Vid konserten i Sofia kyrka i Stockholm i söndags, en avtackningskonsert för en av kyrkans populäraste kyrkomusiker som gick i pension efter 37 år som körledare, så gavs kollekten på begäran till "Den gode herdens skola" i Betlehem. Det är en skola för flickor, kristna och muslimer, som fått kyrkans stöd i många år. Den drivs av Svenska Jerusalemsföreningen och är helt beroende av frivilliga gåvor.
För tio år sedan var jag själv med Sofia kyrkokör i Jerusalem, då vi också besökte Betlehem, Jeriko och Västbanken. Då var läget ganska lugnt, och Jerusalem en delad stad i öst-väst, där judar och palestinier trots allt levde sida vid sida.
Sedan dess har läget blivit allt sämre. Därför är "Den gode herdens skola" i ännu högre grad i behov av all hjälp man kan få. Söndagskvällens konsert gav en stor kollekt, från en praktiskt taget fullsatt kyrka.
Mats Myrstener
Visar inlägg med etikett Palestina. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Palestina. Visa alla inlägg
tisdag 8 juni 2010
måndag 31 maj 2010
Mord på internationellt vatten
Som de flesta säkert vet vid det här laget har israeliska kommandosoldater bordat Ship to Gazas fartyg. Resultatet vet vi alltför väl - 9 döda och 45 skadade. På demonstrationen idag i Göteborg talades det om att det här inte är en vänster-högerfråga utan att man gemensamt ska ta avstånd från Israels handlande. Kommunister och moderater, förenen eder!
Nja, om det ändå vore så enkelt! Den massaker och det våld som riktades mot Ship to Gazas fartyg är förkastligt men bara ett symptom på något mer djupliggande - Israels roll som ockupationsmakt och USA:s förlängda arm i Mellanöstern. Är man van vid att på regelbunden basis förvägra den palestinska civilbefolkningen det allra mest nödvändiga och samtidigt utsätta dem för godtyckligt våld och bombanfall är en bordning av några fartyg fyllda med fredsaktivister ingenting. Och när de dessutom har mage att försvara sig är det bara att skjuta hämningslöst. Better safe than sorry. Att enbart protestera mot massakern och bordningen av fartygen idag är billig populism - det är att helt osynliggöra det palestinska folkets lidanden som fortgår i denna stund. Ett lidande som fick fredsaktivister att agera genom Ship to Gaza från första början.
Det behövs en politisk vilja och kamp mot Israels övergrepp och ockupation oavsett vem de drabbar och inte bara aktivister utifrån. Därför kan aldrig höger och vänster gå samman på någon humanistisk grund - det blir en chimär som genast går upp i rök när den ställs mot verklighetens konflikter och blodiga realitet. Vänstern, i bred bemärkelse, måste avvisa humanistiska högerinviter och fokusera på att sätta Israels våld och övergrepp idag i ett geopolitiskt sammanhang. Att dagens händelser inte var en tragisk, isolerad engångsföreteelse utan vanlig praxis inom den israeliska ockupationsmaktens militär, en praxis som i sin tur möjliggörs av USA:s stöd.
Kristian Schultz
Nja, om det ändå vore så enkelt! Den massaker och det våld som riktades mot Ship to Gazas fartyg är förkastligt men bara ett symptom på något mer djupliggande - Israels roll som ockupationsmakt och USA:s förlängda arm i Mellanöstern. Är man van vid att på regelbunden basis förvägra den palestinska civilbefolkningen det allra mest nödvändiga och samtidigt utsätta dem för godtyckligt våld och bombanfall är en bordning av några fartyg fyllda med fredsaktivister ingenting. Och när de dessutom har mage att försvara sig är det bara att skjuta hämningslöst. Better safe than sorry. Att enbart protestera mot massakern och bordningen av fartygen idag är billig populism - det är att helt osynliggöra det palestinska folkets lidanden som fortgår i denna stund. Ett lidande som fick fredsaktivister att agera genom Ship to Gaza från första början.
Det behövs en politisk vilja och kamp mot Israels övergrepp och ockupation oavsett vem de drabbar och inte bara aktivister utifrån. Därför kan aldrig höger och vänster gå samman på någon humanistisk grund - det blir en chimär som genast går upp i rök när den ställs mot verklighetens konflikter och blodiga realitet. Vänstern, i bred bemärkelse, måste avvisa humanistiska högerinviter och fokusera på att sätta Israels våld och övergrepp idag i ett geopolitiskt sammanhang. Att dagens händelser inte var en tragisk, isolerad engångsföreteelse utan vanlig praxis inom den israeliska ockupationsmaktens militär, en praxis som i sin tur möjliggörs av USA:s stöd.
Kristian Schultz
torsdag 27 maj 2010
Ship to Gaza
"Israel uppträder som en ockupationsmakt trots att man inte längre gör några anspråk på Gaza. När omvärlden protesterar viftar Israel med sedvanlig arrogans bort alla invändningar.
