Det är inte lätt att vara litteraturrecensent. En författare bosatt i Sverige, Vladimir Oravsky, har nyss gett ut boken Friheten i kulturen, om "tystnad och repression inom kulturetabliss-emanget", på H:ströms förlag - en bok som är ett generalangrepp på den svenska kritikerkåren .
Jag kom att tänka på när jag själv, som en av få recensenter, sågade Maja Lundgrens hart när oläsliga roman Pompeji i bis. Lundgren var då kritikerkårens, för att citera Oravsky, "gullhöna". Men när hon valde att gå ut och ta avstånd från rövslickandet och ryggkliandet så tog det hus i helsicke. Då steg hon lite i min aktning.
Oravsky går likt en August Strindberg till frontangrepp. Han använder ord som "servila bokhallickar", prostituerade papegojor och kulturkypare. Han drar sig inte för namns nämnande, både Maja Lundgren och Lars Norén, vars tusensidiga dagbok fick kulturskribenter att sätta i halsen ("Vad skriver han om mig?"), får sina slängar.
Litteraturkritikerna utsätts idag för mördande konkurrens, inte minst från Internet. En krönika i SvD idag handlade om filmkritiken, där samma fenomen kan skönjas. Jag har redan sett två avsnitt av TV:s Babel, som verkar lovande, frånsett den självgode Fredrik Lindström, som nu också ska ge ut en diktsamling, gubevars. Om han genom detta genidrag får fler att läsa poesi är dock mycket vunnet.
Så man förstår kritikernas dilemma. Det noga inpinkade reviret blir mindre och mindre och mindre. Det är nog bra. Och riktigt bra litteraturkritik kommer ändå alltid att överleva.
Den som tänker forska om detta fenomen hittar nog ett och annat guldkorn hos Vladimir Oravsky.
Mats Myrstener
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar