Visar inlägg med etikett valfrid palmgren. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett valfrid palmgren. Visa alla inlägg

torsdag 4 augusti 2011

Förutsättningen för ett lyckligt biblioteksarbete

"Och man betonade alltid, att den första och ojämförligt viktigaste förutsättningen för ett lyckligt biblioteksarbete är bibliotekarien, den andra är böckerna, och den tredje och sista byggnaden och dess inredning."
I nämnd ordning alltså. Läs boken Bibliotek och folkuppfostran av Valfrid Palmgren från 1909, det förmodligen längsta och bästa inlägget för folkbibliotekens betydelse som skrivits i Sverige. Kanske finns den på ditt stadsbibliotek?
Mats Myrstener

lördag 28 maj 2011

Varför inte Maria?

Valfrid Palmgren verkade i Stockholm, var filosofie doktor, gift med en professor, jobbade på KB, hade alltså en bakgrund och en position som gav henne en viss status och möjlighet att påverka och bli lyssnad på. Vad hade hon inte kunnat åstadkomma om hon dessutom varit karl?
Maria Larsen var också en drivande biblioteks- och folkbildningsideolog, men kom från fattiga förhållanden, verkade inte i Kungliga huvudstaden utan i Göteborg, var ogift och fick aldrig chansen att studera.
Det var tack vare kontakt med Ellen Key som hon lyckades få sitt drömjobb som föreståndarinna, först på Redbergslids bibliotek, landets första kommunala biblioteksfilial 1902, och sedan på Dicksonska folkbiblioteket 1905. Då en "riktig" bibliotekarie anställdes 1932 blev hon omplacerad och åsidosatt.
I Dicksonska jubileumsskrift 1922 formulerar hon följande biblioteksvision och har det egentligen i princip sagts så mycket nytt om bibliotek sedan dess:

Man har sagt att biblioteken äro de vuxnes skola - i skolan förvärvar man läskunnighet - men den bevaras och underhålles i biblioteken. De äro träningsbanor för vår intelligens, dit vi går för att studera, dit vi gå om vi vilja ha någon praktisk upplysning, vare sig det gäller en lagfråga eller ett sätt att halvsula skor. Alla frågor - såvitt det står i mänsklig förmåga - skall ett bibliotek giva svar på. Därför får man tillse, att inga luckor uppkomma i ett biblioteks olika avdelningar och att varje avdelning motsvarar tidens krav. Ej heller får i folkbibliotek litteratur kvarstå, som är missvisande, såsom en del föråldrade lagsamlingar och gamla upplagor. Bibliotekarien bör alltid följa med i tidens frågor och skall veta vilken litteratur, som behandlar dem - men han får sällan själv studera eller fördjupa sig i böckerna , ty det strömmar nya till allt jämt, hans påpasslighet måste jämt stå på helspänn.

Gent emot publiken måste han stå till reds med upplysningar - icke direkt, ty han är dock ej någon ”fråga mig om allting”, men med litteraturanvisningar och han måste känna till sitt bibliotek så väl, att han har en huvudkatalog i sin hjärna, ordning och systematiseringsförmåga fordras även.

Biblioteket står öppet för barnen, som i otaliga skaror strömma dit och öppnar för dem sagans underbara värld, det står till tjänst för de studerande, som vilja ha stoff för en kria eller ett föredrag, folkbildare, föreläsare ha där sin materialgård. Genom sina väl försedda skönlitterära avdelningar med såväl äldre som yngre litteratur lämnar det förströelse åt såväl äldre som yngre. Man kan fördjupa sig i vårt lands rika litteratur, som fått ålderns patina över sig, man kan se vad dagens diktare har att säga. Man kan, då man trött kommer från dagens arbete, gå in och få en tidskrift eller man tager hem en rolig bok efter sitt kynne.