Ändå är Ship to Gazas aktion inte okomplicerad. Om de mot förmodan lyckas ta sig in är risken stor att hjälpen tas om hand av Hamas som bestämmer hur och till vem den ska delas ut. Fredsaktivisterna blir vare sig de vill eller inte propagandavapen för en terroriststämplad organisation.
Vilket för oss till pudelns kärna. Dagens situation är resultatet av att USA och Europa vägrade acceptera Hamas valseger. Istället för att försöka förhandla med de som palestinierna valt som sina representanter gjorde västvärlden allt för att isolera Hamas.
Blockad, krig och ännu mer lidande blev resultatet."
Wolfgang Hansson dagens aftonbladet.se
Ändå är Ship to Gazas aktion inte okomplicerad. Om de mot förmodan lyckas ta sig in är risken stor att hjälpen tas om hand av Hamas som bestämmer hur och till vem den ska delas ut. Fredsaktivisterna blir vare sig de vill eller inte propagandavapen för en terroriststämplad organisation.
Vilket för oss till pudelns kärna. Dagens situation är resultatet av att USA och Europa vägrade acceptera Hamas valseger. Istället för att försöka förhandla med de som palestinierna valt som sina representanter gjorde västvärlden allt för att isolera Hamas.
Blockad, krig och ännu mer lidande blev resultatet."
Wolfgang Hansson dagens aftonbladet.se
tisdag 15 december 2009
måndag 16 november 2009
Vi skulle få leva här...
Halt!Här får ingen passera,
här kommer ingen förbi.
Kommer aldrig över nåt mera,
så gå är du snäll om ditt liv är kärt
-Ebba Grön, Die Mauer
I media har det den senaste tiden varit mycket uppståndelse kring Berlinmurens fall. Artiklar och intervjuer med forna östtyskar har avlöst varandra. Jag håller med om att det är något att fira om än på en annan grundval än segerrusiga liberaler. Östblocket, som redan på 1950-talet kallats statskapitalistiskt av marxistiska dissidenter som övergett den stalinistiska ortodoxin, försattes i kris upprepade gånger genom arbetares kamp för demokrati och en socialism som inte stavas STASI. Östtyskland 1953, Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968, Polen 1980. I den liberala historieskrivningen glöms det bort att det man kämpade för inte var en oinskränkt kapitalism utan man kan med en av de polska Solidaritetsbanderollerna från 1980 sammanfatta kampen med Socialism - JA, Dess förvrängningar - NEJ. Kort sagt, verklig socialism, inte realsocialism. Det är denna kamp som man ska applådera och inte vad som kom i dess kölvatten.
Tyvärr är det så att det finns en underliggande tendens att glömma vad som hände efter den hjältemodiga kampen, murens och järnridåns fall. Vill man få en insyn hur den smutsigaste och mest hänsynslösa form av kapitalism kunde få fotfäste och härja i det forna Östblocket ska man genast gå till närmaste bibliotek och låna Chockdoktrinen av Naomi Klein. Här visar hon hur den kinesiska diktaturen motbevisade alla nyliberaler genom att införa en otyglad kapitalism utan ett uns av demokrati och hon gör upp med Lech Walesas svek mot de polska arbetare som fört fram honom till makten och skärskådar de ryska oligarker och Boris Jeltsin som satte igång en hänsynslös privatiseringsoffensiv som skickade 72 miljoner ryssar ned under fattigdomsstrecket.
Avslutningsvis kan man säga att det är en ödets ironi att samma liberaler som firar minnet av Berlinmurens fall stödjer nutida murar som den på Västbanken.
Kristian Schultz
måndag 1 juni 2009
onsdag 22 april 2009
En uppmaning till rödvinsvänstern
Vår kollega Ulf Larsson i Borås skriver om de usla förhållandena för sydafrikanska vingårdsarbetare, apropå en artikel i Råd och rön, 2009:3.
"Alla vi som tycker att vi på något vis stöder Sydafrika genom att dricka deras ofta mycket goda vin, kanske kunde kräva att Systemet åtminstone kan ha någon slags etiska regler (som till och med H&M och IKEA mfl har även om det där ibland klickar)", skriver han.
BiS har ju i många år stött biblioteksarbete bland svarta i Sydafrika. Nästa år går fotbolls-VM för första gången i Afrika, i Sydafrika. Dags att börja ställa krav på landet att leva upp till alla löften ANC utfärdade när man vann valet 1994?
Se även fotografen Kent Klichs bilder från sönderbombade hem i Gaza, vernissage i Stockholm på fredag http://tegen2.se/ som Ulf tipsat om.
Mats Myrstener
"Alla vi som tycker att vi på något vis stöder Sydafrika genom att dricka deras ofta mycket goda vin, kanske kunde kräva att Systemet åtminstone kan ha någon slags etiska regler (som till och med H&M och IKEA mfl har även om det där ibland klickar)", skriver han.
BiS har ju i många år stött biblioteksarbete bland svarta i Sydafrika. Nästa år går fotbolls-VM för första gången i Afrika, i Sydafrika. Dags att börja ställa krav på landet att leva upp till alla löften ANC utfärdade när man vann valet 1994?
