Forna tiders kulturministrar

I vårt magasin ramlade jag över en bok från 1987, Arkivet, historien, rörelsen, en festskrift till riksarkivarien Sven Lundqvist, utgiven av nykterhetsrörelsens förlag Sober.
Intresserad blev jag främst av en artikel av dåtidens utbildningsminister, folkpartisten Jan-Erik Wikström. I ett tema om folkrörelserna skriver han mycket initierat om folkbibliotekens historia och framväxt. Inte minst intressant hänvisar han övertygande till de ideologiska skälen, som han skriver, "har särskild tyngd inom folkbiblioteken". Här nämns strävan efter jämlikhet, "biblioteken skall bidra till att medborgarna blir kunniga, kritiska och medvetna", "på den fortgående samhällsdebatten, som biblioteken allsidigt och aktivt bör informera om".
Verksamheten ska rikta sig till ALLA medborgare, och vara kostnadsfri, ge alternativ till den passiviserande kommersialiserade kulturen, främja ett aktivt och differentierat kulturliv, uppsökande och kontaktskapande, "och vara ett led i kommunernas och statens samlande kulturpolitik". Han slutar trosvisst med ett citat av Folket i Bilds grundare, socialdemokraten Ivar Öhman: "All bildning bygger på bokens grund, och de folkliga rörelsernas framtid beror inte till ringa del på om boken kan tränga in i varje hem och på varje arbetsplats."
Så talade en riktig kulturminister!
I bokens sista kapitel skriver folkrörelseforskaren Hilding Johansson om "framstegstanken", den som dagens regering så helt saknar. En gång stod folkrörelserna för denna. Den var något nytt och radikalt och bröt med det gamla bondesamhällets trygga grötlunk. Han understryker att "rörelse" ju faktiskt borde betyda något som rör sig framåt, som är dynamiskt. Alltså ett uttryck för framstegstanken, i varje fall i uttunnad form.
Mats Myrstener

Statligt åtagande eller ideellt slitgöra

Jag sitter och läser Folkets hus och parker och Riksteaterns evenemangstidning Sommarscener. Bägge institutionerna bygger sitt arbete till 90 procent på oavlönat ideellt arbete. Inget ont i det, jag tycker det är beundransvärt, men borde inte kultur, på regional och lokal nivå, vara ett statligt eller kommunalt åtagande?
Typexemplet som framhålls i bladet är kulturarbetet i Haparanda, en norrbottensmetropol som levde upp ordentligt när Ikea la sitt nya monstervaruhus där vid finska gränsen, med närhet också till den ryska och norska marknaden.
Tre eldsjälar driver verksamheten inom Haparanda teaterförening, en av 234 som finns i Sverige. En av dessa, ordförande Gudrun Karlsson, försörjer sig som högstadielärare. Hela styrelsen på 12 personer arbetar ideellt, liksom de 250 medlemmarna i föreningen. Verksamheten är förlagd till Folkets hus i Haparanda, där man har 4,5 anställda allt som allt, bland annat en vaktmästare.
Man administrerar 40 teaterföreställningar per år, deltar i sommarfestivalen i finska Kukkola, och ordnar varje sommar läger för skolbarn med Cirkus Cirkör från Stockholm.
2009 hade man 713 arrangemang i Folkets hus, och ett besöksantal på 35.000 personer under hela året!

"Det ideella arbetet är grunden året om" läser jag vidare. 135 folkparker finns kvar i hela Sverige, fast många av dessa drivs numera av privata intressenter. Man driver också 208 biografer, som t.ex. visar direktsänd opera från Metropolitan i New York, och man verkar i 585 Folkets hus över hela landet. Bara på Riksteatern arbetas det 280.000 timmar ideellt varje år. Samtidigt når teatern ut till 1,2 miljoner besökare varje år, och Folkets hus och parker har enligt uppgift 33 miljoner besök om året!