Man kan söka gångna tiders kultur, man kan se hur tiderna växla och man erfar hur revolutionerna ha uppstått, vi kunna färdas med upptäckarglädje till främmande länder, vi kunna följa människoanden i dess spekulationer över liv och död och evighet, vi kunna finna naturföreetelsernas mysterier avslöjade.

För snillets ljus, för mänsklig verksamhet dröja vi i vördnad, bokens ord viskar så tyst i vårt öra, vi måste vara stilla inför oss själva, vi måste ha ro och stillhet omkring oss, då läslampan kastar sitt ljus över bokens blad.

Böckerna äro så försynta, där de stå slutna i rader, de tala först till våra sinnen, då vi kalla på dem, de pocka icke på gehör, men de viska så många visdomsord i vårt öra, de giva oss uppbyggelse, de förströ oss, när vi äro missmodiga.

När man kommer in i British Museums stora läsesal (världens största bibliotek i London), en stor kupolsal, gripes man av vördnad, det är så ljudlöst stilla, och här arbeta tusen hjärnor, och tiga i stillhet alla de andens skatter, som människohjärnan tänkt, sagt och skrivit, det är så tyst i hjärnans verkstad, betingelserna för allt vetande.

Av vördnad blottar man sitt huvud, då man inträder i en kyrka - ett tempel, som människorna rest som ett uttryck för sitt sublimaste känsloliv - med samma vördnad närma vi oss ej ett bibliotek, ty det har något av alldagens liv över sig - i synnerhet om tidningsdrakarna skymma individerna - men av vördnad bör man även här blotta sitt huvud, ty mer - än i ett trossamfund - ligga här alster, som uppstått av inspirationens glöd, av intelligensens möda och i känslors olika förtoningar. Det fordras blott att man tager en bok i sin hand, slår upp den och den talar till oss. Genom sekler kan en bok viska något till oss och vi finna ett gensvar i vårt inre. Så generellt är människans tanke- och känsloliv.

Tränga vi igenom tingens yta och se vad ett bibliotek innerst är - så är det vården av livets och mänsklighetens dyraste skatter - allas vår egendom.

Vi kunna hänföras av en talares ord eller en skådespelares sanna återgivande av en mänsklig karaktär, eller musikens toner kan stämma oss till harmoni eller höja oss till ett sublimt känsloliv, allt verkar för stunden och försvinner i minnets hav, - men boken är tyst och tiger till vi själva låta den tala - då har den mycket större räckvidd, den talar till oss genom sekler och siktar framåt till kommande generationer, dess tankar kunna ligga begravda, men kunna uppstå i förnyade gestalter och påverka tusende och tusende för att föra mänskligheten framåt till nya mål.

Med Geijers ord vill jag sluta denna lilla resumé:

Det bästa åt folket

eller uttytt

Den bästa litteraturen till alla!


Mer att läsa om Maria Larsen finns bland annat i Lisbeth Stenbergs kapitel om henne i boken Männens bibliotek - en kvinnosak och i Fullbokat - Folkbibliotekens historia i Göteborg 1862 - 1997.

Ingrid Atlestam


Varför Valfrid?

Att BiS lyft fram Valfrid Palmgren som idol och ”chefsideolog” har väckt kommentarer, hon var ju inte socialist. Men just i detta avseende är BiS en liberal förening - goda biblioteksideologer uppskattas, även om de partipolitiskt är på en annan kant.

Valfrid Palmgren hade stor betydelse för det moderna folkbibliotekets framväxt i Sverige. Hon var filosofie doktor, aktiv i Heimdal och under en period stadsfullmäktigeledamot i Stockholm för ett av de konservativa partierna. Som ung amanuens vid Kungliga biblioteket insåg Valfrid Palmgren de dåvarande folkbibliotekens stora brister och stagnation. 1907 fick hon möjlighet att göra en stipendieresa för att studera ”public libraries i USA. Hon blev helt överväldigad. ”Jag kom, jag såg, jag besegrades” sammanfattade hon själv sina upplevelser många år senare. Valfrid Palmgren skrev flera entusiastiska rapporter, väl värda att läsas än idag. Det mesta av detta sekels debatt och utveckling inom folkbiblioteksvärlden finns formulerat av Valfrid Palmgren och många av de goda idéer hon förmedlade är ännu inte förverkligade.

Det som mest imponerade på henne i USA var de resurser som satsades på bibliotek, den genomtänkta målsättningen, systemet med öppna hyllor, den bibliotekstekniska utvecklingen och sist men inte minst biblioteksverksamheten för barn och ungdom. Vad hon såg som avgörande för de amerikanska bibliotekens framgång var för det första att de var offentligt finansierade, ”folkets egendom”. Även om byggnaderna ofta tillkom genom donationer, stod kommunen alltid för driften. Det andra villkoret var att dessa ”allmänna bibliotek”, som var den svenska term hon föredrog, ”äro avsedda för alla samhällsklasser och alla åldrar, kort sagt, de äro avsedda för alla samhällsmedlemmar utan åtskillnad och äro i det avseendet det vackraste uttryck för sann demokrati, som tänkas kan. Något dylikt känner man ju ej i vårt land, knappast i Europa.” ... ” Om någonsin alla ett samhälles medlemmar, oberoende av samhällsställning och andra intressen, kunna samlas om någon institution, så borde det vara biblioteket ... I föreningar av olika slag splittras människorna av olika åsikter ... I böckernas värld, bibliotekets, äro de alla lika ; för var och en av dem finns vad han önskar, och de skarpaste antagonister kunna utan att störa varandra sida vid sida tillfredsställa var och en sin smak”.

Sammanfattningsvis konstaterade Valfrid Palmgren att de amerikanska bibliotekens målsättning var att fostra goda samhällsmedborgare, ty ”den som har kunskaper kan bli Amerikas president”.

De enorma satsningar som gjordes på folkbibliotek i USA, hade delvis sin grund i behovet av att integrera alla invandrare som kom i hundratusental från framförallt Europa. Tron på biblioteket, som en garanti för allas möjligheter att anpassa sig i det amerikanska samhället istället för att omstörta det, var stark, såväl bland konservativa donatorer som bland radikalare politiker. Både i England och USA var det alltsedan mitten av 1800-talet möjligt för kommunerna att ta ut en speciell biblioteksskatt.

Valfrid Palmgrens rapport från USA fick stor genomslagskraft och spridning. Den översattes till flera språk. Med denna som merit fick hon uppdraget att utreda folkbiblioteksfrågan i Sverige. Hennes förslag antogs med några få ändringar av 1912 års riksdag. Hon fick inte gehör för sin benämning allmänna bibliotek, som dock har anammats i Finland. Kritikerna menade att beteckningen folkbibliotek var den lämpliga även för denna nygamla institution. Valfrid Palmgren ville komma bort från den underklasstämpel som hon bedömde att förstavelsen folk stod för, då hon ansåg det vara viktigt att biblioteken användes även av medel- och överklassen. Det skulle dock visa sig att det målet uppnåddes väl så småningom trots benämningen folkbibliotek.

Bengt Göransson lyfter ibland fram de gamla riktigt konservativa, till skillnad från de nu dominerande nyliberalerna, som ”själsfränder” när det gäller kulturpolitik, eftersom även de insett att kulturpolitik måste innefatta ett stort samhälleligt stöd. Säkerligen räknar han Valfrid Palmgren till en av dessa kloka kulturpolitiker. En annan fråga är givetvis vilket samhälle hon ville fostra goda medborgare till!?

Ingrid Atlestam

tisdag 24 maj 2011

Bibliotopia i Stockholm

Valfrid Palmgren i form av konstinstallation visas till den 29 maj på årets upplaga av Konstfackskolans i Stockholm vårutställning.
Bibliotopia är titeln på Hans Carlssons masterprojekt där han låter stora affischliknande blad med texter av och om Valfrid Palmgren ligga travade på ett stort bord, fritt för åskådaren att bläddra i och läsa. Att informera om Valfrid Palmgrens arbete och visioner som svensk bibliotekspion-
jär och folkbildare anser han vara väsentligt i tider av privatiseringar och nedskärningar av biblioteksverksam-
het.
Projektet presenteras som en pseudohistorisk installation där konstnären vill förklara hur bibliotek kan fungera som ett slags försöksfält där ”nya möjligheter kan provas och förstås” samt ge plats för analys av bibliotekets samhällsroll.
Bibliotekens förhållande till folkbilding och bildning är också i högsta grad en kulturpolitisk fråga framhåller Hans Carlsson i sitt verk som både vill verka och vara en del av en levande biblioteksverksamhet.
Projektet ingår som en del i avdelningen ”Konst i offentligheten”
Man blir onekligen både fascinerad och glatt imponerad av den glöd för kultur och konst i det offentliga rummet som man möter på Konstfack.
Jag kommer så att tänka på min mammas devis, Ars longa, vita brevis - Konsten är lång, livet är kort. Min mamma Wiveca som var konstnär bodde i Fisksätra åren före sin död, och var en flitig besökare på biblioteket.
Annsofi Lindberg

fredag 13 maj 2011

Vad hände på BiSsalong 2: Tradition och förnyelse?

Om den första BiSsalongen BiSsalong 1: Varför vill du jobba på folkbibliotek rörde sig mer om aktuella händelser, om vad det innebär att vara bibliotekarie här och nu var BiSsalong 2: Tradition och förnyelse något mer tillbakablickande. Genom en förståelse av det som har varit kan vi också få tydligare bild av vad som händer nu. Och de ämnen som BiSsalong 2 tog upp stimulerade verkligen till reflektion över samtiden.

En skara bissare och andra intresserade träffades på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek där BiS egen Mats Myrstener och Per Sundgren, lektor på Södertörn delade med sig av sin djupa kunskap om det svenska folkbiblioteksväsendet och hur de ämnen som diskuterades i början på 1900-talet fortfarande är aktuella. Mats Myrstener inledde med att förklara att man under modernismen alltid ville blicka framåt, sträva mot morgondagen, och alltså alltid premiera förnyelse framför tradition. Mats, som menar att vi fortfarande befinner oss i modernismen, ställde underförstått frågan att det också är så vi ser på folkbiblioteksverksamheten idag – förnyelse framför allt. Men är det alltid av godo?

Med denna tanke i bakhuvudet får vi sedan följa med Mats tillbaka till början av 1900-talet, till Valfrid Palmgren och Stockholm stadsbiblioteks första chef Fredrik Hjelmqvists tid. Vi får höra hur högerkvinnan Valfrid Palmgren blir det skattefinansierade öppna folkbibliotekes fanbärare i Sverige. Hur liberalen Fredrik Hjelmqvist försvarade förekomsten av kommunistisk litteratur på Stadsbiblioteket i yttrandefrihetens och jämviktens namn. Man var medveten om att det måste finnas en balans mellan höger- och vänsterlitteratur på biblioteket för demokratins skull. Helt enkelt berättar Mats om hur den ideologi som vår biblioteksverksamhet idag bygger på uppkommer och befästs. Men det är också en tid då bibliotekarier var smakdomare och hade en mer auktoritär roll än idag.

Per Sundgren tar vid där Mats slutar och ger sitt perspektiv på saker och ting. Per tar sin utgångspunkt i folkbiblioteket som smakdomare, att folkbiblioteket då faktiskt fungerade som något av en fostringsanstalt för arbetarklassen och kanske gör det än idag. Jag uppfattade att hans frågeställning var om det folkbibliotek som Palmgren och Hjelmqvist representerade var ett emancipatoriskt projekt för arbetarklassen eller om det faktiskt delvis hade en repressiv funktion. Den kultur som arbetarklassen uppskattar har aldrig ansetts fin nog. Mats och Per lyfter tillsammans exemplet att skönlitteratur i Hejlmqvists bibliotek värderades mycket lägre än facklitteraturen. Skönlitteratur värderades högt av arbetarklassens familjer för underhållningen. Jag vill någonstans läsa in i Sundgrens resonemang att arbetarklassens frigörelse måste vara deras eget verk och inte komma från någon annan. Och jag kan fundera på om Palmgrens skattefinansierade bibliotek kanske hade udden riktad mot tidens folkrörelsedrivna bibliotek (ABF drev ju vid tiden många bibliotek för arbetare). Folkbiblioteken av idag försöker också vara ”neutrala” när något sådant egentligen inte ens existerar, utan vad som anses vara neutralt påverkas av vilka krafter som har hegemoni i samhället. Per berättar också om den socialdemokratiske pionjären August Palm som var av åsikten att en lösning på ”bildningsfrågan” inte var en lösning på arbetarklassens problem om man inte också ändrade på maktförhållandena i samhället.

Med utgångspunkt i Mats och Pers redogörelser släpps sedan diskussionen fri och det blir ett precis så livfullt och spännande samtal som man kan hoppas på när en grupp bibliotekarier samlas. Huruvida arbetarklassen idag besöker Sveriges folkbibliotek kom givetvis upp och svaret är ju att det inte ser så himla bra ut. BiS Lena Lundgren frågar sig varför man inte längre prioriterar den uppsökande verksamheten som är effektiv för att nå de grupperna. Istället läggs pengar på andra saker till exempel tunnelbanebibliotek på Östermalm. Av detta kan man dra slutsatsen att det inte längre finns lika stark vilja hos tjänstemännen och politikerna att nå arbetarklassen. Många av oss ifrågasätter om folkbiblioteken av idag egentligen bygger sin verksamhet på någon samhällsanalys, många kommuner har till exempel biblioteksplaner som inte verkar ta någon hänsyn till sammansättningen av de lokalsamhällen som folkbiblioteken är menade att tjäna.

Medier och mediernas innehåll är också en stor fråga under kvällen. Under Palmgren och Hjelmqvists värderade bibliotekarierna i mycket högre grad än idag böckernas innehåll. Idag jagar folkbiblioteken statistik på ett annat sätt än på pionjärernas tid och de som jobbar med medierna får då andra prioriteringar. Vi konstaterar ändå att de som jobbar på bibliotek ofta värderar vad som finns på biblioteket på ett annat sätt än de som besöker dem. Till exempel frågar besökarna ofta efter stora boksamlingar medan det går en trend bland bibliotekarierna att istället vilja ha den senaste tekniken på biblioteket. Här skulle man kunna läsa in den kamp mellan tradition och förnyelse som Mats åberopade i början av BiSsalongen. Men själv minns jag något som Nick Jones sade under den första BiSsalongen, att vi kanske är för snara att se uppbrott istället för kontinuitet. Är vi för snabba för att se konflikter när folkbiblioteken i själva verket fortfarande bygger sin verksamhet på samma värderingar som vi har gjort innan?

Mats visade oss också under kvällen biblioteksritningar från början av 1900-talet som var väldigt spännande att se. Vi var flera som reagerade på hur många sittplatser det fanns i de gamla biblioteken. Och det faktum att barnavdelningen var lika stor som vuxenavdelningen. Det krossade mina föreställningar om de gamla biblioteken som enorma boklager för vuxna besökare. Nyttigt att se.

Jag var nog inte ensam med att gå från BiSsalongen med känslan av att ha blivit berikad med nya kunskaper och med tillfredställelsen av att ha reflekterat kring ett angeläget ämne tillsammans med andra. Tack Mats Myrstener och Per Sundgren för detta. Vi syns på nästa BiSsalong!

Tobias Willstedt