Hittar biblioteken bredden och djupet?

Var på årets upplaga av Textmässan i Stockholm i maj och imponerades av det enorma utbudet från en mängd spännande ambitiösa förlag. Textival heter den ännu häftigare göteborgska varianten av mässa för "små smarta förlag som drar de tunga lassen av avancerad utgivning" som det formuleras i textmässans lilla folder. Textival har dessutom en intressant hemsida att klicka runt i.
Givetvis borde alla dessa böcker och tidskrifter finnas i biblioteken, för bredden och alternativens skull och framförallt för sin egen och biblioteksbrukarnas skull. Men jag tvivlar starkt på att så är fallet med mycket av det. Kanske de allra största biblioteken klarar av att bevaka detta "dolda" utbud, men hur gör de mindre?.
Hur hittar biblioteken denna skattkammare, speciellt tänker jag på de som inte använder sig av BTJ-listorna, som ju åtminstone förtecknar en del av det. Det man inte känner till kan man ju inte fråga efter, och det gäller såväl bibliotekarier som låntagare.
Berätta hur ni gör!

Ingrid Atlestam

Bibliotekens bestånd ruckar på Sverigedemokraternas bas

Bibliotekens samlingar bidrar till att komplicera historien, vilket utmanar Sverigedemokraternas historiesyn. Betyder detta något för den pågående inköpsdiskussionen? Och har partiet en egen vision för biblioteken?

Slumpen satte ett tummat exemplar av Arbetartågets fästskrift 8/2 1914 i mina händer. Där beskrev socialdemokraten Carl Lindhagen landet som ”De två nationerna” (notera ordvalet), med stora skillnader i levnadsförhållanden: ”Sverge [sic] består icke blott av den övre nationens fördelar utan också av den undre nationens lidanden.” Man genomlevde Borggårdskrisen då många av tidens motsättningar kulminerade men knappast löstes. Ett stort bondetåg uppvaktade kungen och ett ännu större arbetartåg visade stöd för sittande regering. Försvarsfrågan var infekterad, klyftan djup. Mina tankar gick vidare till Sverigedemokraterna (SD) och deras historiesyn.

Partiet får kontinuerligt stå till svars för invandringskritiken. Men efter valet har de mött hårdare motstånd kring frågor som mer direkt rör historia, kultur och nation: begrepp de hänvisar till för att bygga en ideologisk bas.

Hembygdsförbundet ställer sig tveksamt till SD:s flört med rörelsen, spelmansförbundet likaså. Folkmusiker mot främlingsfientlighet samlar anhängare på Facebook och har ordnat manifestationer. Arkeologiska Samfundets ordförande Björn Magnusson efterlyser en diskussion, som annars hamnar hos partiet. ”Hur vi tar oss an kulturarvet, historien och arkeologin är därför en central framtidsfråga”, skriver han uppfordrande.

SD utgår från ”den nationalistiska principen” enligt tanken ”en stat, en nation”: befolkningsmässig homogenitet är idealet. I principprogrammet resonerar partiet kring sambanden mellan folk, kultur, nation och stat. (En etnolog hittar mycket intressant att bena ut där.) ”Vi har idémässigt låtit oss inspireras av såväl det förra sekelskiftets svenska nationalkonservatism som delar av den socialdemokratiska folkhemstanken”, skriver de.

Men enklaste sammanfattningen hittar man i en mening på partiets webbplats: ”Det primära målet med Sverigedemokraternas politik är att återupprätta en gemensam nationell identitet och därmed också en stark inre solidaritet i det svenska samhället.” Partiet menar att invandring och pluralistisk politik utgjort ”en elakartad kränkning av den nationalistiska principen.”

Med begrepp som ”återupprätta” och ”inre solidaritet” bygger de en tänkt tröskel i tiden och ser på historien bortom den som harmonisk och homogen. Men kan man verkligen tala om en sådan nationell identitet? När? Vilken tidpunkt ska man ta sikte på när återupprättandet iscensätts?

Borggårdsexemplet från 1914 – för övrigt precis mitt emellan nämnda sekelskifte och året då Per Albin formulerade sin syn på folkhemmet – visar på svårigheterna. Okej, det var en speciell historisk händelse jag råkade få i min hand, ta gärna något annat. Bevisbördan måste ändå ligga hos den som menar sig kunna peka på denna tänkta nationella identitet; vederbörande måste visa när i historien skillnaderna i inkomst, klass, kön, makt, rösträtt och annat varit så obetydliga att människor spontant känt en ursprunglig identitets- eller lojalitetsgemenskap som överbryggat de andra faktorerna.

Partiet vänder sig emot ”konstruerade kollektiv”, men tycks missa att deras nationalism är just en sådan, en föreställd gemenskap som effektivt döljer vissa skillnader och lika effektivt blåser upp andra, gärna de ”etniska”.

Bibliotekens bestånd utgör därför ett passivt, potentiellt hot mot SD:s idébygge. Bok efter bok – facklitteratur och romaner – bidrar till att komplicera historien och öka upplösningen på den stora bilden av händelser och orsakssamband. SD:s historiesyn fungerar bara om man kisar i backspegeln. Bibliotekssamlingarna bidrar till att göra historien så full av motsättningar som den är och måste få vara.

Kanske sparkar jag in öppna dörrar. Är det som Nina Frid antyder, att de som röstade in SD i riksdagen svårligen kan vara läsare av skönlitteratur?

Mest undrar jag: har detta någon relevans för den pågående diskussionen om bibliotekens inköp? Och hur ser SD:s biblioteksvision ut, finns en sammanhållen sådan? Har partiet engagerat sig i biblioteksfrågor i kommunerna där de har mandat?

Kalle Laajala

Kvalitet och jakten på legitimitet

I diskussionen om bibliotekens profilinköp (t ex Malmös och Göteborgs) har många kloka ord sagts. Bl a är Mats Söderlund inne på någonting väsentligt när han skriver:

(...) T.ex. vilka riktlinjer har AdLibris? Hur följs deras uppdrag upp? Hur utvärderas det och utifrån vilka parametrar i så fall. Jag uppfattar det som att Inga Lundén mf.l. har en uppriktig ambition att exponera mer litteratur, öka bredden, mångfalden och utlåningen. Men är fler utlån den enda framgångsfaktorn? Finns det andra värden? Jag tror att det finns en ganska lång önskelista på vad biblioteken skall göra och vad de skall stå för (...)

Rasmus Fleischer undrar vad som skulle kunna hända om mer kontroversiella böcker efterfrågades i lika hög grad. Ett aktuellt exempel är boken som går under titeln "Tyskland avskaffar sig självt", som mig veterligen dock inte översatts till svenska, men redan är både omskriven och något efterfrågad. Man kan också tänka sig mer historiska exempel som genererar frågor, inte helt enkla att besvara, om vad bibliotekens mediebestånd ska utgöras av och vad som är bibliotekens uppgift. Jag såg en affisch en gång med bilder på ett antal kontroversiella böcker genom tiderna, med texten ”Läs allt men tänk själv”. På Bis seminarium på bokmässan berättade Göran Greider om en bibliotekarie som i hans barndom hade vägrat att låna ut Mein Kampf till honom. Händelsen blev istället en början på en lång tid av intellektuellt utbyte mellan honom och bibliotekarien. Greider ville gärna se bibliotek som ett ställe där man mötte intellektuellt motstånd.

Där någonstans hamnar vi i någonting avgörande (utan att nu för den skull ta ställning till om bibliotekarien gjorde rätt eller fel när denne hindrade en låntagare att låna). Biblioteken ska utmana intellektuellt, inte enbart följa eller försöka förutspå efterfrågan. Ibland hävdas det att det mest demokratiska är att i stor utsträckning köpa in på användarnas/låntagarnas önskningar. Jag tycker inte att det är så enkelt, bland annat eftersom det ofta är samma - biblioteksvana - personer som återkommer med inköpsförslag.

Visst har många bibliotek medier som kan liknas vid ”mjölk”. Det finns romaner och deckare (och någon gång ibland en enstaka fackbok) som utan att vara skrivna av Läckberg eller Mankell eller andra storsäljare, ändå kan liknas vid mjölk. Inte för att de är sämre eller bättre, utan för att de är sådana som bibliotekarierna på ett aktuellt bibliotek av erfarenhet vet kommer att efterfrågas. Jag tror att bibliotek i bl a dessa fall kan ha nytta av profilköp. Men - det finns många men här – lämpligheten med profilinköp beror förstås bl a på lokalsamhället som biblioteket verkar i, dess målgrupper, dess storlek osv. Att mer eller mindre göra sig beroende av ett visst företag kan inte vara sunt. Viktigt också hur stor andel av inköpen som görs genom profilinköp. Kan 60% vara ”mjölk”? Rimligen inte. Men, med en mängd reservationer i bakhuvudet, i stort och på sikt tar det tid att beställa mjölken också, och förhoppningsvis kan bibliotekarierna ägna denna alltför dyrbara tid åt mer kreativa och mindre rutinartade uppgifter. Då är förstås också förutsättningen att personalstyrkan inte skärs ned med argumenten att biblioteket ändå fungerar, att det ändå har sina basvaror och sina stamkunder.

För jag tror att något av det mest centrala i den här diskussionen är vad biblioteket ska vara och hur vi ska mäta det. Sedan många år tillbaka har det skurits och sparats på bibliotek, filialer har lagts ned och personal har fått gå. I jakten på legitimitet mäts ständigt antal utlån och besök, siffror att visa upp för politiker. Kvalitet däremot, det tar tid och energi. Det ger inte nödvändigtvis bättre statistik för biblioteken. Det kan till och med vara så att t ex antalet lån och besök minskar när ett bibliotek börjar jobba mer kvalitetsinriktat.

Johanna Dalmalm

Kort reflektion kring Adlibris och inköp på svenska folkbibliotek

Jag har på flera olika ställen läst (här, här och här) om att Stockholm Stadsbibliotek kommer att låta Adlibris köpa in 60% av den litteratur som biblioteket införskaffar. Personligen tycker jag det är svårt att jubla när biblioteken i Sverige ingår avtal av den typen, vare sig det är med Adlibris eller något annat företag. Jag bör väl tillägga att jag själv inte har någon egen erfarenhet av att jobba i ett bibliotek som slutit denna typ av avtal.

Min övertygelse, efter fyra års arbete på små och lokalt förankrade bibliotek, är att biblioteksarbete bygger på dialog, relationer och samarbete med användarna. Mediesamlingen kan om den är skött av en initierad bibliotekarie vara en del av denna dialog. I samlingen kan bibliotekarien möta låntagarnas behov och förfrågningar av olika slag. Jag menar att bibliotekets boksamlingar organiskt växer fram i samarbete mellan bibliotekarierna och besökarna, därför är det också meningslöst att prata om att profilinköp befriar bibliotekarien till andra uppdrag som skulle kunna befrämja dessa relationer. Jag skulle vilja fråga vad Adlibris har för kunskap om och samtal med till exempelvis medborgarna i det lilla lokalsamhälle där jag jobbar? Jag håller inte med om att det finns vissa böcker som efterfrågas lika mycket på alla bibliotek i Sverige (exemplet brukar vara svenska deckare). Det är ingen självklarhet, Sverige av idag är ett mångfacetterat och splittrat land. Därför förhåller jag mig tveksam att låta företag sköta inköp till biblioteken på vad verkar vara en strikt kommersiell basis. Detta verkar för mig mest befästa någon slags kommersiell normkultur, som minskar folkbibliotekens potential att kunna bidra till ett fungerande pluralistiskt samhälle.

Sedan tycker jag även att det är ett problem att folkbiblioteken sluter ett avtal med Adlibris som ägs av Sveriges största mediekoncern. Vi ger alltså denna enorma mediekoncern en hjälpande hand att ta ett ännu fastare grepp om hela det litterära kretsloppet i Sverige (Läs C-M Edenborgs artikel Bonniers är Sveriges Berlusconi). På sikt kommer hela kulturlivet i Sverige att lida av att ett företag har närmast ett monopol på både bokutgivning och media, vilket kommer skada folkbiblioteken. Det är det viktigt att höja blicken från den egna verksamheten och inse att man är en del av större skeenden.

Låt initierade bibliotekarier sköta medieinköpen i samspel med användarna och resten av verksamheten man bedriver. Jag är övertygad om att det är vägen till ett rättvist och relevant folkbibliotek. Den lilla tidsvinst man eventuellt gör motsvarar inte kvalitetsförsämringarna på sikt och det faktum att folkbiblioteken kommer bidra till olika dåliga strukturer (kommersiellt normsamhälle och mediemonopol).

Tobias Willstedt

Adlibris väljer böcker åt SSB

Stockholms stadsbibliotek har överlåtit sina bokinköp på den billigaste leverantören, adlibris, som också väljer böckerna åt SSB. Och personalen anställs numera av ett bemanningsföretag. Bibliobuster kommenterar:
http://bibliobuster.wordpress.com/2010/11/11/bibliotek-och-transparens-del-ii/

Öppna dörren för världslitteraturen!

