Ett uttalande av Hans Blix, folkpartist, FN-medarbetare, och en gång ordförande för linje 2-kampanjen inför kärnkraftsomröstningen, fick mig att börja reflektera. Blix menade, refererad i SvD 21/3, att ”omröstningen ter sig inte som den vackraste manövern i den svenska demokratins historia”. Idag är det 30 år sedan folkomröstningen genomfördes, 1980.
Nej, omröstningens uppläggning upplevdes nog av de som var med som ett sannskyldigt svek, främst från SAP:s sida. Hur det gick med ”avvecklingen” vet vi ju. Det var, för att knyta an till Blix formulering, en smart manöver från SAP:s sida när man såg att nej-sidan hade majoritet. Alltså en långsammare avveckling, men ”med förnuft”. Jojomensan.
Sverige har inte, som Schweiz, haft särskilt många folkomröstningar. 1922 röstade man om rusdrycksförbud, nej-sidan vann med mycket knapp majoritet 51-49. Omröstningen om högertrafik blev ett rungande nej 1955, men tolv år senare infördes det ändå, utan protester.
Att man folkomröstade om pensionsfrågan (ATP) 1957 visste jag inte, det föregick den dramatiska omröstningen i riksdagen 1959, där socialdemokraterna och kommunistpartiet vann omröstningen med en röst (en folkpartist som lagt ned sin).
Folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994 minns jag däremot tydligt. Jag upplever fortfarande EU som en sällsynt odemokratisk institution, med låg politisk legimititet (vilket deltagande i EU-valen också visar). Min uppfattning är att SAP även här ”kuppade igenom” valresultatet. Sverige hade redan ansökt, och blivit accepterat som medlem, när folkomröstningen hölls!
Idag är nog många tacksamma, inte bara på nejsidan, att Sverige inte gick med i EMU-samarbetet 2003. Det har hållit Sverige utanför de ekonomiska problemen med en gemensam valuta, idag är det väl bara lilla Folkpartiet som vill ha ett EMU-medlemskap.
Nej-et i EMU-omröstningen förhöjer därför en annars dyster läsning vad gäller folkomröstningar i Sverige. Jag läser sedan i Rolf Gustavssons EU-krönika i SvD 21/3 (en bra krönikör med förvånansvärt kritisk blick), att gamle EU-ordförande Jacques Santer bekymrat konstaterat att det är svårt att vara politiker, inte minst som alla politikers främsta mål är att bli omvalda.
Ska man tolka det rätt så blir man ju ganska betänksam.
Folkbiblioteket är den mest utnyttjade av alla kulturinstitutioner, och har den högsta legimititeten hos ”vanligt folk” efter sjukvården. Synd att inga politiker upptäckt det. Satsade de mer på bibliotek kunde de kanske putsa lite på den egna skamfilade fasaden. Idag är det väl bara Vänsterpartiet som öppet (och inte bara i ord) stöder folkbibliotekens arbete.
Vi på folkbiblioteket borde utnyttja detta faktum. Att släpa politikerna till biblioteket, nej tvinga dom dit, tror jag skulle gynna både oss – och politikerna.
Mats Myrstener
tisdag 23 mars 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar