torsdag 4 augusti 2011
Förutsättningen för ett lyckligt biblioteksarbete
I nämnd ordning alltså. Läs boken Bibliotek och folkuppfostran av Valfrid Palmgren från 1909, det förmodligen längsta och bästa inlägget för folkbibliotekens betydelse som skrivits i Sverige. Kanske finns den på ditt stadsbibliotek?
Mats Myrstener
lördag 28 maj 2011
Varför inte Maria?
Maria Larsen var också en drivande biblioteks- och folkbildningsideolog, men kom från fattiga förhållanden, verkade inte i Kungliga huvudstaden utan i Göteborg, var ogift och fick aldrig chansen att studera.
Det var tack vare kontakt med Ellen Key som hon lyckades få sitt drömjobb som föreståndarinna, först på Redbergslids bibliotek, landets första kommunala biblioteksfilial 1902, och sedan på Dicksonska folkbiblioteket 1905. Då en "riktig" bibliotekarie anställdes 1932 blev hon omplacerad och åsidosatt.
I Dicksonska jubileumsskrift 1922 formulerar hon följande biblioteksvision och har det egentligen i princip sagts så mycket nytt om bibliotek sedan dess:
”Man har sagt att biblioteken äro de vuxnes skola - i skolan förvärvar man läskunnighet - men den bevaras och underhålles i biblioteken. De äro träningsbanor för vår intelligens, dit vi går för att studera, dit vi gå om vi vilja ha någon praktisk upplysning, vare sig det gäller en lagfråga eller ett sätt att halvsula skor. Alla frågor - såvitt det står i mänsklig förmåga - skall ett bibliotek giva svar på. Därför får man tillse, att inga luckor uppkomma i ett biblioteks olika avdelningar och att varje avdelning motsvarar tidens krav. Ej heller får i folkbibliotek litteratur kvarstå, som är missvisande, såsom en del föråldrade lagsamlingar och gamla upplagor. Bibliotekarien bör alltid följa med i tidens frågor och skall veta vilken litteratur, som behandlar dem - men han får sällan själv studera eller fördjupa sig i böckerna , ty det strömmar nya till allt jämt, hans påpasslighet måste jämt stå på helspänn.
Gent emot publiken måste han stå till reds med upplysningar - icke direkt, ty han är dock ej någon ”fråga mig om allting”, men med litteraturanvisningar och han måste känna till sitt bibliotek så väl, att han har en huvudkatalog i sin hjärna, ordning och systematiseringsförmåga fordras även.
Biblioteket står öppet för barnen, som i otaliga skaror strömma dit och öppnar för dem sagans underbara värld, det står till tjänst för de studerande, som vilja ha stoff för en kria eller ett föredrag, folkbildare, föreläsare ha där sin materialgård. Genom sina väl försedda skönlitterära avdelningar med såväl äldre som yngre litteratur lämnar det förströelse åt såväl äldre som yngre. Man kan fördjupa sig i vårt lands rika litteratur, som fått ålderns patina över sig, man kan se vad dagens diktare har att säga. Man kan, då man trött kommer från dagens arbete, gå in och få en tidskrift eller man tager hem en rolig bok efter sitt kynne.
Man kan söka gångna tiders kultur, man kan se hur tiderna växla och man erfar hur revolutionerna ha uppstått, vi kunna färdas med upptäckarglädje till främmande länder, vi kunna följa människoanden i dess spekulationer över liv och död och evighet, vi kunna finna naturföreetelsernas mysterier avslöjade.
För snillets ljus, för mänsklig verksamhet dröja vi i vördnad, bokens ord viskar så tyst i vårt öra, vi måste vara stilla inför oss själva, vi måste ha ro och stillhet omkring oss, då läslampan kastar sitt ljus över bokens blad.
Böckerna äro så försynta, där de stå slutna i rader, de tala först till våra sinnen, då vi kalla på dem, de pocka icke på gehör, men de viska så många visdomsord i vårt öra, de giva oss uppbyggelse, de förströ oss, när vi äro missmodiga.
När man kommer in i British Museums stora läsesal (världens största bibliotek i London), en stor kupolsal, gripes man av vördnad, det är så ljudlöst stilla, och här arbeta tusen hjärnor, och tiga i stillhet alla de andens skatter, som människohjärnan tänkt, sagt och skrivit, det är så tyst i hjärnans verkstad, betingelserna för allt vetande.
Av vördnad blottar man sitt huvud, då man inträder i en kyrka - ett tempel, som människorna rest som ett uttryck för sitt sublimaste känsloliv - med samma vördnad närma vi oss ej ett bibliotek, ty det har något av alldagens liv över sig - i synnerhet om tidningsdrakarna skymma individerna - men av vördnad bör man även här blotta sitt huvud, ty mer - än i ett trossamfund - ligga här alster, som uppstått av inspirationens glöd, av intelligensens möda och i känslors olika förtoningar. Det fordras blott att man tager en bok i sin hand, slår upp den och den talar till oss. Genom sekler kan en bok viska något till oss och vi finna ett gensvar i vårt inre. Så generellt är människans tanke- och känsloliv.
Tränga vi igenom tingens yta och se vad ett bibliotek innerst är - så är det vården av livets och mänsklighetens dyraste skatter - allas vår egendom.
Vi kunna hänföras av en talares ord eller en skådespelares sanna återgivande av en mänsklig karaktär, eller musikens toner kan stämma oss till harmoni eller höja oss till ett sublimt känsloliv, allt verkar för stunden och försvinner i minnets hav, - men boken är tyst och tiger till vi själva låta den tala - då har den mycket större räckvidd, den talar till oss genom sekler och siktar framåt till kommande generationer, dess tankar kunna ligga begravda, men kunna uppstå i förnyade gestalter och påverka tusende och tusende för att föra mänskligheten framåt till nya mål.
Med Geijers ord vill jag sluta denna lilla resumé:
Det bästa åt folket
eller uttytt
Den bästa litteraturen till alla!
Mer att läsa om Maria Larsen finns bland annat i Lisbeth Stenbergs kapitel om henne i boken Männens bibliotek - en kvinnosak och i Fullbokat - Folkbibliotekens historia i Göteborg 1862 - 1997.
Ingrid Atlestam
Varför Valfrid?
Valfrid Palmgren hade stor betydelse för det moderna folkbibliotekets framväxt i Sverige. Hon var filosofie doktor, aktiv i Heimdal och under en period stadsfullmäktigeledamot i Stockholm för ett av de konservativa partierna. Som ung amanuens vid Kungliga biblioteket insåg Valfrid Palmgren de dåvarande folkbibliotekens stora brister och stagnation. 1907 fick hon möjlighet att göra en stipendieresa för att studera ”public libraries” i USA. Hon blev helt överväldigad. ”Jag kom, jag såg, jag besegrades” sammanfattade hon själv sina upplevelser många år senare. Valfrid Palmgren skrev flera entusiastiska rapporter, väl värda att läsas än idag. Det mesta av detta sekels debatt och utveckling inom folkbiblioteksvärlden finns formulerat av Valfrid Palmgren och många av de goda idéer hon förmedlade är ännu inte förverkligade.
Det som mest imponerade på henne i USA var de resurser som satsades på bibliotek, den genomtänkta målsättningen, systemet med öppna hyllor, den bibliotekstekniska utvecklingen och sist men inte minst biblioteksverksamheten för barn och ungdom. Vad hon såg som avgörande för de amerikanska bibliotekens framgång var för det första att de var offentligt finansierade, ”folkets egendom”. Även om byggnaderna ofta tillkom genom donationer, stod kommunen alltid för driften. Det andra villkoret var att dessa ”allmänna bibliotek”, som var den svenska term hon föredrog, ”äro avsedda för alla samhällsklasser och alla åldrar, kort sagt, de äro avsedda för alla samhällsmedlemmar utan åtskillnad och äro i det avseendet det vackraste uttryck för sann demokrati, som tänkas kan. Något dylikt känner man ju ej i vårt land, knappast i Europa.” ... ” Om någonsin alla ett samhälles medlemmar, oberoende av samhällsställning och andra intressen, kunna samlas om någon institution, så borde det vara biblioteket ... I föreningar av olika slag splittras människorna av olika åsikter ... I böckernas värld, bibliotekets, äro de alla lika ; för var och en av dem finns vad han önskar, och de skarpaste antagonister kunna utan att störa varandra sida vid sida tillfredsställa var och en sin smak”.