Se även fotografen Kent Klichs bilder från sönderbombade hem i Gaza, vernissage i Stockholm på fredag http://tegen2.se/ som Ulf tipsat om.
Mats Myrstener
tisdag 24 mars 2009
ALMA-priset till Tamer Institute!
Föreningen Bibliotek i Samhälle (BiS) har efter förmåga (och i samarbete med Diakonia) understött årets ALMA-pristagare Tamer Intitute. I nr 1(09) av bis som snart är på väg till tryckeriet skriver Britt Isaksson en artikel om projektet. Här ett citat ur den artikeln:
”Tamer Institute ligger mitt i Ramallahs nerslitna kommersiella centrum bland småaffärer, utan skylt, med en smal dörr in till barnbiblioteket i nedervåningen och forskning, förlag, kontor och datorer ovanpå. Trångt, vänligt och välorganiserat mitt i röran med affischer, broschyrer, klistermärken och mängder av böcker inför årets läskampanj som alltid kulminerar i april med National Reading Week. I år med mottot ’One People One Story’ Detta obemärkta läge räddade nog Tamer från den förstörelse som drabbat Ramallahs övriga institutioner av israelisk militär från och till sedan 2000. Men man vill gärna få större svängrum och har ett löfte om ett renoverat k-märkt hus av Ramallah stad. När det nu kan infrias.”
Fler lästips:
www.tamerinst.org
www.children-literature.edu.ps
- Sven Hallonsten i bis 2007:3 samt artiklar i 2007:1 & 2
- Britt Isaksson. Reading for Life .Sida Evaluation 04/26
Reading for life under occupation. Impact Assessment Diakonia 2008(ej publ.)
- Britt Isaksson. ”Barnböcker under belägring” Opsis 2004:2
- Ulla Lundqvist. Pippi i Palestina. bis 2002:2
Artiklarna i bis kan läsas på nätet: www.foreningenbis.org/tidskr.html
Lennart Wettmark
”Tamer Institute ligger mitt i Ramallahs nerslitna kommersiella centrum bland småaffärer, utan skylt, med en smal dörr in till barnbiblioteket i nedervåningen och forskning, förlag, kontor och datorer ovanpå. Trångt, vänligt och välorganiserat mitt i röran med affischer, broschyrer, klistermärken och mängder av böcker inför årets läskampanj som alltid kulminerar i april med National Reading Week. I år med mottot ’One People One Story’ Detta obemärkta läge räddade nog Tamer från den förstörelse som drabbat Ramallahs övriga institutioner av israelisk militär från och till sedan 2000. Men man vill gärna få större svängrum och har ett löfte om ett renoverat k-märkt hus av Ramallah stad. När det nu kan infrias.”
Fler lästips:
www.tamerinst.org
www.children-literature.edu.ps
- Sven Hallonsten i bis 2007:3 samt artiklar i 2007:1 & 2
- Britt Isaksson. Reading for Life .Sida Evaluation 04/26
Reading for life under occupation. Impact Assessment Diakonia 2008(ej publ.)
- Britt Isaksson. ”Barnböcker under belägring” Opsis 2004:2
- Ulla Lundqvist. Pippi i Palestina. bis 2002:2
Artiklarna i bis kan läsas på nätet: www.foreningenbis.org/tidskr.html
Lennart Wettmark
fredag 30 januari 2009
Helsingborg sticker ut hakan
Helsingborgs Stadsbibliotek upplät de senaste två veckorna utrymme för en utställning arrangerad av palestinier i Helsingborg. Utställningen bestod bl.a. av information om palestinsk kultur och historia, fotoutställning med bilder på krigets offer (inkl. döda barn), banderoller där besökarna själva fick fylla i kommentarer kring kriget (mest fredstankar men även en del formuleringar såsom Israel = nazism, krossa Israel etc.), teckningar av barn, litteratur, med mera. Utställningen var bemannad av palestinier under öppettid. Personal på biblioteket samt palestinierna vid utställningen plockade bort eller strök över sådana kommentarer som upptäcktes och kunde ses som uppmaning till våld.
I en intervju i Helsingborgs Dagblad förklarade bibliotekschefen Elisabeth Aldstedt att biblioteket ser det som en del av vårt demokratiska uppdrag att vara en plats för information och debatt om aktuella frågor och att kriget i Gaza engagerar många i Helsingborg.
Utställningen har väckt debatt i pressen och på Biblist. Man anser att Helsingborgs stadsbibliotek tagit ställning i en politisk dagsfråga. Personligen tycker jag initiativet är värt allt stöd. Folkbiblioteket upplåter sina lokaler till en viktig samhällsdebatt. Det är bra.
Mats Myrstener
I en intervju i Helsingborgs Dagblad förklarade bibliotekschefen Elisabeth Aldstedt att biblioteket ser det som en del av vårt demokratiska uppdrag att vara en plats för information och debatt om aktuella frågor och att kriget i Gaza engagerar många i Helsingborg.
