Finska arbetarlitteraturdagen satsar ännu större i år

Andra året i rad anordnas Arbetarlitteraturens dag i Tammerfors. Det sker den 27/8 vid arbetarmuseet Werstas – Finlaysons gamla fabriksområde i stans centrala delar. Förra året kom mer än 1.000 besökare och i år räknar man med ännu fler.

Temat är Arbetarlitteratur i förnyelse (min övers., ”uudistuva työväenkirjallisuus”) och frågorna man vill ställa är: Vad är arbetarlitteratur idag? Är samhällskritiken är död? Finns det en feministisk arbetarlitteratur?

Poeten och författaren Aulikki Oksanen presenteras som stjärnan i programmet. Medverkar gör även andra författare, serietecknare, forskare, förlagsfolk, journalister och politiker m. m.: Tuula-Liina Varis, Tuomas Kyrö, Claes Andersson, Matti Hagelberg, Anna Kontula, Ville Hänninen, Ville Hytönen, Janne Kuusi, Katriina Järvinen, Jiri Nieminen och Jani Saxell.

Särskilda programpunkter utlovas för barnen och på kvällen ordnas klubb med bitar ur Irwin Goodmans repertoar, av Matti Johannes Koivu.

Den som kan finska, hittar mer information på www.tyovaenkirjallisuudenpaiva.com.

Kalle Laajala

Dags att tala om egendomslösa

"Jag såg ett mörkt ljus spränga sig sig väg genom välfärdssamtiden och jag kunde med hela min kropp känna att vi var tillbaka vid 1900-talets början. Att det återigen var dags att tala om egendomslösa. Om trasproletariat. Om statare. Vi som arbetade på bemanningsföretaget var satta på undantag. Vi hade förlorat våra rättigheter. Vi arbetade när vi var sjuka, när barnen var sjuka, när vi visste att vi kunde skada oss. Vi fogade in oss i ett mönster som bara antyddes för oss. Vi skulle själva förstå. Och det var också här jag på allvar såg att den som äger språket också blir den som definierar världen." (Och allt ska vara kärlek, Kristian Lundberg 2011.)

I sommar har jag bl a läst Lundbergs Och allt ska vara kärlek, en fristående fortsättning på romanen Yarden. Jag vet, han vill skriva om kärlek och han har några fina passager. Men det är ändå arbetsskildringarna- och reflektionerna som berör mig mest. Om det att vara människa i förhållande till ett arbete. Jag tänker att jag måste läsa mer s k arbetarlitteratur (jag tänker inte ta upp diskussionen om begreppet just här), läsa mer för att förstå och för att jag tror att där finns så mycket av kärnan i dagens samhälle. På mitt sängbord ligger nu Efter arbetsschema av Johan Jönson, nyss påbörjad. Sedan finns det ju så mycket mer. Och i tankarna återkommer jag hela tiden till orden Jenny Wrangborg läste (ur diktsamlingen Kallskänken) vid en manifestation mot utförsäkringarna, en vårdag på Medborgarplatsen: "jag är också människa".

Johanna Dalmalm

Om biblioteket i Bagis och bostadsrättsannonserna i dagens tidning

Jag är lite av en nyhetsnarkoman. Hela veckan ser jag fram mot lördagsmorgonen, min heliga stund när jag i lugn och ro kan läsa två dagstidningar till frukost, Svenskan och DN.
Nu är ju nyheter ofta ganska dystra men i morse upptäckte min dotter Pella faktiskt en positiv i Svenska Dagbladets Magasinet. Där kan man läsa om varför poeten Jenny Wrangborg trivs så bra i Stockholmsförorten Bagarmossen. Hon tipsar också om sina favoritställen, och efter Nackareservatet nämner hon förstås biblioteket i ”Bagis”. Hon säger att ”Det är som mitt kontor”, där kan hon sitta och jobba.
Förutom att vara poet är Jenny också kallskänka och arbetar extra i köket på en förskola i Hammarby sjöstad. Hon tycker att köksjobbet ”ger näring åt dikterna”.
Jag jobbade själv en period efter gymnasiet i köket på Grand Hotel i Stockholm i slutet av 70-talet och det blev verkligen ett av ”mina universitet” för att citera Maxim Gorkij, men det var då det. Nu vet vi att möjligheterna för många unga idag att skaffa ett eget boende är tuffa om man inte har ett kapital att luta sig mot.
Jenny har bott på ett flertal adresser i Stockholm och hoppas att kunna stanna i Bagarmossen där hon menar att hennes vänner och en bra blandning av människor finns. När jag sedan bläddrar vidare i tidningen och ser de vanliga bostadsrättsannonserna skuggas min optimism åter.
Här utannonseras en klassisk familjevåning med 6 rum på Östermalm, ”attraktivt läge”, utropspris 12.9 miljoner. Vem har råd tänker jag…?
Men det är kanske bara att bita i gräset och konstatera att den tid vi lever i ser ut så här, historien den upprepar sig igen och igen, för fattig som för rik.
Annsofi Lindberg

Från konferensen Nordisk arbetarlitteratur

Jag skrev nyligen om en finsk arbetarlitteraturdag. Det är på sin plats att också uppmärksamma en konferens som arrangerades på svensk mark. Jag var inte där, så jag refererar till vad andra skrivit.

Litteraturvetaren Magnus Nilsson skriver på sin blogg att "konferensen Nordisk arbetarlitteratur som hölls i Lund 9-10 december 2010 var en historisk händelse. Så mycket uppmärksamhet har forskarsamfundet inte ägnat åt arbetarlitteraturen på flera årtionden." Han har valt att dela upp sin rapportering från konferensen i flera, mindre delar. Kan läsas på bloggen.

Sydsvenskan uppmärksammade i förväg att "Arbetarlitteraturen får egen konferens i Lund" och Helsingborgs Dagblad rapporterade i efterhand under rubriken "Från Moberg till Linderborg".

LO-tidningen skrev om en "Idérik arbetarlitteraturforskning" och i Lunds universitets magasin intervjuades en av arrangörerna, professor Birthe Sjöberg.

Kalle Laajala

Folke Fridell och Chemical Brothers

Ibland samverkar olika medier och summan blir nåt extra. Några år sen läste jag Folke Fridell medan Chemical Brothers flimrade i bakgrunden.

I Folket i Bild 1947:20 gick Folke Fridell (1904-1985) till attack mot ”maskinreligiositeten” och den aktuella arbetarlitteraturen. Tidigare proletärdiktning hade med framgång kritiserat den ekonomiska nöden, menade han, men när löner och levnadsstandard blivit bättre krävdes en ny analys. Han ville diskutera trivseln och människovärdet i arbetslivet – där rationalisering, effektivitet och tidsstudier gjort människan till maskinbetjänt. Det spillde över på privatlivet, bidrog till verklighetsflykt och hämmade bildning: ”En fungerande människa kan inte agera förhyrd handelsvara åtta timmar om dagen och på fritiden leva in i fullvärdig musik eller söka livsmening hos litteraturens giganter.”

Skönlitterärt skildrade Fridell detta inte minst med böckerna om Rivar-Bohm i textilfabrikens värsta helveteshål. I första boken, Död mans hand (1946), säger denne: ”Det har ingenting med yrkesskicklighet eller konst att göra att lägga några hundra kilo skitiga kalsonger eller andra lumptrasor på en rivmaskins matningsmatta. Det kunde till och med en apa göra om hon dresserades på samma sätt som jag.”

Automation och löpande band. Fridell pratade om robotiseringen av människan. Jag vet inte exakt vad Chemical Brothers' låt Believe (2005) och dess ganska enahanda text syftar till, men med videon utgjorde den ett intressant soundtrack till Fridelläsningen.

I videon följer vi en till synes uttråkad ung man som arbetar som robotoperatör på en bilfabrik. Man får inte se så mycket av det löpande arbetet, men det står genast klart att jobbet inte släpper greppet om killen när han stämplar ut. Han börjar se brandgula industrirobotar överallt. De annars stationära griparmarna är ute efter honom, bortom fabriksmiljön – smygande i tunnelbanan, i parken, på gatan, i hans eget badrum. När han berättar om saken för chefen tvingas han sluta. Men robotarna fortsätter förfölja. Paranoia:



Det framgår inte om orsaken till synerna är droger, galenskap eller det löpande bandets logiska slutpunkt. Men på ett (överdrivet) sätt förstärkte videon hos mig Fridells tankar kring maskinen och människan, kampen om vem som är herre över vem..