Sammanfattningsvis konstaterade Valfrid Palmgren att de amerikanska bibliotekens målsättning var att fostra goda samhällsmedborgare, ty ”den som har kunskaper kan bli Amerikas president”.
De enorma satsningar som gjordes på folkbibliotek i USA, hade delvis sin grund i behovet av att integrera alla invandrare som kom i hundratusental från framförallt Europa. Tron på biblioteket, som en garanti för allas möjligheter att anpassa sig i det amerikanska samhället istället för att omstörta det, var stark, såväl bland konservativa donatorer som bland radikalare politiker. Både i England och USA var det alltsedan mitten av 1800-talet möjligt för kommunerna att ta ut en speciell biblioteksskatt.
Valfrid Palmgrens rapport från USA fick stor genomslagskraft och spridning. Den översattes till flera språk. Med denna som merit fick hon uppdraget att utreda folkbiblioteksfrågan i Sverige. Hennes förslag antogs med några få ändringar av 1912 års riksdag. Hon fick inte gehör för sin benämning allmänna bibliotek, som dock har anammats i Finland. Kritikerna menade att beteckningen folkbibliotek var den lämpliga även för denna nygamla institution. Valfrid Palmgren ville komma bort från den underklasstämpel som hon bedömde att förstavelsen folk stod för, då hon ansåg det vara viktigt att biblioteken användes även av medel- och överklassen. Det skulle dock visa sig att det målet uppnåddes väl så småningom trots benämningen folkbibliotek.
Bengt Göransson lyfter ibland fram de gamla riktigt konservativa, till skillnad från de nu dominerande nyliberalerna, som ”själsfränder” när det gäller kulturpolitik, eftersom även de insett att kulturpolitik måste innefatta ett stort samhälleligt stöd. Säkerligen räknar han Valfrid Palmgren till en av dessa kloka kulturpolitiker. En annan fråga är givetvis vilket samhälle hon ville fostra goda medborgare till!?
Ingrid Atlestam
tisdag 24 maj 2011
Bibliotopia i Stockholm

Bibliotopia är titeln på Hans Carlssons masterprojekt där han låter stora affischliknande blad med texter av och om Valfrid Palmgren ligga travade på ett stort bord, fritt för åskådaren att bläddra i och läsa. Att informera om Valfrid Palmgrens arbete och visioner som svensk bibliotekspion-
jär och folkbildare anser han vara väsentligt i tider av privatiseringar och nedskärningar av biblioteksverksam-
het.
Projektet presenteras som en pseudohistorisk installation där konstnären vill förklara hur bibliotek kan fungera som ett slags försöksfält där ”nya möjligheter kan provas och förstås” samt ge plats för analys av bibliotekets samhällsroll.
Bibliotekens förhållande till folkbilding och bildning är också i högsta grad en kulturpolitisk fråga framhåller Hans Carlsson i sitt verk som både vill verka och vara en del av en levande biblioteksverksamhet.
Projektet ingår som en del i avdelningen ”Konst i offentligheten”
Man blir onekligen både fascinerad och glatt imponerad av den glöd för kultur och konst i det offentliga rummet som man möter på Konstfack.
Jag kommer så att tänka på min mammas devis, Ars longa, vita brevis - Konsten är lång, livet är kort. Min mamma Wiveca som var konstnär bodde i Fisksätra åren före sin död, och var en flitig besökare på biblioteket.
Annsofi Lindberg