Orvar slår huvudet på spiken

I decembernumret av Wanna play (BTJ:s nyhetsbrev om TV-spel) skriver Orvar Säfström skarpsinnigt ett inlägg i frågan om våldsamma TV-spel på biblioteken. Inlägget, kallat Vuxenspel på frammarsch?, är värt att återge i sin helhet.

"Om vi ska ha böcker på biblioteket ska det i alla fall inte vara sådana som sticker ut eller kan uppröra någon. Barnböcker, kokböcker och en och annan snäll roman får duga". En sådan inställning hade knappast accepterats av någon enda person i biblioteksvärlden. Men precis så låter det alltför ofta då det gäller spelutbudet på landets bibliotek. För ett år sedan skrev jag om detta här i nyhetsbrevet, men som jag ser det är det fortfarande ett problem att för många bibliotek gräver ned sig i åldersgränstänkandet och vingklipper sina spelavdelningar redan från start.

Låt mig därför poängtera igen att spel inte är någon barnföreteelse. Det finns utpräglade barnspel (även om många av dem tyvärr är rent skräp), men flera av de största, bästa och mest intressanta spelen riktar sig mot en vuxenpublik. Ingen ifrågasätter barnförbjudna filmer i DVD-avdelningen och litteraturen innehåller förstås allsköns otäckheter för den som lärt sig läsa. Spel har idag en tydlig märkning i PEGI-systemet och de flesta bibliotek har dessutom av rent praktiska skäl en åldersgräns för utlån av digitala medier. Om spelkulturen nu har ett existensberättigande på hyllorna ska den banne mig inte representeras av ett fåtal icke-typiska titlar. Visst finns det en risk att någon arg förälder eller välmenande kommunpolitiker misstycker, men bibliotekens roll kan väl ändå inte vara att stryka alla medhårs och till varje pris undvika konflikt (min kursivering)?"

Nej, att till varje pris undvika konflikt ska biblioteken och vi som bibliotekarier inte göra - vare sig det rör sig om TV-spel eller något annat. Snarare måste vi ofta flytta fram gränserna och utvidga gråzonerna för vårt bestånd och verksamhet (som i fallen med TV-spel, gratis filmvisning, book crossing och leksaker) och vara en levande arena för samhällskritik, underhållning och självbildning. Inte huka under högervindarnas snålblåst.

Våra ledstjärnor bör vara de bibliotekarier i USA som i Patriot Acts spår vägrade lämna ut låntagarnas uppgifter till FBI eller bibliotekarierna Jonas Aghed och Juan Vega på Brännkyrka gymnasium som vägrade ta in Forum för levande historias bok om förtryck under stalinistiska regimer (en bok som Åsa Linderborg mycket riktigt kallat ideologiskt motiverad: "Det illa dolda syftet är att giftstämpla all vänster. Idén om alla människors lika värde och att medborgarna ska dela lika på arbetet, makten och ägandet ska – om Upplysning Om Kommunismen (den nyliberala lobbygrupp som också ligger bakom skriften, min anm.) får tolkningsföreträde – göras synonymt med diktatur och blodbad.")

Bara döda bibliotekarier flyter med strömmen!

Kristian Schultz

Ett spelande folk, och en jämställdhetsminister

Idag är 1 Advent och jag försov mig just och missade festhögmässan i Sofia kyrka. Ackackack. Satt uppe för länge inatt och såg tecknade Star Wars-filmer. Men Otto Olssons Advent lär man nog ändå bli rätt trött på innan julen är slut tror jag.

Läste i Svenska dagbladet idag att svenskarna är "ett spelande folk", och då talar man inte om kommunala musikskolan eller körsång, som är en hel folkrörelse i sig. Nej, 27 procent av svenskarna över 15 år spelar TV- och data- och mobiltelefonspel. Det är över två miljoner människor. Apropå den nyss förda debatten på denna blogg.

I tidningen finns också en intervju med advokaten Claes Borgström, en av få socialdemokratiska politiker med medial utstrålning. Han säger bl.a. att om man uteslöt alla brott som kan hänföras till mäns överordning, så skulle inte mycket bli kvar att processa om.

En sån man skulle jag vilja ha som jämställdhetsminister, ja varför inte justititeminister med en gång? Ett kommande "vallokomotiv"?