I efterföljande nummer av FiB svarade bland andra Hedenvind-Eriksson, Fridegård och Ivar Lo på Fridells ursprungliga artikel. I boken Återblick och framtidssyn (1970) kan man i samlad form läsa flera av Fridells inlägg i ämnet.

Kalle Laajala

Om arbetet i litteraturen

Om detta talar Åsa Linderborg, Aino Trosell och Kristian Lundberg, tre av de mest uppmärksammade författarna som skrivit "arbetarskildringar" på senare år, i ett samtal med Victor Ravini på det kulturellt mycket pigga Rumänska kulturinstitutet, Skeppsbron 20, Stockholm. Datum är tisdag 9 november 18.30. Fri entré.
Har man inte fått nog av Åsa Linderborg, så framträder hon också på Stockholms stadsbibliotek 1/12. Och då är det snart jul.

Arbetarlitteratur för 2000-talet

Jag såg att Medborgarplatsens bibliotek imorgon har ett arrangemang som de har kallat för Arbetarlitteratur för 2000-talet. Poeterna Johan Jönson och Jenny Wrangborg är inbjudna, och de känns onekligen båda två som relevanta representanter för 2000-talets arbetarlitteratur. De hämtar sitt stoff från arbetslivet och använder det på ett sådant sätt att deras lyrik ofrånkomligen blir drabbande.

Johan Jönson släppte för något år sedan samlingen Efter Arbetsschema som kanske är den bästa poesi som jag har läst under det senaste decenniet. Det är en skildring av en slitsam vårdjobbstillvaro, där jobbet är tärande och fritiden mest är ångest för att man snart skall gå till jobbet. 2000-talets unga arbetarklass kan känna igen sig i de otrygga anställningsvillkoren och obekväma arbetstiderna som liksom är inprogrammerad i stommen av det arbetsliv som Jönson berättar om.

Jenny Wrangborg utkom i år med Kallskänken som jag faktiskt inte läst men har höga förväntningar på. Jag har följt Wrangborg i andra sammanhang till exempel hennes bidrag till Tvärdrags antologi Snart går vi utan er eller varför inte hennes blogg eller twitter? Det har räckt för att övertyga mig om att hon är en av samtidens viktigaste arbetardiktare. Om ni inte tror mig så kan ni lyssna på Lars Ohly:

Så, besök Medborgarplatsens bibliotek imorgon! (Men egentligen tycker jag förstås att ni skall träffa oss i BiS på BiSsalong 1: Varför vill du jobba på folkbibliotek?)

Tobias Willstedt

Uppsnappat om arbetarlitteraturdagen i Finland

Som nämnts, arrangerades Arbetarlitteraturens dag 28/8 på arbetarmuseet Werstas i Tammerfors. Bevakningen och dokumentationen tycks ha varit knapp, men lite har jag snappat upp i efterhand. Jag gav ett halvt löfte om att referera nåt av det.

Allt gick över förväntan, med drygt tusen besökare, enligt Kansan Uutiset. Werstaschefen Kalle Kallio tolkade besökssiffrorna som ett tecken på intresse för arbetarlitteraturen och dylika tillställningar. Diskussionerna gav mer nya frågor än säkra svar och arrangemanget kommer att ordnas även framöver, detta var ju första gången.

Dagen innan sände radioprogrammet Kultakuume ett inslag med litteraturdocent Mikko Lahtinen. En del kretsade kring definitioner: hur såg den traditionella arbetarlitteraturen ut kontra dagens? Jani Saxell hördes kort resonera om sitt författarskap, hur han utan arbetarbakgrund nog inte kan räkna sig dit, men ändå känner gemenskap med den litterära fåran och författare som Timo Pusa och Hannu Salama. Saxell antydde också att man till dagens arbetare skulle kunna räkna de som hankar sig fram mellan olika arbetsgivare och tillfällighetsarbeten.

Lahtinen menade att det litterära Finland vaknat och sett att klassamhället finns kvar, om än inte som det gamla industrisamhället. Men han ansåg termen ”arbetarlitteratur” som begränsande, och talar hellre om en samhällskritisk litteratur som pekar på klyftorna, visar vilka uttryck ojämlikheten tar sig och funderar över dess orsaker. Kanske, menade Lahtinen, är denna litteratur en som öppnar ögonen för att vi inte alltid lever i den bästa av världar, men som kan skapa ”horisonter av hopp”.

Lahtinen deltog på arbetarlitteraturdagen under samma programpunkt som socialdemokraten Erkki Tuomioja, där sistnämnde talade i ämnet ”Vart försvann arbetarklassen och arbetarlitteraturen?” (online på finska). Han gav sin bild av välfärdssamhällets uppgång och fall, jämförde de nordiska länderna och resonerade kring Klassamhället 2.0, i vilket Finland åter närmar sig 1960-talsnivåer i fattigdom men där de yttre skillnaderna är otydligare. Han konstaterade att den fackliga organisationsgraden ännu ligger högt, men att facket hamnat i ett defensivläge där man främst försvarar det redan vunna.

Mot slutet anknöt Tuomioja till arbetarlitteraturen. Han pekade på begreppsproblematiken och -urlakningen när till exempel även de finska moderaterna kallar sig för arbetarparti. Han tror inte att vi får se någon ny Väinö Linna. Andra lika bra författare måhända, men samhället som Linna verkade i kommer inte åter. Däremot, menade Tuomioja, ska arbetarlitteraturen inte ses som en historisk företeelse. En litteratur som beskriver maktstrukturer och de svagas situation – och som tar ställning för de svaga – behövs alltjämt.

Det ska också nämnas att man delade ut priserna i den skrivtävling som pågått under året: i prosagrenen vann Jan Salminen och i lyrikgrenen Pirjo Kotamäki. Jag har dessvärre inte hittat mer detaljer om vinnarbidragen. En jurymedlem uttryckte dock att tävlingens starkaste texter öste ur erfarenheterna av arbetslöshet och kom med en kritik av arbetslivet.

Referaten ovan tyder på viss konsensus. Undrar vad man var oense om? Jag hade till exempel velat veta mer från samtalet ”Deckare som arbetarlitteratur”. Vem tyckte vad, och varför?

Kalle Laajala

Folkbildare och arbetarförfattare

Begrepp som "folkbildning" och "arbetarförfattare" kanske inte kommer att finnas kvar om femtio år? Uttrycket "invandrarförfattare" gör det nog inte heller, som jag får konstatera i kommande artiklar i bis nr 3. Men "invandrare", "arbetare", och "författare" får väl ändå finnas kvar i framtiden? Om Alliansen och Sverige-
demokraterna får råda över Sverige?
En som i alla fall inte skäms för benämningen är den unga kallskänkan Jenny Wrangborg. Hon har fått årets Stig Sjödinpris, som delas ut i ABF-huset i Stockholm 17/10 kl 13, ser jag i ett utskick jag fick idag.
Här står också att Fredrik Ekelund, den fantastiske Malmöförfattaren, presenterar den bortglömde arbetarförfattaren Gösta Larsson från Malmö på samma ABF-hus 11/11 kl. 18. Och att årets Johan Ahlbäckdagar, uppkallade efter konstnären som främst målade gruv- och metallarbetare, i Sverige och i Belgien, går av stapeln i Smedjebacken 1-2 oktober.
Här görs också reklam för boken Sjömanshustru, som handlar om filippinska sjömän och deras familjer hemmavid, av den flitige f.d. sjömannen Lennart Johnson, utgiven på förlaget Breakwater publishing.
Allt detta fick jag i utskick från Arbetarnas kulturhis-
toriska sällskap. Ja, det finns faktiskt ett sådant, trots ointresse från SAP och LO, men hur länge till? Medelåldern i sällskapet torde vara bra över sextio.
Mats Myrstener

Arbetarlitteraturdag i Tammerfors 28/8

Jag råkar se att det på arbetarmuseet Werstas i Tammerfors den 28 augusti 2010 ordnas en temadag om arbetarlitteratur. Man kommer bland mycket annat att diskutera ”deckaren som arbetarlitteratur” och en författarpanel ska resonera utifrån rubriken ”Jag, arbetarförfattare?”. Dessutom ordnas prisutdelning i skrivtävlingen ”Työ, leikki ja luominen” (= ”Arbete, lek och skapande”) som pågick under våren och resulterade i mer än 300 insända bidrag. Kan du finska läser du mer om hela tillställningen på hemsidan för Työväenkirjallisuuden päivä.

Bland deltagande författare kan nämnas Kari Hotakainen, Seppo Jokinen, Anneli Kanto, Leena Lehtolainen, Mikko Rimminen och Hannu Salama. Med undantag av Hotakainen (känd bl.a. för Löpgravsvägen, 2002) och Lehtolainen (många deckare, bl.a.) finns ganska snålt med översättningar till svenska av dessa författare, ser jag när jag kollar i Libris.

Salama, till exempel, har ju kommit med ett tjugotal romaner och novellsamlingar sedan den senaste svenska översättningen, som var Bouppteckning efter Kosti (1977). Stoppet just där är extra dumt eftersom den boken inledde den stora Finlandia-serien som Salama antagligen är mest känd för. Ska svenskarna bara få läsa den första av sex delar?

Apropå kriminalromaner och arbetarlitteratur, såg jag mitt under semestern i juli att litteraturvetaren Magnus Nilsson skrev om ”Deckare med klass” i Aftonbladet. Nilsson hade läst den amerikanske författaren Timothy Sheards böcker och avslutade med en efterlysning, han också (om än skarpare formulerad än min stillsamma fråga ovan):

Kanske skulle man kunna hoppas på att den svenska fackföreningsrörelsen lät översätta några av dem och se till att de blev distribuerade och diskuterade ute i avdelningarna. Visserligen har man i snart hundra år skändligen misslyckats med att använda den inhemska arbetarlitteraturen som ett vapen i den fackliga kampen, men amerikanska populärromaner borde väl till och med svenska fackpampar kunna förstå?

Själv åker jag inte till Tammerfors i slutet av månaden, men jag hoppas att temadagen dokumenteras på något sätt så att man kan ta del i efterhand.

Kalle Laajala

13 lektioner arbetarlitteratur

Det är inte för sent ännu, några lektioner återstår. På LO-Tidningen Kulturs blogg håller litteraturvetaren Magnus Nilsson för närvarande en Liten arbetarlitteraturskola i 13 korta lektioner. I dessa sammanfattar han sådant han sysslat med de senaste åren, genom att leverera kärnfulla inlägg om vad arbetarlitteratur är – och kan vara. Lektionerna kommer också att publiceras i LO-Tidningens sommarnummer.

I flera avseenden jobbar Nilsson här som en "mythbuster", ute efter att pysa luften ur fördomar och förgivettaganden. En lektion inleds: "Många tror att arbetarförfattarna idoliserar arbetarklassen. Som alla deras läsare vet är det dock närmast tvärt om. I arbetarlitteraturen skälls det mycket på arbetarna…". Lektion nr 7 rör frågan om ”invandrarlitteratur” kontra arbetarlitteratur, något som Nilsson behandlar mer i detalj i boken Den föreställda mångkulturen : klass och etnicitet i svensk ­samtidsprosa.

Följ de återstående lektionerna, till exempelvis via RSS. Själv har jag skolbänken i mobilen, när jag sitter på bussen hemåt. Som läsare har du möjlighet att kommentera inläggen.

Kalle Laajala

Tillbaka till yarden

Författaren Kristian Lundberg fick i år Ivar Lo-Johanssons personliga pris (310.000 kronor) för romanen Yarden som utkom förra året.
Nu ser jag honom intervjuas på TV på Landet runt och berätta om hur han växte upp som arbetarbarn i Malmö, om hur många studenter som kunde gå ner till hamnen i Malmö för att ta ett kneg (jag undrar om posten i Stockholm spelade samma roll på den tiden), om hur han sedan lämnade arbetarna vid yarden och den sammanhållning och solidaritet som ändå fanns där, och gjorde en klassresa till medelklassen; och hur han efter en tid av improduktivitet i vuxen ålder återvände till "yarden" för att söka jobb - en arbetsplats som då inte fanns längre.
Han talar om solidaritet förr och nu, om vad "jämlikhet" skulle kunna betyda, borde betyda, men också om hur han gick till biblioteket i Malmö, till skolbiblioteket, och läste och läste, både som ung pojke och som vuxen, "arbetslös", författare.
Mats Myrstener

Litteraturen och verkligheten

Vad vore kulturdebatten utan Göran Greider? Följ litteraturdiskussionen i Aftonbladet.

Göran Greider kommer att medverka i årets BIS-seminarium på Bok&Bibliotek i september, missa inte detta!

Ingrid Atlestam

Litteratur är politik?

Göran Greider i Aftonbladet om Ivar Lo-Johansson – och mobbningen av vår tids arbetarlitteratur.
.......och hur köper biblioteken, vilken litteraturpolitik står de för?

Ingrid Atlestam

Absolut ej lämplig för ungdom!

Maria Sandel var Sveriges första mer kända arbetarförfattarinna. Hennes roman Droppar i folkhavet från 1924, har nyutgivits av lilla förlaget Murbruk i Lund (som även återutger Sven Wernströms Mannen på tåget, om hur revolutionen skulle ha kunnat te sig i Sverige år 1971) .
På romanens baksida återger man en recension från Biblioteksbladet 1927, som är värd att citera.
Här talas om romanens "realistiska skildringar från proletariat, gränder och glädjehus", om materiell och andlig smuts, snusk och brutalitet. Ändå finner recensenten sympati för hjältinnan Gerda, den "sega och energiska arbeterskan". Den rekommenderas för "omdömesgilla läsare", för detta är "knappast någon folkbok". Och den är "absolut ej lämplig för ungdom". Ord och inga visor således.
Mats Myrstener

Läsning som religion och kärlek till boken

"Men om läsning hade varit en religion med en egen kyrka, hade det med största sannolikhet funnits massor av lyckliga frälsningshistorier från människor som på ett personligt plan upplevt hur läsning förändrat deras liv och öppnat för insikter och upplevelser som de annars fått vara utan."
Det är inte Greta Renborg, salig i åminnelse, utan SvD:s radiokrönikör Paulina Helgeson i dagens tidning, apropå barnradions P4 serie om läsning, som gick i fredags. Jag tänker på gamle religionshistorikern Mircea Eliade, som menade att författarna är vår tids präster och medicinmän/kvinnor, med kontakter med "den andra sidan" (han kallar dom "brobyggare till det omedvetna" som forna tiders shamaner). Inte minst ger oss böckerna och författarna insikter om oss själva, och våra dolda sidor, goda och dåliga, som vi knappast skulle kunna få på annat sätt. Dessutom är det, till skillnad från att gå i psykoterapi, helt gratis om man går till biblioteket.
Paulina Helgeson slutar uppmuntrande: "Bokläsandet har dödförklarats massor av gånger men lever envist vidare, något som faktiskt i mina sentimentala stunder stärker den vacklande tron på mänskligheten."
Igår sände dessutom kulturradion ett program om "arbetarlitteraturens återkomst". Kan fås direkt i din podradio! (Och i Cobra på TV 10/3 menade en fransk översättare av de omåttligt populära svenska deckarna, att de bygger vidare på arbetarlitteraturens tradition i Sverige att skildra vanliga arbetande människor, något som är sällsynt i Frankrike.)
(Och i nya stadsbiblioteksfilialen i Högdalen, Stockholm, som man når direkt från tunnelbanan, kan man ladda ner allt möjligt till sin IPod, både deckare och filer från radio och TV. Så nu måste jag nog skaffa en sån också?)
SvD:s radiokrönikör Erik Löfvendahl tycker att det är "trösterikt med all denna kärlek till läsningen och boken" som han tycker förmedlas i radion (13/3). Så vi som håller med om det står inte ensamma, och det kan väl också kännas "trösterikt".
Mats Myrstener

Stöd litteraturhuset i Nynäshamn!

Två av Sveriges mest kända författare tillhörande den s.k. "statarskolan" var Ivar Lo-Johansson och Moa Martinson. Lo-Johansson var uppväxt i Södertörn på ett statargods, sydöst om Stockholm. Moa var uppväxt i Östergötland men flyttade till Ösmo nära Nynäshamn, där hon 1929-1940 sammanlevde med poeten Harry Martinson, som var från Blekinge.

Nynäshamns kommun vill i det gamla elverket i Nynäshamn skapa ett Litteraturens hus, som ska ägnas de ovannämnda författarna. På så sätt kan man skapa ett centrum för en av Sveriges intressantaste litterära strömningar, arbetarlitteraturen, för utställningar, föredrag, och dokumentinsamling. Planerna är långt framskridna, men pengar saknas fortfarande.

Stöd projektet genom att gå in på hemsidan

http://www.litteraturhusnynas.se/ och bli medlem!

Mats Myrstener