Trots globaliseringen, gränsöverskridningar och mångkultur så råder det motsatta fenomenet inom den översatta litteraturen, skriver Styrbjörn Gustafsson, förläggare på Tranan & Trasten.
Den engelskspråkiga litteraturen står för nära 80 procent av alla översättningar till svenska, medan världsspråk som franska, spanska och arabiska står för ett par procent, tillsammans. Trenden är att allt mindre översätts från andra världsdelar än Europa och Nordamerika. De senaste tre åren har 17 skönlitterära böcker av afrikanska författare översatts, nio av dessa av förlaget Tranan.
Antalet utgivna titlar på bokmarknaden har markant ökat de senaste tjugo åren. Men den angloamerikanska översatta litteraturen dominerar ännu mer idag än tidigare.
Som bibliotekarie har man alltså ett visst ansvar att försöka motverka denna snedfördelning. Att slå ett slag inte bara för den smala litteraturen som lyrik och essä och icke-bestsellers, utan också för den icke-angloameri-
kanska litteraturen som översätts till svenska.
Mats Myrstener
källa: Svensk bokhandel 2010/15

Flickfotografer, Egoboost, men också några guldkorn från höstens bokflod

Många guldkorn hittar man i Svensk bokhandels höstkatalog, alltid lika spännande att bläddra i. Memoarer av Ted Kennedy och Torgny Lindgren, spännande titlar som Adjö Istanbul av Irfan Orga, Klas Katt i Vilda Västern av min tecknarfavorit Gunnar Lundkvist, Vampyrer och varulvar av Jan-Öjvind Swahn, Fashionista av Martina Bonnier, och så klassikern: 1001 böcker du måste läsa innan du dör. (Pust. Tur man går i pension snart.)
Spännande förlag som lilla Sekwa, Kartago som ger ut tecknade serier, eller ellerströms i Lund, som i höst ger ut klassiker som Södergran, Virginia Woolf, Marina Tsvetajeva, och James Joyce två relativt okända diktsamlingar Chamber music, och Poems pennyeach. Agnes von Krusenstjernas Fattigadel kommer i ny upplaga, böcker av Gabriela Melinescu och Ayaan Hirsi Ali.
Sen finns det ju också grabbfavoriter som Håkans drinkar (han från ”Baren”), ”Per Morberg jagar och lagar”, och Bingo Rimérs En flickfotografs bekännelser. Rimér ville redan som tonåring bli en ”kändis”, mest för att imponera på pappa i Blekinge. Sveriges mest kände nakenfotograf (Slitz, Café, Playboy, Moore magazine) kallar sig ”feministernas värste fiende”! Och vad ska man säga om kurviga bloggdrottningen Isabella Löwengrips nya bok Egoboost? Ja, läs intervjun med henne i SvD, där hon jämförs med själve August Strindberg?
Det kallar jag ”girl power”!
Undrar hur många ex. av Egoboost och En flickfotografs bekännelser som köps in till de svenska folkbiblioteken? Troligen fler än av Södergrans revolutionerande diktsamlingar Septemberlyran, och Landet som icke är? Det är du som bibliotekarie som bestämmer.
Mats Myrstener
(Mer inköpsförslag: Mona Sahlins valbok, Möjligheternas land, eller varför inte Maria Wetterstrands Den nya gröna vågen. Eller den tidigare i år avlidne Howard Zinns sista bok, Man kan inte vara neutral på ett tåg i rörelse. Det var hans råd till sina historiastudenter: Den som inte engagerar sig ger sitt stöd åt den färdriktning samhället har. Även om allt verkar ”gå på räls”.
Det är också ett inlägg i den politiska färdriktnings-
debatten idag.)

Kultur och bokläsning på recept

Ur dagens Aftonblad saxar vi följande notis:
"Patienter i London med diagnoser som ätstörningar, depressioner, stress och ångest kan komma att skickas hem utan recept och mediciner, men med en självhjälpsbok från biblioteket i stället.
Husläkarna i Westminster ska delta i ett projekt under sex månader där lämpliga patienter skickas till biblioteket med sitt "recept" i stället för till apoteket. En panel med experter har valt ut 21 titlar som behandlar självhjälp för alltifrån anorexi till depressioner, skriver Evening Standard."
Bibliotekarien som psykolog och terapeut alltså. (Och jag kommer osökt att tänka på ett av de första inlägg jag skrev på denna blogg, med titeln "Envar sin egen bibliotekarie".) Visst vill vi väl samarbeta med andra institutioner i kampen om nya låntagare nu när offentliga sektorn skärs ner - men var det det HÄR vi ville?
Mats Myrstener
PS 24/9 läser jag sedan i SvD att man i Helsingborg tänker pröva att läkarna skriver ut "kultur på recept". Nyheter sprids som bekant fort. Tanken är nog god, men att tro att en deprimerad arbetslös byggnadsarbetare ska bli bättre bara av att "gå på teater och sjunga i kör" är nog lite naivt. När man samtidigt skär ner i kulturens budget, och drar in bibliotekets böcker på vårdcentraler och daghem (det som tidigare kallades "boken-kommer") och de för många så viktiga bokbussarna. Det låter lite väl enkelt i mina öron. Och billigt.