Utställningen har väckt debatt i pressen och på Biblist. Man anser att Helsingborgs stadsbibliotek tagit ställning i en politisk dagsfråga. Personligen tycker jag initiativet är värt allt stöd. Folkbiblioteket upplåter sina lokaler till en viktig samhällsdebatt. Det är bra.
Mats Myrstener
fredag 23 januari 2009
Rättvisa och människovärde i det ekonomiska stålbadets tid
I skolan fick man lära sig att alla människor var lika mycket värda. Visserligen hade man en gnagande känsla av att det inte riktigt var sant, men ändå … Magistern hade ju alltid rätt? Och hemma rådde ännu större millimeter-rättvisa: när jag och mina tre bröder efter skolan delade upp kroppkakorna enligt strikt geometriska principer, avseende antal, omkrets och diameter på de vita bullarna.
Men millimeterrättvisa gäller ju inte ute i verkliga livet tyvärr. 13 israeler dog i kriget på Gazaremsan, mot trettonhundra palestinier. En nöjd Margot Wallström kvitterar ut fem miljoner i fallskärm när hon slutar som EU-kommissionär, men en vanlig Volvoarbetare får inte ett öre när han/hon blir arbetslös.
Och i morgontidningen stod häromdagen att på Timbro vill man ha en ny ”krismedvetenhet” hos svenska folket (känns ordet igen?). Vi måste inse att det är bra med ekonomiska kriser och besparingspaket. (Som Alliansen säger: spara dig ur krisen!) Det är som forna tiders krig: ett renande stålbad där veklingarna sållas bort. Och chefen för Ericsson menade att nu ska vi ”spara oss ur krisen”. Men det gällde förstås bara på arbetssidan, inte för aktieägarna.
BiS har i många år förfäktat idén om det ”rättvisa biblioteket”. Men kan biblioteket vara ”rättvist” när samhället man verkar i inte är det? Se där något djupt filosofiskt att grunna på när himlen är blå som skummjölken man drack som liten och luften krispigt kall och klar. Och halva EU, den fattiga halvan, fryser och får lunginflammation för att ryssarna använder sin gas som politiskt påtryckningsmedel.
När vi häromdagen gick på Medborgarplatsens bibliotek för att se på gratisfilm (Narnia II) insåg jag att folkbiblioteket fortfarande också är en öppen, god och tillgänglig plats för många avsigkomna och frysande individer i vårt välfärdssamhälle. Stick i stäv med rådande kylslagna kulturklimat tar många del av vad biblioteket har att bjuda, helt gratis. Folkbiblioteket är i själva verket vårt lands största och mest utnyttjade kulturinstitution. Jag förstår att det sticker i ögonen på vissa moderata politiker.
”Rättvisa” enligt biblisk, israelisk, princip, eller den mer modernare Timbro-rättvisan, som bygger på taxeringskalendern? Eller finns det en annan sorts rättvisa? Är vi på biblioteken rättvisa föredömen? Har vi gett upp tanken på att försöka nå alla medborgare i stat och kommun?
Mats Myrstener
Men millimeterrättvisa gäller ju inte ute i verkliga livet tyvärr. 13 israeler dog i kriget på Gazaremsan, mot trettonhundra palestinier. En nöjd Margot Wallström kvitterar ut fem miljoner i fallskärm när hon slutar som EU-kommissionär, men en vanlig Volvoarbetare får inte ett öre när han/hon blir arbetslös.
Och i morgontidningen stod häromdagen att på Timbro vill man ha en ny ”krismedvetenhet” hos svenska folket (känns ordet igen?). Vi måste inse att det är bra med ekonomiska kriser och besparingspaket. (Som Alliansen säger: spara dig ur krisen!) Det är som forna tiders krig: ett renande stålbad där veklingarna sållas bort. Och chefen för Ericsson menade att nu ska vi ”spara oss ur krisen”. Men det gällde förstås bara på arbetssidan, inte för aktieägarna.
BiS har i många år förfäktat idén om det ”rättvisa biblioteket”. Men kan biblioteket vara ”rättvist” när samhället man verkar i inte är det? Se där något djupt filosofiskt att grunna på när himlen är blå som skummjölken man drack som liten och luften krispigt kall och klar. Och halva EU, den fattiga halvan, fryser och får lunginflammation för att ryssarna använder sin gas som politiskt påtryckningsmedel.
När vi häromdagen gick på Medborgarplatsens bibliotek för att se på gratisfilm (Narnia II) insåg jag att folkbiblioteket fortfarande också är en öppen, god och tillgänglig plats för många avsigkomna och frysande individer i vårt välfärdssamhälle. Stick i stäv med rådande kylslagna kulturklimat tar många del av vad biblioteket har att bjuda, helt gratis. Folkbiblioteket är i själva verket vårt lands största och mest utnyttjade kulturinstitution. Jag förstår att det sticker i ögonen på vissa moderata politiker.
”Rättvisa” enligt biblisk, israelisk, princip, eller den mer modernare Timbro-rättvisan, som bygger på taxeringskalendern? Eller finns det en annan sorts rättvisa? Är vi på biblioteken rättvisa föredömen? Har vi gett upp tanken på att försöka nå alla medborgare i stat och kommun?
Mats Myrstener
tisdag 20 januari 2009
Harry Potter for president!
"Världen blir bättre när den gillar USA" stod det i morgontidningen, och sedan följde sex sidor med information om vad USA:s 44:e president Barack Hussein Obama skulle ägna sig åt under dagen som gått, och som slutade med att helikoptern med presidentparet Bush, sörjd av få, försvann över Washington, i riktning Texas.
Obamas "bästa bok" är Herman Melvilles Moby Dick, som han förmodligen läste i skolan, som de flesta amerikanska barn åtminstone får göra i utdrag. Och han sägs ha läst alla delarna av Harry Potter, tillsammans med sina döttrar. Och nog behöver han en trollkarls magiska händer! Sällan har så många förhoppingar vilat på en enda svart mans spensliga skuldror.
Melvilles Kapten Ahab jagade förgäves den vita valen över hela Atlanten, en sinnebild av en manisk besatthet som gränsar till galenskap. Min egen generation älskade att hata USA, ibland kanske lite väl urskiljningslöst och ibland med en besatthet som kan påminna om jakten på den vita undflyende och ständigt gäckande valen.
Man vill ändå tro att det ska gå lite bättre med "den välsignade" (Barack på swahili) vid rodret? "Hope" var iallafall ordet för dagen.
Jag tänkte också på hur våra framgångsrika handikappidrottare slagit igenom, som framgick på den upphaussade idrottsgalan på TV. Obama har gett de svarta i USA en ny röst, och jag tror samma gäller för rullstolsfenomen som skytten Jonas Jacobsson och simmaren Anders Olsson.
Vid nästa OS i London ska Jacobsson tävla mot icke-handikappade i skytte. Vinner han guld så är det lika remarkabelt som att USA fått en svart president.
Och den optimism och det ideella arbete som burit fram Obama till segern är beundransvärd. Det kan man trots allt avundas "the land of good opportunities". För det kan väl knappast bli sämre därborta?
"Utan ett bra Amerika blir världen ett dåligt ställe", som det stod i morgontidningen. En gång var det ett föregångsland för de svenska folkbiblioteken. Men det var bra länge sen.
Mats Myrstener
Obamas "bästa bok" är Herman Melvilles Moby Dick, som han förmodligen läste i skolan, som de flesta amerikanska barn åtminstone får göra i utdrag. Och han sägs ha läst alla delarna av Harry Potter, tillsammans med sina döttrar. Och nog behöver han en trollkarls magiska händer! Sällan har så många förhoppingar vilat på en enda svart mans spensliga skuldror.
Melvilles Kapten Ahab jagade förgäves den vita valen över hela Atlanten, en sinnebild av en manisk besatthet som gränsar till galenskap. Min egen generation älskade att hata USA, ibland kanske lite väl urskiljningslöst och ibland med en besatthet som kan påminna om jakten på den vita undflyende och ständigt gäckande valen.
Man vill ändå tro att det ska gå lite bättre med "den välsignade" (Barack på swahili) vid rodret? "Hope" var iallafall ordet för dagen.
Jag tänkte också på hur våra framgångsrika handikappidrottare slagit igenom, som framgick på den upphaussade idrottsgalan på TV. Obama har gett de svarta i USA en ny röst, och jag tror samma gäller för rullstolsfenomen som skytten Jonas Jacobsson och simmaren Anders Olsson.
Vid nästa OS i London ska Jacobsson tävla mot icke-handikappade i skytte. Vinner han guld så är det lika remarkabelt som att USA fått en svart president.
Och den optimism och det ideella arbete som burit fram Obama till segern är beundransvärd. Det kan man trots allt avundas "the land of good opportunities". För det kan väl knappast bli sämre därborta?
"Utan ett bra Amerika blir världen ett dåligt ställe", som det stod i morgontidningen. En gång var det ett föregångsland för de svenska folkbiblioteken. Men det var bra länge sen.
Mats Myrstener
Se också det här inlägget från en israelisk kvinna om fred i Palestina, riktat direkt till USAs nye president som BiS-medlemmen Ulf Larsson skickat
tisdag 30 december 2008
Nyårslöften
Det är dags att avge nyårslöften. Men vad ska man säga när man redan slutat röka (enligt devisen ”varje cigarrett är den sista”) och redan motionerar regelbundet nästan varje vecka (i medelklassens nya folkrörelse Friskis & Svettis)? Kanske kan man lova sig själv att nästa år läsa alla de där böckerna man sagt att ”de ska jag läsa när jag får tid”?
Stockholms stads kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt har redan gett sitt nyårslöfte: nästa år ska man satsa på skolbiblioteken. Och det kan nog behövas. När jag på 1980-talet vikarierade som skolbibliotekarie i Huddinge kommun var jag den enda utbildade bibliotekarien på 30 grundskolor. Och det har nog inte blivit bättre sen dess.
