Jag har läst en bok som heter Postdemokrati av en statsvetare vid namn Colin Crouch. Författaren belyser hur demokratin i västvärlden håller på att urholkas. Vi har fortfarande demokratins institutioner men de demokratiska krafterna är allt mindre livskraftiga och samhället blir alltmer dominerat av ekonomiska eliter. Därför använder Crouch prefixet ”post” när han pratar om demokratin i vår tid. Det offentliga fungerar alltmer som en stöttepelare åt en marknad i kris snarare än något som skall tillgodose befolkningen med välfärdsjänster och sociala reformer. Exempel på detta kan vi ju lätt få i Europa efter finanskrisens härjningar.
I kapitel 5 ”Postdemokrati och medborgarskapets kommersialisering” lyfter Crouch frågor som är extra relevanta för oss som jobbar på bibliotek. Relationen mellan medborgare och det offentliga blir i vår tid alltmer omvandlat till relationen mellan ett företag och en kund. Crouch menar, med rätta tycker jag, att detta är en del i de processer som urholkar demokratin. Han redogör även tydligt för hur offentligheten i postdemokratin konstruerar marknader av saker som egentligen inte är det – och här är det lätt för oss att tänka oss Nackamodellen med sina konstruerade mått av utlån, besök och öppettimmar. Detta är sällan en bra idé menar Crouch:
…förvanskning uppstår med de konstlade försöken att skapa indikationer som fungerar som motsvarigheter till priser. Denna praxis har blivit vanlig i de skuggmarknader som utvecklats i många offentliga servicesammanhang. Syftet har varit att undvika vissa av de problem som är förknippande privatisering, men samtidigt dra nytta av vissa fördelar på marknaden. När marknaden är virtuell på så vis att det egentligen aldrig sker något utbyte av varor och tjänster, blir frestelsen stark att som indikationer använda sådant som är lätt att mäta snarare än kvaliteten på den vara eller tjänst som är kärnan i verksamheten. Därmed finns det en risk att tjänsteutförarna koncentrerar sig på de delar av arbetet som indikationerna omfattar och börjar försumma andra delar, inte därför att de skulle vara mindre viktiga, utan därför att de är svårare att mäta. /…/ Om det som mäts faktiskt inte är det som är viktigast, vilket mycket väl kan vara fallet, så kan effektiviteten rentav minska. Detta kan man hantera genom att öka antalet indikationer, vilket i sin tur leder till överbelastning och orimlig komplexitet. (s. 95)
Jag kan rekommendera en läsning av Postdemokrati för den som är intresserad i förhållandet mellan offentlig verksamhet och kapitalintressen. Crouch är egentligen inte speciellt radikal men har en skarp problemformulering. Man nickar ofta igenkännande.
Tobias Willstedt
