Kulturkrig eller kriget mot kulturen?

Jag har känt mig rätt kritisk till DN:s utveckling i ett par år nu, och till och med aktivt uppmanat andra att inte läsa dagstidningen. Kanske är det nästan tjänstefel av en bibliotekarie att avråda folk från att läsa Sveriges största dagstidning, men jag känner inte att jag fått speciellt mycket ut av tidningen på länge och tycker även att den maktfullkomlighet jag upplever från Bonniers som allrådande mediekoncern i stort är rätt besvärande. En diskussion kring medieklimatet i Sverige vore välkommen och det finns även ansatser till en sådan, initierad (åtminstone som det verkar) av förläggaren Carl Michael Edenborg. Vi får se vad som blir resultatet av detta, ännu har familjen Bonnier inte själva svarat på kritiken.

Med detta sagt tyckte jag ändå att det var väldigt intressant att läsa Åsa Linderborgs artikel i Aftonbladet om hatet och hotet mot DN Kultur: "Tystnaden". Kultursidorna har blivit utsatta för (orimligt?) stora nedskärningar och Linderborg väver i sin analys av detta in resonemang om tidstypiskt kulturförakt, antiintellektualism och nyliberal oförmåga att förstå en gammal bildningstradition. Jag, som aldrig har haft någon speciell relation till vare sig DN eller DN Kultur, sörjer inte den dagstidningens nedgång och eventuella fall men givetvis är det oroväckande att nedskärningarna är en del av trend där det offentliga samtalet alltmer utarmas.

Är det tidens tecken? DN och andra dagstidningar skär ner på sina kultursidor samtidigt som höga företrädare för vår tids borgerlighet bedriver kulturkrig med argumentationen att “verklighetens folk” inte gillar saker som är för svåra... Den relevanta frågan här är egentligen vilka materiella förutsättningar “folk” har till att tillgängliggöra sig kultur och delta i det offentliga samtalet? Folkbibliotek är en del av svaret, men en klassföraktande borgerlighet och en mediesektor alltför dominerad av en aktör är väl knappast intresserade av att höra det.

/Tobias Willlstedt