Ett minimikrav vore väl EN utbildad skolbibliotekarie på 1000 elever eller något sådant? Eller en för varje rektorsområde. Tänk om man kunde skriva in det i bibliotekslagen? (Och då menar jag grundskolebibliotek, och inte omplacerade lärare).
I dagens Aftonblad skriver Åsa Linderborg följande hyllning till oss bibliotekarier: Årets största ”kulturkick” var ”alla bibliotek och bibliotekarier som med knappa resurser bjuder på läsupplevelser, barnteater, debatt, utställningar och författarmöten i ljusa lokaler”. En av dessa, Barbro Bolonassos i Fisksätra, porträtteras för övrigt i nr fyra av bif (biblioteket i fokus) som jag såg först i går.
I samma Aftonblad skriver två tunga kulturnamn, John Berger och Eduardo Galleano, ett upprop mot Israels attack på Gazaremsan. Ett folk som ständigt utsatts för rasism idkar själva samma sorts rasism mot ett annat folk i Palestina, ända sedan 1948 när staten Israel bildades. Varför? ”Ett israeliskt liv är värt hundra palestinska” skriver Berger och Galleano, enligt Gamla Testamentets lagcodex ”öga för öga, tand för tand” (men här med tillägget: 1:100). BiS har vid sidan om sitt nu avslutade sydafrikanska projekt också stött ett barnboksprojekt på Västbanken. Och på senaste styrelsemötet deltog författarinnan Monika Zak och berättade om en annan seglivad konflikt, den i Västsahara, där befrielseorganisationen Polisario kämpat om självständighet från marockansk ockupation sedan 1973. Finns det bibliotek i öknen? Se kommande nummer av bis 2009.
Behöver jag säga att fler BiS-medlemmar och fler bis-läsare står överst på önskelistan för nästa år?
I samma Aftonblad (med risk för att snart bli tjatig) görs reklam för tidningens senaste telecom-tjänst. Man kan ”tagga” och ”se chockbilder inifrån Gaza direkt i mobilen”. Jag betackar mig. Men ETT nyårslöfte kan jag väl ändå komma med. Jag lovar att skaffa mobiltelefon 2009, och dessutom lära mig att använda den.
Vågar man sedan dessutom tillönska alla läsare av bisbloggen ett "Gott nytt år"? Fan tro't?
Mats Myrstener
Stockholms stads kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt har redan gett sitt nyårslöfte: nästa år ska man satsa på skolbiblioteken. Och det kan nog behövas. När jag på 1980-talet vikarierade som skolbibliotekarie i Huddinge kommun var jag den enda utbildade bibliotekarien på 30 grundskolor. Och det har nog inte blivit bättre sen dess.
Ett minimikrav vore väl EN utbildad skolbibliotekarie på 1000 elever eller något sådant? Eller en för varje rektorsområde. Tänk om man kunde skriva in det i bibliotekslagen? (Och då menar jag grundskolebibliotek, och inte omplacerade lärare).
I dagens Aftonblad skriver Åsa Linderborg följande hyllning till oss bibliotekarier: Årets största ”kulturkick” var ”alla bibliotek och bibliotekarier som med knappa resurser bjuder på läsupplevelser, barnteater, debatt, utställningar och författarmöten i ljusa lokaler”. En av dessa, Barbro Bolonassos i Fisksätra, porträtteras för övrigt i nr fyra av bif (biblioteket i fokus) som jag såg först i går.
I samma Aftonblad skriver två tunga kulturnamn, John Berger och Eduardo Galleano, ett upprop mot Israels attack på Gazaremsan. Ett folk som ständigt utsatts för rasism idkar själva samma sorts rasism mot ett annat folk i Palestina, ända sedan 1948 när staten Israel bildades. Varför? ”Ett israeliskt liv är värt hundra palestinska” skriver Berger och Galleano, enligt Gamla Testamentets lagcodex ”öga för öga, tand för tand” (men här med tillägget: 1:100). BiS har vid sidan om sitt nu avslutade sydafrikanska projekt också stött ett barnboksprojekt på Västbanken. Och på senaste styrelsemötet deltog författarinnan Monika Zak och berättade om en annan seglivad konflikt, den i Västsahara, där befrielseorganisationen Polisario kämpat om självständighet från marockansk ockupation sedan 1973. Finns det bibliotek i öknen? Se kommande nummer av bis 2009.
Behöver jag säga att fler BiS-medlemmar och fler bis-läsare står överst på önskelistan för nästa år?
I samma Aftonblad (med risk för att snart bli tjatig) görs reklam för tidningens senaste telecom-tjänst. Man kan ”tagga” och ”se chockbilder inifrån Gaza direkt i mobilen”. Jag betackar mig. Men ETT nyårslöfte kan jag väl ändå komma med. Jag lovar att skaffa mobiltelefon 2009, och dessutom lära mig att använda den.
Vågar man sedan dessutom tillönska alla läsare av bisbloggen ett "Gott nytt år"? Fan tro't?
Mats Myrstener
fredag 23 maj 2008
Några boktips med anledning av Israel-Palestina jubileet 1948-2008
Rosemary Sayigh: The Palestinians : from peasants to revolutionaries. With a new foreword by Noam Chomsky. Zed books, 2007.
Författarinnan är socialantropolog och har bott i Beirut en längre tid för att studera krigets inverkan på de palestinska flyktingarna där. Denna bok kom ursprungligen 1979. 1994 gav Zed books ut av samma författare Too many enemies. The Palestinian experience in Lebanon.
Boken bygger främst på intervjuer hon gjort med palestinier i flyktinglägren, som funnits i Libanon ända sedan fördrivningen ur Israel (”Nakba”) 1948.
Inside Lebanon : journey to a shattered land. Edited by Assaf Kfoury. With Noam and Carol Chomsky. Monthly review press, 2007.
Paret Chomsky besökte Libanon i maj 2006, två månader innan Israel startade nya beskjutningar av södra Libanon. De besökte flyktingläger och israeliska fängelser och tortyrcentra. De diskuterar med politiker från alla läger. Boken är illustrerad.
Pernilla Ahlsén: En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva : livet i skuggan av konflikten. Norstedt, 2006.
Boken består av reportage Ahlsén gjorde i Israel och Palestina, med intervjuer med både israeler och palestinier. Titeln talar för övrigt för sig själv.
Richard Jändel: Kibbutzen : från utopi till verklighet. Sekel, 2008.
Författaren och journalisten Richard Jändel har tidigare bl.a. intervjuat svenskarna som deltog i spanska inbördeskriget. Han har själv bott på kibbutz, och skildrar i boken dessa socialistiska pionjärläger, som även var den israeliska arbetarrörelsens ”spjutspetsar”. Jändel skildrar kibbutzen som ett försök att praktisera äkta kommunism i småskaligt format fullt ut. Han jämför den med de första kristna gruppernas sammanslutningar, eller de anarkistiska spanska kollektivjordbruken. Här praktiserades verkligen devisen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Kibbutzrörelsen var inte heller samhällsfrånvänd, som många kristna och försocialistiska grupper, utan en viktig del i Israels ekonomiska liv. Till antalet var ”kibbutznikarna” förhållandevis få, men ideologiskt spelade de en stor roll. I det första israeliska parlamentet 1948 utgjorde de tjugo procent av ledamöterna. Den socialistiske historikern Howard Fast menar att i en tid av ”hämningslös konsumtion och girighet”, är kibbutzens exempel av största betydelse. Idag är dess existens hotad i konfliktens Israel, både av politiska skäl men också på grund av den nyliberala ekonomins strupgrepp.
Ilan Pappe: Den etniska rensningen av Palestina. Karneval, 2007.
1947 avgjordes Palestinas framtid i FN. På hösten föreslog FN:s generalförsamling Palestinas delning i en judisk och en arabisk stat med Jerusalem under FN:s styre. Judarna, som utgjorde ca 1/3 av befolkningen och ägde mindre än 10 % av marken, tilldelades 55 % inkl. Negevöknen. Judarna accepterade, trots att målet och drömmen för de flesta sionister var hela det historiska Palestina (inklusive landet öster om Jordan). Araberna sade nej. Israel utropade sig självständigt och FN antog delningsplanen utan att någon folkomröstning gjorts.
Strax efter det brittiska tillbakadragandet 1948 utbröt det första arab-israeliska kriget. Enligt förf. Ilan Pappe, israelisk historiker vid Haifas universitet, var kriget noga förberett av israelisk militär, som med amerikansk hjälp och västtyska pengar (och sovjetiska vapen) mönstrade en stor armé på 80.000 man, dubbelt så stor som den samlade arabiska motståndsarmén. Under kriget genomfördes en etnisk rensning av arabiskdominerade områden i Israel/Palestina. 750.000 palestinier fördrevs, civila dödades och byar förstördes. I spetsen gick ofta två israeliska terrorgrupper- Irgun (Etzel) och Sternligan, den senare mest berömd för mordet på greve Folke Bernadotte.
I boken skildras den planmässiga etniska rensningen av arabisk befolkning som lade grunden till staten Israel. Massfördrivning var en central del av ”Plan Dalet”, och boken bygger på material tidigare opublicerat, från israeliska arkiv.
Vi skulle få leva här : om muren i Palestina. Redaktörer: Ursula Berge, Fredrik Johansson, Andreas Malm, Jesper Weitz. Agora, 2005. Birgitta Albons, Donald Boström: Muren. Leopard förlag, 2005.
Här skildras muren mellan Palestinas västbank och Israel i bilder, svartvita i Albons och Boströms bok, i färg med en rad intervjuer i Agoras bok. Västvärldens tystnad kommenteras, det palestinska motståndet visas, paralleller till muren i Berlin dras. Också livet i den lilla Gazaenklaven skildras i Agoras bok, och det komplicerade lapptäcke av israeliska bosättningar och palestinska självständiga områden på västbanken och i Jerusalem. En förteckning med webadresser och organisationer engagerade i konflikten i Palestina ges också.
Mats Myrstener
Rosemary Sayigh: The Palestinians : from peasants to revolutionaries. With a new foreword by Noam Chomsky. Zed books, 2007.
Författarinnan är socialantropolog och har bott i Beirut en längre tid för att studera krigets inverkan på de palestinska flyktingarna där. Denna bok kom ursprungligen 1979. 1994 gav Zed books ut av samma författare Too many enemies. The Palestinian experience in Lebanon.
Boken bygger främst på intervjuer hon gjort med palestinier i flyktinglägren, som funnits i Libanon ända sedan fördrivningen ur Israel (”Nakba”) 1948.
Inside Lebanon : journey to a shattered land. Edited by Assaf Kfoury. With Noam and Carol Chomsky. Monthly review press, 2007.
Paret Chomsky besökte Libanon i maj 2006, två månader innan Israel startade nya beskjutningar av södra Libanon. De besökte flyktingläger och israeliska fängelser och tortyrcentra. De diskuterar med politiker från alla läger. Boken är illustrerad.
Pernilla Ahlsén: En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva : livet i skuggan av konflikten. Norstedt, 2006.
Boken består av reportage Ahlsén gjorde i Israel och Palestina, med intervjuer med både israeler och palestinier. Titeln talar för övrigt för sig själv.
Richard Jändel: Kibbutzen : från utopi till verklighet. Sekel, 2008.
Författaren och journalisten Richard Jändel har tidigare bl.a. intervjuat svenskarna som deltog i spanska inbördeskriget. Han har själv bott på kibbutz, och skildrar i boken dessa socialistiska pionjärläger, som även var den israeliska arbetarrörelsens ”spjutspetsar”. Jändel skildrar kibbutzen som ett försök att praktisera äkta kommunism i småskaligt format fullt ut. Han jämför den med de första kristna gruppernas sammanslutningar, eller de anarkistiska spanska kollektivjordbruken. Här praktiserades verkligen devisen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Kibbutzrörelsen var inte heller samhällsfrånvänd, som många kristna och försocialistiska grupper, utan en viktig del i Israels ekonomiska liv. Till antalet var ”kibbutznikarna” förhållandevis få, men ideologiskt spelade de en stor roll. I det första israeliska parlamentet 1948 utgjorde de tjugo procent av ledamöterna. Den socialistiske historikern Howard Fast menar att i en tid av ”hämningslös konsumtion och girighet”, är kibbutzens exempel av största betydelse. Idag är dess existens hotad i konfliktens Israel, både av politiska skäl men också på grund av den nyliberala ekonomins strupgrepp.
Ilan Pappe: Den etniska rensningen av Palestina. Karneval, 2007.
1947 avgjordes Palestinas framtid i FN. På hösten föreslog FN:s generalförsamling Palestinas delning i en judisk och en arabisk stat med Jerusalem under FN:s styre. Judarna, som utgjorde ca 1/3 av befolkningen och ägde mindre än 10 % av marken, tilldelades 55 % inkl. Negevöknen. Judarna accepterade, trots att målet och drömmen för de flesta sionister var hela det historiska Palestina (inklusive landet öster om Jordan). Araberna sade nej. Israel utropade sig självständigt och FN antog delningsplanen utan att någon folkomröstning gjorts.
Strax efter det brittiska tillbakadragandet 1948 utbröt det första arab-israeliska kriget. Enligt förf. Ilan Pappe, israelisk historiker vid Haifas universitet, var kriget noga förberett av israelisk militär, som med amerikansk hjälp och västtyska pengar (och sovjetiska vapen) mönstrade en stor armé på 80.000 man, dubbelt så stor som den samlade arabiska motståndsarmén. Under kriget genomfördes en etnisk rensning av arabiskdominerade områden i Israel/Palestina. 750.000 palestinier fördrevs, civila dödades och byar förstördes. I spetsen gick ofta två israeliska terrorgrupper- Irgun (Etzel) och Sternligan, den senare mest berömd för mordet på greve Folke Bernadotte.
I boken skildras den planmässiga etniska rensningen av arabisk befolkning som lade grunden till staten Israel. Massfördrivning var en central del av ”Plan Dalet”, och boken bygger på material tidigare opublicerat, från israeliska arkiv.
Vi skulle få leva här : om muren i Palestina. Redaktörer: Ursula Berge, Fredrik Johansson, Andreas Malm, Jesper Weitz. Agora, 2005. Birgitta Albons, Donald Boström: Muren. Leopard förlag, 2005.
Här skildras muren mellan Palestinas västbank och Israel i bilder, svartvita i Albons och Boströms bok, i färg med en rad intervjuer i Agoras bok. Västvärldens tystnad kommenteras, det palestinska motståndet visas, paralleller till muren i Berlin dras. Också livet i den lilla Gazaenklaven skildras i Agoras bok, och det komplicerade lapptäcke av israeliska bosättningar och palestinska självständiga områden på västbanken och i Jerusalem. En förteckning med webadresser och organisationer engagerade i konflikten i Palestina ges också.
Mats Myrstener
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