De gamla folkrörelserna, idrottsrörelsen inte minst, drevs och drivs i stor utsträckning ideellt, och detta är beundransvärt. Samtidigt kan man kanske fundera hur väl detta passar in i en borgerlig kulturpolitik. För det kostar ju inte samhället en enda krona utom ett mycket litet bidrag, som dessutom ständigt är omdebatterat för att det är för stort.
Gamle kulturministern Bengt Göransson, som var en stor vän av detta ideella arbete inom folkrörelserna, "fritt och frivilligt" som det heter inom folkbildningen, intervjuades idag i SvD inför den nya bok han snart ger ut. Han arbetar fortfarande, i sann folkbildaranda, en dag i veckan gratis på IOGT:s expedition i Älvsjö i Stockholm. Han har arbetat med kultur inom Folkets hus och ABF hela sitt liv.
Problemet är bara att Bengt Göransson är 78 år fyllda. Hur länge kommer eldsjälar som han, som är beredda att arbeta ideellt med kultur och folkbildning på sin fritid, att finnas kvar? Finns det inte en liten fara i att se dessa frågor, som gränsar farligt nära folkbiblioteksfrågor, som i mångt och mycket ideellt och frivillligt arbete, utan något statligt eller kommunalt ansvarstagande?
Mats Myrstener
www.fhp.nu (Folkets hus och parker)
www.riksteatern.se
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/det-viktiga-tvivlet_4718407.svd (Bengt Göransson)

Internet för alla

Det är rubriken för länsbibliotekets kampanj i Östergötland. Kolla http://www.lansbibliotek.ostsam.se/ och gör sammalunda. Hur folkbiblioteken lyckas med att överbrygga den digitala klyftan och skapa det mångspråkiga biblioteket är helt avgörande för bibliotekens framtid. Det gäller att folkbiblioteken ställer sig på rätt sida om klassamhällets växande klyftor och bejakar sina rötter i folkbildningen och inte tar tag i den rot som finns i medelklassens kommersiella lånebibliotek.

Ingrid Atlestam

1968 som folkrörelse

Äntligen en ny bok av Gun-Britt Sundström. För oss som följt henne sedan "Student 64" och hela tiden kunnat instämma, att precis så är det , för oss är läsningen av "Bitar av mig själv" en veritabel högtidsstund. Vad den ger den som inte tillhör samma generation eller samma värderingar är svårt att avgöra, så kommentera gärna det här på bloggen!
I boken rekommenderar hon Kjell Östbergs "1968, då allting var i rörelse" (Prisma 2002) och det är bara att instämma även i detta.
Östbergs analys av vänsteruppsvinget bygger på såväl arkivstudier som en serie seminarier med många som var med när det begav sig. Boken ger en mycket mer postiv, nyanserad och mångfacetterad bild av de olika rörelserna och deras förhållande till socialdemokratin och staten än till exempel Håkan Arvidssons "Vi som visste allt" (2008). Östberg drar många paralleller med folkrörelsernas barndom och menar att det som brukar kallas 68-vänstern var en mycket traditionell folkrörelse. Man bildade föreningar, gav ut tidskrifter, arrangerade studiecirklar och demonstrerade. Mycket av detta skedde med stöd av offentliga medel, såsom föreningsbidrag, tidskriftsstöd och tillgång till lokaler och teknik via t ex fritidförvaltningar och bidrag från studieförbunen. Tack vare denna starka folkrörelsetradition utvecklades inte den svenska vänstern inte någon terrororganisation, såsom i Italien eller Tyskland, utan kom att ha en stor och mer långsisktig påverkan på samhällsutvecklingen och de flesta gamla aktivisterna har kvar sina grundvärderingar något avslipade och gnetar på om ock i andra former.
BiS, som ju är en typiskt barn av denna tid, med start 1969, ordnade visserligen bara en egen demonstration, men har gett ut desto fler tidskfriftsnummer och även ordnat utställningar och studiecirklar och har fortfarande kvar stormötet som högsta belutande organ även om det numera finns en styrelse.
BiS är alltså en folkrörelse!
Ingrid Atlestam