Jag sitter och bläddrar i KB:s stora tjocka bok om fillmmogulen Harry L. Schein - så kallade han sig när han kom till Sverige 1939, en föräldralös judisk pojke från Wien, som utbildade sig till kemiingenjör och blev miljonär på ett patent om vattenrening.Boken är fylld av underbara svartvita fotografier från 1940-50-60- och 1970-talet, och speglar också en tid med studentkårsockupation och statligt styrd filmpolitik med Schein ständigt i centrum, från 1963 som chef för nystartade Filminstitutet, snart i egen byggnad, den monumentalt fula betongklossen på Gärdet.
Schein drog sig inte heller för att gå på Gärdesfestivalen 1971 och diskutera film med skäggiga revolutionärer från "filmvänstern", allt fångat i de elegantaste svartvita fotografier. Ständigt med en cigarrett eller pipa i mungipan.
Själv var han en superkändis, innan ordet knappt var uppfunnet, gift med skådespelerskan Ingrid Thulin. Men vi besparas inte heller det försupna ensamma vrak med sönderrökta lungor som Ingvar Carlsson besökte strax före Scheins död 2006. Den förr så brunbrände och vältränade Schein klagade då för Carlsson att han kände sig "lite vissen" - han hade just fått ischias. I övrigt mådde han "utmärkt"!
Jag kommer att tänka på en annan fascinerande person jag läste om nyligen - ketchuptillverkaren Herbert Felix, också han socialdemokrat och invandrad jude från Österrike. Och nog saknar man intellektuella och innovativa strebrar som Harry Schein och Jörn Donner i dagens ljumma kulturdebatt?
Mats Myrstener
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar