Vad händer i Umeå?

Författaren Stig Larsson är på krigsstigen. Hans gamla hemstad Umeå har inte bjudit in honom till kulturhuvudstadsåret 2014.
Jag glömmer aldrig när jag förväntansfullt åkte till Farsta bibliotek för att höra Larsson läsa ur en av sina legendariska 1980-talsböcker. Publiken, som mest bestod av kvinnor, rodnade inte ens när Larsson vällustigt läste om hur bokens hjälte piskade och knullade sin socialsekreterare på hennes kontor. Han avslutade den detaljerade beskrivningen med att mysande tända en cigarrett och blåsa ut röken över den tysta och lydigt lyssnande publiken.
Filosofen Voltaire sa ju inte bara att "Ingen glömmer Maltas belägring" [1568, som alla minns] utan också att "jag håller inte med om dina åsikter, men jag är beredd att offra mitt liv för att du ska få ha dem". Därför blir jag nog också lite upprörd över de fega kommunpolitikerna i Umeå, som inte vågar bjuda upp en författare som bildade skola på 1980-talet och översatts till 25 språk.
"Var finns visionerna" undrar Umeås gamle kulturchef Bengt Lindström? Jo, visioner finns. för Umeå har fått äran att bli EU:s kulturhuvudstad 2014, och då ska det fantastiska biblioteket flyttas ner till det nya kulturhuset vid älven. Varför, frågar jag mig?
Då måste också delar av det gamla stadshotellet (k-märkt) rivas. (Umeå ska nämligen sättas på kartan, som Norrlands kultur- och kommersiella centrum nr 1.) Det oroar inte länsantikvarien, som inte tycker att man (enligt SvD) "kan peta i små kulturdelikatesser". "Tyvärr så blir det vissa offer". Dessutom är det "väldigt bråttom".
Det där sista tycker jag mig ha hört förut, var det inte från Malmö (se tidigare blogginlägg). Ändå är jag lite dubbel inför denna alldeles för tydliga demonstration av konflikten mellan "tradition" och "förnyelse". I Stockholm hördes nämligen samma beklagande över att gamla k-märkta hus skulle rivas. Därför blev det inget nytt stadsbibliotek. Fast den egentliga orsaken naturligtvis var ekonomisk.
Däremot tänker politikerna i Umeå satsa helhjärtat på Stigs namne "Stieg Larsson". Surprise, surprise!
Mats Myrstener
(foto: Ulla Montan, Bonniers)

Sociala medier mot biblioteksnedskärningar

I Cardiff: http://www.facebook.com/group.php?gid=29429697092
I Headington: http://www.headingtonlibrary.org.uk/library-campaign-meetings/stoppingtheculturalvandalismoflibraryclosures
I Doncaster: http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2010/aug/18/doncasters-library-closures-catastrophe
och i Umeå: http://umebiblioteket.wordpress.com/

Sommarnotiser från björkarnas stad

bloggredaktören befinner sig i björkarnas stad. I år är det ju Finlandsår, och här stod de sista väpnade slagen på svensk mark 1809, i Hörnefors, Sävar, och Ratan. Den ryska hären hade gått över isen på vintern, Umeå intogs utan strid, och efter stridigheter under sommaren slöts freden på hösten 1809, och hela Finland blev ryskt. I Hörnefors, ett litet samhälle mellan Umeå och Örnsköldsvik, finns minnesmärket efter slaget, och storheter som generalerna Sandels, von Döbeln, och Duncker, allt förevigat i Johan Ludvig Runebergs hjälteepos Fänrik Ståls sägner (undrar om den boken finns på något folkbibliotek idag?). Dessutom kom Sveriges främste fotbollsspelare, Gunnar Nordahl, från lilla bruksorten Hörnefors, men det är ju en helt annan sak.
Läs mer om detta på Umeå stadsbiblioteks prisbelönta hemsida http://www.minabibliotek.se/default.aspx?id=23768
I tidskriften Allt om historia läste jag på vägen upp att Unesco lanserat ett digitalt bibliotek med sällsynta manuskript, böcker, filmer och kartor. Se sidan www.wdl.org.
Sen läser jag i samma tidskrift apropå för sent återlämnade böcker, att biblioteket i Washington and Lee university nu fått tillbaka boken History of the war in the Pensinsula and in the south of France 1807-1814, som stals från biblioteket under amerikanska inbördeskriget 1864, och nu återlämnats av släktingarna till boktjuven, den läslystne soldaten C.S. Gates.
Fortsatt god sommar tillönskas alla, med eller utan bok på badstranden. Men glöm inte att lämna tillbaka den!
Mats Myrstener
PS Om Sverige-Finland på Sveriges radio:
http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramId=3435

Vad är ett folkbibliotek?

Bengt Nerman, folkbildare och skribent i över sextio år, ställde mig och andra bibliotekarier mot väggen i senaste numret av bis. Han minns sitt gamla bibliotek i Vällingby, ett typiskt förortsbibliotek från 1950-talet, på sin tid präglat av vad Nerman kallar "närhet, öppenhet och tillgänglighet". Det var ett "familjebibliotek", gjort för att hela familjen skulle kunna besöka det tillsammans, påverkat av liknande folkbibliotek som lanserades i Göteborg vid denna tid.
Nerman har helt rätt i att idealen var annorlunda än när huvudbiblioteket, "Asplundhuset" invidges 1928. Det var ett barn av sin tid, ett "lärdomstempel" för djupgående studier, med klara avgränsningar mellan barn- och vuxenavdelning, med en väldig mödosam trappa upp mot ljuset i den stora rotundan, där 17 år var åldersgräns. Det präglades kanske av öppenhet, för den som hade den rätta åldern, men kanske mindre av "närhet" och "tillgänglighet". Det var snarare präglat av den tidens folkbildarideal: klassisk bildning, hårt tillkämpad kunskap, och skarpa klassgränser som möjligen kunde överbryggas med folkbibliotekets hjälp.
Om jag själv får formulera mitt folkbiblioteksideal får det nog bli det stadsbibliotek som invigdes i Umeå september 1985. Ett öppet bibliotek i ett plan, stort och välkomnande, utan väggar mellan de olika avdelningarna men ändå stort nog för att alla skulle få plats utan att barnen skulle störa de som studerade. Det blev en självklar centralpunkt i Umeås lilla centrum, och verkar fungera så även idag, trots att staden vuxit betydligt sedan dess. Med stolthet kan jag konstatera att Umeå fortfarande behållit sin tätplats som biblioteksstad i Sverige, även på "nätet".
Problemet med ett nytt stadsbibliotek i Stockholm är att folkbiblioteksverksamheten varit så eftersatt under så många år i Stockholm. Men ett bra exempel på ett nytt litet lokalt bibliotek är ändå den senaste av det fyrtiotal filialer som finns i huvudstaden, i nybyggda Hammarby sjöstad. Ett litet trevligt bibliotek där både vuxna och barn får plats, även om ytan är begränsad. Idag finns inte alls de pengar att tillgå som fanns när filialen i Vällingby byggdes.
Asplundhuset är fullständigt otillräckligt idag. Ännu värre är situationen på Södermalm, med sina två slitna filialer. Hela verksamheten skulle behöva en väldig ansiktslyftning, men var finns pengarna? Men Bengt Nerman efterlyser också en medvetenhet från biblioteksarbetarnas sida. Vad ska biblioteket användas till? Hur ska det kunna återfå sin plats som centralpunkt i samhället, som det en gång hade?
De studerande tar allt större plats på folkbiblioteken, men gjorde så också i Asplundhuset 1928. Något "familjebibliotek" var det aldrig fråga om. Men det finns intentioner till att den nya tillbyggnaden skulle kunna fungera så. För att serva de enorma besökssiffror det blir fråga om, så måste det vara väldigt stort. Och helst skulle man bygga några mindre bibliotek dessutom, som det som föreslagits vid Slussen? Och helst på bredden, inte på höjden.
"Vad är ett folkbibliotek?" Frågan har säkert många svar. Om folkbiblioteken, som det blivit, ska vara "ein Mädchen für alles", då måste det innehålla många olika funktioner. Går alla dessa att kombinera? Jag tror det. Kanske ska man, som jag tror Bengt Nerman menar, återuppväcka tanken på "familjebiblioteket". Ett ställe dit hela familjen kan gå när man är ledig. Ett "evenemang", ett nytt modeord i modernitetens tid, som också blir ett sätt att locka till sig nya, unga låntagare så väl som äldre. Men det kräver en väldig satsning och förmåga att tänka nytt. De finns mycket, många förlorade år, att ta igen.
Mats Myrstener

Biblioteksstaden Umeå

Umeå var en bra biblioteksstad att växa upp i. Jag hade en biblioteksfilial i min egen högstadieskola på Grubbe, den typ av folk-skolbibliotek som var vanligt på 1960-70-talet (och som introducerades i Stockholm redan 1928). Huvudbiblioteket låg då, som man sa, "öst på stan", medan jag bodde så långt man då kunde komma "väst på", borta vid Backens kyrka, längs den enormt långa Backenvägen, som sedan fortsatte till Baggböle, Kåddis och Brännland.
I närheten av stadsbiblioteket låg som jag minns det ett gammalt badhus, där vi plågades av en "badmästare" med en lång metallpinne som han stötte i den som inte höll sig till rätt simsätt. Det stod en tung doft av klor i hela byggnaden, och besöken där var faktiskt en skräckupplevelse. Stadsbiblioteket var inte lika skrämmande, det hade gallerior upp efter väggarna om jag minns rätt, precis som Stockholms stadsbibliotek, fast i mindre skala, och som biblioteket vid Medborgarplatsen (där jag nu befinner mig), som torde vara årsbarn med Umeå stadsbibliotek. (Föregångaren i Umeå, en föreläsningsförening vid namn Minerva har beskrivits i en avhandling av Björn Olsson, Den bildade borgaren.)
Bokkorten var röda, gröna och blå, precis som på SSB, och böckerna bundna i stadiga pansarband, färgen var väl röd. Man hade en bra skivsamling, det var vinyl som gällde. Umeå var ju en militär- och skolstad, och biblioteket höll hög kvalitet. Lars Widding har skrivit om hur staden såg ut anno dazumal.
När det nya stadsbiblioteket kom till minns jag inte exakt, jag flyttade hemifrån 1976, men det var så centralt placerat som bara möjligt vid Rådhusesplanaden. Jag tror att det var ganska nytt i sitt slag i Sverige när det kom, ett stort och rymligt kulturhus, och blev omedelbart en centralpunkt för alla umebor, vare sig man läste dagstidningen, tidskriften, kommunens informationstavla, lånade CD eller böcker eller bara ville ta en fika. För stadens invandrare var det nog lika betydelsefullt som Kulturhuset och Läsesalongen vid Sergels torg. Det var naturligtvis ett enormt lyft för biblioteksstaden Umeå, liksom den nya simhallen på Gammlia, som avlöste gamla klordoftande badhuset med badmästaren öst på stan.
Länsbibliotekarien under många år, Elsi Ekstedt, skriver i nya bisnumret om biblioteksutvecklingen i Västerbottens län, som ju omfattar enormt mycket mer än bara staden Umeå (ytmässigt torde väl bara Norrbottens län vara större). Vi kände familjen Ekstedt, eftersom läkarfamiljerna i Umeå gärna umgicks, Elsis make Jan påverkade henne starkt har hon sagt, när länet tidigt datoriserade sina samlingar och sin utlåning. I familjen ingick också fem barn, dock något yngre årgångar än jag och mina bröder.
Idag läser jag i tidningen att Umeåregionens bibliotek fått United Nations public service award till de sex kommunerna som står bakom Internetsighten minabibliotek.se. Bakom framgångarna, ett stort elektroniskt bibliotekssteg in i en ny tidsålder, står inte minst Jan och Elsi Ekstedts trägna arbete för att med datoriseringens landvinningar hjälpa nya kommuninvånare i regionen att hitta till folkbibliotekens service. Det är bara att lyfta på hatten, oss umebor emellan.
Mats Myrstener