta i det offentliga samtalet? Folkbibliotek är en del av svaret, men en klassföraktande borgerlighet och en mediesektor alltför dominerad av en aktör är väl knappast intresserade av att höra det.

/Tobias Willlstedt

Arbetsbefriad? (2)

Peter Magnusson, undersköterskan som slog larm om rasistiska kommentarer på IVA-avdelningen på Södertälje lassarett, har blivit "arbetsbefriad", står det i dagens SvD. Dvs han får inte arbeta längre, men han får lön. På avdelningen där han jobbade har inte mycket hänt, ledningen menar att problemen är "personliga", inte "strukturella".
Det är väl ett omvänt exempel på den "tystnadens kultur" som råder i Sverige sedan flera år nu, där anställda som är rädda om jobbet inte vågar uttala sig offentligt om förhållanden på arbetsplatsen eller om arbetet över huvud taget. Kanske hänger det också lite ihop med att den ideologiska biblioteksdebatten väl aldrig egentligen förts bland snälla och välmenande bibliotekarier, som vi pekade på i ett tidigare blogginlägg? (Fast i bis har nog debatten förts, och ganska framgånsrikt dessutom.)

Stockholms förra borgarråd, moderaten Kristina Axén Olin, är också arbetsbefriad. Hon lämnade det politiska arbetet i stadshuset, utbränd. Hon är född 1962 och har en förtidspension på 44.000 kronor i månaden. Hon tillbringar nu mycket tid i sitt stora växthus, och har t o m blivit "feminist". Inte dåligt för en fd lärarinna från kommunala musikskolan. Kanske funderar hon på en luckrativ framtid som politiker i Bryssel? (Även hon intervjuades i dagens SvD.)
I DN:s söndagstidning intervjuas en amerikansk mediaforskare om dagstidningarnas dystra framtid. Är det t o m farligt för demokratin om dagstidningarna försvinner? Räcker det med "nätet" undrar han? Inte ser det särskilt ljust ut. Man kan undra hur mycket annonser en morgontidning kan innehålla innan den spricker, mer än dagens 50-60 procent förmodligen?

BiS (och bis) annonslösa framtid är väl också höljd i dunkel, och diskussionen lär fortsätta till hösten, när vår 40-årshistorik kommit ut. Klart är, att en papperstidning med tillhörande förening, utan annonser, medlemmar och prenumeranter, får svårt att överleva i längden. Nya idéer emottas tacksamt!
Mats Myrstener

I vems intresse?

Press Display, denna databas med ett urval tidningar från stora delar av världen i fulltext, vem ligger bakom den egentligen? Hur bekostas den, betalar tidningarna för att vara med eller får det betalt? För vem är den tänkt med det till synes något slumpartade urvalet? Ibland landets ledande tidningar, ibland udda landsortstidningar, inte sällan konservativa och alltid Wall Steet Journal. För vem i vems intresse och vem tjänar pengar på detta?
På webbplatsen få man inga ledtrådar, någon som vet något, eller köper biblioteken detta bara för att "ha nåt" på så många språk som möjligt, utan att se vad det är för gris som ligger i säcken??? Och att just gris är kanske inte alls vad de tilltänkta läsarna vill ha!
OSA!
Ingrid Atlestam