En ny bok är en bok du aldrig har läst?

Boknördarna i USA har en ny rolig sight, http://awfullibrarybooks.wordpress.com/
Här publicerar man inlägg om böcker man hittat på folkbiblioteken med sådär en tjugo-trettio-fyrtio år på nacken. Just nu går man igenom bröllopsböcker!
Här gör man sig lustig över en gång aktuella titlar som How to invest your money and profit from inflation (1981), Young people and smoking (1964) (som faktiskt propagerar för det tuffa med att röka, skriven av en läkare), A visit to the firehouse (om brandkåren, från 1966), The coming collapse of the post office (skriven före e-postens tid, 1975), och Our backward children (om barn med förståndshandikapp, från 1955).
Själv har jag en favorit bland faktaböckerna jag inte skiljs ifrån: Folket i Bilds gyllene världsatlas från 1961, delen om Afrika, som väcker barndomsminnen, fint illustrerad. Enligt förordet var kontinenten Afrika till största delen "okänd ända till mitten av 1800-talet"!
Debatten om gallringshysterin på Malmö stadsbibliotek fortsätter, det ska byggas en restaurang i biblioteket. Från den ena extremen (fullt av gamla faktaböcker på hyllorna) till den andra (inga böcker alls) således. Det påminner mig då om att Malmö stadsbibliotek i många år låg i nu rivna hotell Tunneln, ovanpå en ölrestaurang! Besökarna klagade på att det luktade stekt fläsk i utlåningsdisken. Apropå uttrycket "nytt vin i gamla läglar".
Mats Myrstener

Låten ropen skalla, fler böcker åt alla!

Det är inte bara bilförsäljningen som rasat. Nu rapporteras för första gången på tio år att bokförsäljningen minskar. Detta kommer att leda till en ökad efterfrågan på bibliotekens nyförvärv, ett faktum som bara kan glädja den som tror att höjd utlåningsstatistik är bibliotekets mål.
Risken är att köerna på de mest populära böckerna blir ännu längre, vilket gör att ytterligare exemplar köps in på bekostnad av bredden i mediabeståndet. Ju fler som själva har möjlighet att köpa sina böcker, desto bättre kan biblioteket uppfylla sitt mål att överbrygga klyftor. Fler Marklund istället för arabiska lexikon eller kemi för komvux i bibliotekshyllorna har motsatt effekt.
Det enda rätta i detta läge är att ge mer pengar för mediainköp till biblioteken för att garantera bredden, vilket även leder till ökad bokförsäljning!
Ingrid Atlestam

Småprat till döds?

I BBL nr7, 2008 varnar biblioteksforskaren Joacim Hansson för att biblioteken i sin iver att vara till lags, bidrar till att kommunisera sönder sitt demokrtiska uppdrag, vilket kan bli ett hot mot både bibioteken och demokratin.
Han ser "Bibliotek 2.0" som det mest politiska projekt biblioteken tagit sig an sedan de kulturpolitiska målen 1974. Istället för långsamhet och reflexion understöder biblioteken ett ständigt kommuniserande och småpratande.
En liknande slutsats finns i uppsatsen "Skönlitteratur på svenska folkbibliotek: En diskursanalys" (inkom 2008-10-30) http://www.uppsatser.se/uppsats/faa458f0d6/ där Jonny Sundell konstaterar att något verkligen hänt när det gäller bibliotekens inköp av skönlitteratur under senare år. Nu gäller regeln ge folk vad de vill ha, vilket innebär att många bibliotekarier avstår från böcker de skulle vilja ha i biblioteket och köper sådant de egentligen av kvalitetsskäl helst skulle avstått ifrån.
Sundell påpekar att biblioteken här sviker sitt kulturpolitiska uppdrag, vilket på sikt kan leda till ett ifrågansättande av verksamheten.
Månne biblioteksdiskussionen kan komma ut ur garderoben innan det är försent?
Ingrid Atlestam