Mats Myrstener

Att köpa eller inte köpa - det är frågan

Vilka inköpskriterier bör biblioteken ha när det kommer till TV-spel? Det är en fråga som ofta ger vaga riktlinjer där man bedömer inköp från fall till fall. Mats Nordström från Malmö Stadsbibliotek gav till exempel följande svar i en intervju i Svenska Dagbladet 2006: "– Vi har haft en diskussion från titel till titel. Bibliotekets policy är att inte ha något med överdrivet våld eller sexism, men det finns ingen klar definition".

Samma inställning tycks råda i Göteborg. Jag tycker att definitionen på samma gång är för vid och alldeles för snäv. Låt mig förklara närmare.
Våld är i min mening inte det centrala problemet - våld kan fylla en funktion i en berättelse om det tillför något till handlingen. Självklart ska man inte köpa in spel såsom Manhunter 2 där spelet enbart går ut på att mörda på olika sätt. Men tyvärr verkar mediaansvariga i Göteborg dra öronen åt sig så fort det står en 18+ gräns på ett spel. Resultatet blir att målgruppen unga vuxna helt missas och att utmärkta spel, såsom skräckspelet Dead space, inte ingår i beståndet bara för att de innehåller våldsamma inslag.

Våld (läs: meningslöst våld) bör vara en variabel att ta i beaktande men betydligt viktigare är vilka politiska strömningar som framträder i ett spel. Ärkesexistiska spel som Rumble Roses, spel där USA-flaggviftandet tar sig osmakliga proportioner eller spel med rasistiska undertoner såsom Resident Evil 5 där man som vit hjälte huvudsakligen fightas mot sjuka, svarta afrikaner bör undvikas.

Kristian Schultz

TV-spelens vara på biblioteken

När Malmö stadsbibliotek var först ut i Sverige och lanserade sina inköp av TV-spel uppstod en debatt som pågått sedan dess. Har TV-spelen egentligen någon plats på våra bibliotek?

Till att börja med anser jag det vara självklart att TV-spel bör vara en del av våra bestånd. Spel är efterfrågade (kolla bara på väntelistorna på alla spel - klart jämförbara med de populäraste böckerna) och det finns ett enormt sug efter nya spel. Här är det viktigt att komma ihåg att enstaka, nya TV-spel kostar långt över 500 kr allihop och tillgången till dessa spel är således en klassfråga. En låginkomstfamilj kan möjligen skrapa ihop till en konsol men vad gör den för nytta om man inte har råd med spel till den?
Att erbjuda spel är att agera offensivt, att införliva fler kulturella uttrycksformer i bibliotekets allmänning och därmed utvidga den. Detta för att locka nya grupper till biblioteket och minska klassklyftor.

Jag kan hålla med kritiker om att TV-spelen är dyra men varför inte tänka i nya banor.
På den eviga frågan "TV-spel eller böcker?" kan man svara "Ja tack!". Det är lätt att okritiskt dras med i den högervridna snålblåsten istället för att kräva mer resurser till bibliotek som uppenbarligen är väldigt uppskattade (Kulturrådets statistik för 2008 visar på 2,7 miljoner aktiva låntagare på våra folkbibliotek). Våra biblioteksallmänningar, som allmänningar i stort, behöver bli större, inte mindre. Och för det krävs det en bred, offensiv vänsterpolitik som pekar på alternativ till nyliberala nedskärningar och ständiga "effektiviseringar".

Kristian Schultz

Homo Ludens - Den lekande människan

De moderna livsformerna är stelnade och hämmande mot den befriande leken, menade situationisterna och ännu under 60-70-talet var Homo Ludens ett populärt begrepp och ett ideal som ofta togs fram i debatten. Idén hämtades från den holländske kulturhistorikern Johan Huizinga (1872-1945). En avgörande inspirationskälla var Huizingas verk Homo Ludens - om kulturens upprinnelse i lek (1938). Huizinga innefattar hela människans utveckling under begreppet lek.

Han menade att lusten att leka är ett centralt element i människans natur - ett kännetecken för vårt väsen, och därför karaktäriserar han människoarten i förhållande till de andra djuren i bokens titel.

Nu när spelindustrin är en branch som omsätter billioner dollar är då människan befriad och lycklig, en verklig Homo Ludens?

Eller har kapitalismen lyckats kolonisera människans innersta väsen?

Mer grankottar och tändstickor istället för spelkonsoler i biblioteket!

Ingrid Atlestam