Feminist-boktips

Tusen systrar ställde krav : minnen från 70-talets kvinnokamp, redaktörer Ingrid Sillén, Eva Schmitz, Eva Lindqvist och Vera Almroth-Majstrovic. Artiklar av bl.a. Bissaren Kerstin Norlander, Umeå. Boken är inspirerad av ett amerikanskt projekt "The feminist memoir project : voices from women's liberation", presenterat i boken med samma namn 1998.

Kollektivismen till heders

Den nya TV-såpan "Ung och bortskämd" handlar om tio bortklemade och överbeskyddade ungdomar som tvingas leva tillsammans och handla mat, laga och städa och betala allting själva. Jag kommer att tänka på de tre åren jag bodde i kollektiv i slutet på 1970-talet. Det var en oerhört lärorik tid.
Vi var nio, med en blandad social mix, både folk från arbetarklass-egnahem, och tjänstemannabarn. Ironiskt nog bodde vi i Stockholms värsta överklassgetto, Lidingö. Det var bara där det fanns hus som var stora nog. Ett kvarter längre bort bodde ett annat kollektiv, medlemmarna i den psykedeliska popgruppen Psynkopat.
Jag var nog den som kom från den rikaste bakgrunden, min far var överläkare. Jag kallades följaktligen för "fisliberalen". Vi delade på matlagning, städning och alla andra sysslor i huset, och varje söndagkväll var det "stormöte", med obligatorisk närvaro. Då fick man även klaga på och kritisera sin kollektivkamrater om dom lagat för stabbig mat, diskat slarvigt, eller tvättat flickornas linnen för varmt så att dom krympt till näsdukar.

Idag är det inte ovanligt att ungdomar också delar lägenheter. Men om de fortfarande gör offentliga listor på allt som måste göras, när, och av vem, det vet jag inte. Eller sitter på söndagkvällen runt ett bord och tvingas "prata känslor"?
Jag både lärde mig oerhört mycket, och fick vänner för livet. Men att vi fyrtio år senare skulle se oss själva på TV, på bästa sändningstid, som dokusåpa - det hade vi nog inte trott i våra mest egotrippade önskedrömmar.
Mats Myrstener
bild: Michael Nyqvist i Lukas Moodysons Tillsammans (2000)

"Sjuttiotalsvänstern roligare än sitt rykte!"

Malena Rydell recenserade i DN 9 juli en nyutgåva av en sjuttiotalsklassiker, Annika Elmqvist, Gittan Jönsson, Annmari Langemar och Pål Rydbergs Historieboken. Ordfront gav ut den första gången 1970, och ger nu ut denna "seriebok" av några Konstfackselever i ny uplaga.
Världshistorien berättad underifrån, och i tecknade serier, det var något nytt 1970. "Det visar sig att sjuttiotalsvänstern hade mer rätt än fel", skriver Malena Rydell. Dessutom är den mycket "roligare" än sitt rykte(!) Idag är mycket av vänsterns historieskrivning, särskilt den som behandlar tredje världen, allmänt accepterad. De brittiska och amerikanska företag som kallade ANC "terrorister" i Sydafrika betraktas däremot idag som historieförfalskare.
Ett erkännande, om än i senaste laget, kan man väl säga.
Mats Myrstener
PS Igår visades Bo Widerbergs debutfilm Barnvagnen från 1963, fotograferad av Jan Troell, på TV. Inspelad i Malmö, med en lång scen från stadsbiblioteket. Vilket påminner mig att Widerberg också deltog i en antologi BiS gav ut (år?) med litterära skildringar av bibliotek. Hans bidrag hette Kärlek på bibliotek. En aspekt av vårt arbete som är alldeles för underskattad.

1968 som folkrörelse

Äntligen en ny bok av Gun-Britt Sundström. För oss som följt henne sedan "Student 64" och hela tiden kunnat instämma, att precis så är det , för oss är läsningen av "Bitar av mig själv" en veritabel högtidsstund. Vad den ger den som inte tillhör samma generation eller samma värderingar är svårt att avgöra, så kommentera gärna det här på bloggen!
I boken rekommenderar hon Kjell Östbergs "1968, då allting var i rörelse" (Prisma 2002) och det är bara att instämma även i detta.
Östbergs analys av vänsteruppsvinget bygger på såväl arkivstudier som en serie seminarier med många som var med när det begav sig. Boken ger en mycket mer postiv, nyanserad och mångfacetterad bild av de olika rörelserna och deras förhållande till socialdemokratin och staten än till exempel Håkan Arvidssons "Vi som visste allt" (2008). Östberg drar många paralleller med folkrörelsernas barndom och menar att det som brukar kallas 68-vänstern var en mycket traditionell folkrörelse. Man bildade föreningar, gav ut tidskrifter, arrangerade studiecirklar och demonstrerade. Mycket av detta skedde med stöd av offentliga medel, såsom föreningsbidrag, tidskriftsstöd och tillgång till lokaler och teknik via t ex fritidförvaltningar och bidrag från studieförbunen. Tack vare denna starka folkrörelsetradition utvecklades inte den svenska vänstern inte någon terrororganisation, såsom i Italien eller Tyskland, utan kom att ha en stor och mer långsisktig påverkan på samhällsutvecklingen och de flesta gamla aktivisterna har kvar sina grundvärderingar något avslipade och gnetar på om ock i andra former.
BiS, som ju är en typiskt barn av denna tid, med start 1969, ordnade visserligen bara en egen demonstration, men har gett ut desto fler tidskfriftsnummer och även ordnat utställningar och studiecirklar och har fortfarande kvar stormötet som högsta belutande organ även om det numera finns en styrelse.
BiS är alltså en folkrörelse!
Ingrid Atlestam

Paris, maj 1968

För att återvända till en tidigare debatt med DN:s Niklas Ekdal om betydelsen av det famösa året 1968. I den amerikanska litteraturprofessorn Kristin Ross' bok May '68 and its afterlives (University of Chicago press, 2002) beskriver hon hur man även i Frankrike försöker förringa eller nedvärdera de stora demonstrationerna som uppstod över hela Frankrike 1968. Till skillnad från i Sverige hade man stöd från franska fackföreningar, nio miljoner arbetare gick ut i strejk, tillsammans med 150.000 studenter. President De Gaulle var så pressad att han kallade ut nationalgardet och armén i Paris, och hotade med att avgå. Ross beskriver det hela som de största strejkerna i Frankrikes historia. Det var samtidigt en ungdomsrevolt som förändrade det franska samhället i grunden. BiS grundades året efter, vid SÖ:s biblioteksskola i Solna.
Mats Myrstener<em>

1968 eller 40 år i backspegeln

27 maj 1968 ockuperades studentkårens hus på Stockholms universitet i 48 timmar, det var kulmen på vad Niklas Ekdal avfärdar (DN 25 juni), lite överlägset, som "de mättas revolution". Han erkänner att han själv inte var närvarande. Själv var jag också för ung, en mätt fjortonåring i den borgerliga delen av Umeå märkte knappt av att 1968-rörelsen passerade ens, allra minst i "det röda Umeå".
Men till skillnad från Ekdal vill jag gärna försöka sätta 1968-året i ett större historiskt sammanhang. Kanske se det från lite andra synvinklar än den snävt partipolitiska. Då framstår 1968 som den (kanske sista) stora proteströrelsen i Sverige. Internationellt fick den ändå större dimensioner med Vietnamkrig, inte minst i USA och Frankrike. Det var ett sorts logiskt slut på den borgerliga revolution som Europa och USA genomgått sedan 1789. Den sista gång den unga medelklassen opponerade sig i Europa (före EU). Idag tiger den still, mån om att inte ge upp förlorad mark till kineser och koreaner, indier och araber.
Man kan inte jämföra 1968 med 1989 som Ekdal gör (hans slutsats är att 1989 är mycket "viktigare" än 1968). Så vida man inte vill likställa äpplen med päron förstås, de är ju trots allt ganska lika till storlek, smak och utseende. 1989 var ett öststatsfenomen, befrielsen från år av sovjetiskt tyranni, som naturligtvis påverkade övriga världen på olika sätt, inte minst mentalt, och inte bara positivt. 1968 berörde också en stor del av världen, och på ett helt annat sätt.
Det var ju en ungdomsrevolt inte minst. En generationsprotest. Utbildningsrevolutionen i Sverige hade ju också medfört att tusentals barn från arbetarklassen kunde studera vidare till gymnasium och universitet. Det är inte minst socialdemokraternas förtjänst. Klassamhället såg ut att försvinna med den generella välfärden.
1968 kunde faktiskt studenter, pojkar och flickor, från borgerlig och proletär miljö mötas i demonstrationstågen. Det var ju en otänkbarhet femtio år tidigare. För kvinno- och fredsrörelsen, för miljörörelsen och för intresset för tredje världen, var 1968 en enorm utlösare av aktivitet. Man behöver bara titta på Tyskland, där rörelsen omvandlade det tyska samhället i grunden. Nazismen, som tidigare sopats under mattan, kom upp i ljuset. Kvinnofrågorna också. Den "tysk-tyska frågan" likaså. Till skillnad från England och USA drabbades Tyskland och Norden inte av en feminismens kraftiga "backlash" på 1980-talet. Även i Frankrike tog kvinnorörelsen steg framåt. Mycket tack vare 1968-studenternas antiauktoritära engagemang.
Kanske viktigast: Man trodde att det gick att förändra samhället, inte bara på ett personligt plan. Idag verkar den tron vara totalt bortblåst. Det mediasamhälle vi lever i idag är mycket annorlunda än det var 1968. Revolutionen sker nu i bloggande och på internet, istället för på gatorna. Revolutionen har blivit individualistisk, och därmed ofarlig för de som har makten. Dagspressen gör allt för att spä på denna tendens, tyvärr.
Idag sker revolutionen på andra ställen i världen, långt bort från oss: i Sydamerika, i Sydafrika, i Nepal. En stor antikapitalistisk internationell rörelse bygger vidare på landvinningarna på 1968, som World Social Forum, vars europeiska möte hålls i Malmö i september. Men den svenska medelklassens barn verkar ganska ointresserade idag. Eller har jag fel?
I Sverige kanske 1968 var det sista uttrycket för ett pluralistiskt-politiskt samhälle där medborgarens åsikter räknades? Vi hade ett tydligt vänsterparti, socialdemokrater som fortfarande försvarade den allmänna välfärden, ett tydligt högerparti osv. Nu ser vi i stället en långsam förskjutning mot mitten från alla partier, där moderater, center- och folkpartister, miljöpartister och sossar möts och trängs under baneret "Det Nya Arbetarpartiet". Alla verkar trivas väldigt bra i den nya skepnaden som arbetarparti. Och då kan 1968 verka ännu mer avlägset. Och visst har Ekdal rätt i att det konstiga året då blir allt mer och mer "mystifierat". Historien har ju en tendens att utvecklas i den riktningen, inte minst i massmedia.
Många Bissare har naturligtvis egna minnen från det famösa året. Några av dessa får vi kanske ta del av i den historik som föreningen ska ge ut, när vi nästa år fyller våra 40 år!
Mats Myrstener