27 maj 1968 ockuperades studentkårens hus på Stockholms universitet i 48 timmar, det var kulmen på vad Niklas Ekdal avfärdar (DN 25 juni), lite överlägset, som "de mättas revolution". Han erkänner att han själv inte var närvarande. Själv var jag också för ung, en mätt fjortonåring i den borgerliga delen av Umeå märkte knappt av att 1968-rörelsen passerade ens, allra minst i "det röda Umeå".
Men till skillnad från Ekdal vill jag gärna försöka sätta 1968-året i ett större historiskt sammanhang. Kanske se det från lite andra synvinklar än den snävt partipolitiska. Då framstår 1968 som den (kanske sista) stora proteströrelsen i Sverige. Internationellt fick den ändå större dimensioner med Vietnamkrig, inte minst i USA och Frankrike. Det var ett sorts logiskt slut på den borgerliga revolution som Europa och USA genomgått sedan 1789. Den sista gång den unga medelklassen opponerade sig i Europa (före EU). Idag tiger den still, mån om att inte ge upp förlorad mark till kineser och koreaner, indier och araber.
Man kan inte jämföra 1968 med 1989 som Ekdal gör (hans slutsats är att 1989 är mycket "viktigare" än 1968). Så vida man inte vill likställa äpplen med päron förstås, de är ju trots allt ganska lika till storlek, smak och utseende. 1989 var ett öststatsfenomen, befrielsen från år av sovjetiskt tyranni, som naturligtvis påverkade övriga världen på olika sätt, inte minst mentalt, och inte bara positivt. 1968 berörde också en stor del av världen, och på ett helt annat sätt.
Det var ju en ungdomsrevolt inte minst. En generationsprotest. Utbildningsrevolutionen i Sverige hade ju också medfört att tusentals barn från arbetarklassen kunde studera vidare till gymnasium och universitet. Det är inte minst socialdemokraternas förtjänst. Klassamhället såg ut att försvinna med den generella välfärden.
1968 kunde faktiskt studenter, pojkar och flickor, från borgerlig och proletär miljö mötas i demonstrationstågen. Det var ju en otänkbarhet femtio år tidigare. För kvinno- och fredsrörelsen, för miljörörelsen och för intresset för tredje världen, var 1968 en enorm utlösare av aktivitet. Man behöver bara titta på Tyskland, där rörelsen omvandlade det tyska samhället i grunden. Nazismen, som tidigare sopats under mattan, kom upp i ljuset. Kvinnofrågorna också. Den "tysk-tyska frågan" likaså. Till skillnad från England och USA drabbades Tyskland och Norden inte av en feminismens kraftiga "backlash" på 1980-talet. Även i Frankrike tog kvinnorörelsen steg framåt. Mycket tack vare 1968-studenternas antiauktoritära engagemang.
Kanske viktigast: Man trodde att det gick att förändra samhället, inte bara på ett personligt plan. Idag verkar den tron vara totalt bortblåst. Det mediasamhälle vi lever i idag är mycket annorlunda än det var 1968. Revolutionen sker nu i bloggande och på internet, istället för på gatorna. Revolutionen har blivit individualistisk, och därmed ofarlig för de som har makten. Dagspressen gör allt för att spä på denna tendens, tyvärr.
Idag sker revolutionen på andra ställen i världen, långt bort från oss: i Sydamerika, i Sydafrika, i Nepal. En stor antikapitalistisk internationell rörelse bygger vidare på landvinningarna på 1968, som World Social Forum, vars europeiska möte hålls i Malmö i september. Men den svenska medelklassens barn verkar ganska ointresserade idag. Eller har jag fel?
I Sverige kanske 1968 var det sista uttrycket för ett pluralistiskt-politiskt samhälle där medborgarens åsikter räknades? Vi hade ett tydligt vänsterparti, socialdemokrater som fortfarande försvarade den allmänna välfärden, ett tydligt högerparti osv. Nu ser vi i stället en långsam förskjutning mot mitten från alla partier, där moderater, center- och folkpartister, miljöpartister och sossar möts och trängs under baneret "Det Nya Arbetarpartiet". Alla verkar trivas väldigt bra i den nya skepnaden som arbetarparti. Och då kan 1968 verka ännu mer avlägset. Och visst har Ekdal rätt i att det konstiga året då blir allt mer och mer "mystifierat". Historien har ju en tendens att utvecklas i den riktningen, inte minst i massmedia.
Många Bissare har naturligtvis egna minnen från det famösa året. Några av dessa får vi kanske ta del av i den historik som föreningen ska ge ut, när vi nästa år fyller våra 40 år!
Mats Myrstener
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Min erfarenhet är att det är just medelklassens barn som är engagerade. AFA t ex består av en massa borgarklassungar.
Uttalandet om Socialdemokraterna som välfärdens försvarare känns lite märkligt mot bakgrund av 1968 års favoritparoll ("Palme och Geijer, Johnsons lakejer").
Men det är väl tur att man kan ändra sig.
Dessvärre gäller detta inte den grundläggande övertygelsen, för där verkar inte mycket ha hänt sedan 1968.
Det är slående hur Bis skribenter oftast verkar lida av en total avsaknad av självkritik och historisk insikt.
För avsett vad man säger om USAs och andra västmakters brott så måste man ju konstatera att
Vietnam och Kuba aldrig blev de drömsamhällen många hade hoppats på, utan snarare järnhårda diktaturer där yttrandefrihet och demokrati var/är lika frånvarande som respekten för mänskliga rättigheter. Detsamma gäller Kina, Nordkorea och hela det gamla östblocket.
Och längst ut på skalan hittar vi en av FNL-rörelsens senare kelgrisar, Kambodja, där många massgravar fortfarande väntar på att bli uppgrävda. Alla som någon gång har besökt S-21 eller sett dödskallestupan vid Choeung Ek undrar nog hur de tänker idag som samlade in pengar till och propagerade för Pol Pots slakthuspolitik på den tiden det begav sig. Några artiklar om Kambodja hittar man dock dessvärre inte i Bis arkiv, trots att bibliotek och böcker var några av de röda khmerernas primära mål.
Men visst förändrades världen 1968. Medvetenheten om omvärlden ökade, liksom det internationella engagemanget och rättvisetänkandet. Man fick en mer kritisk/nyanserad bild av USA, vätsvärlden, kapitalism och kolonialism etc.
Och till viss del kan naturligtvis dåtidens medelklassrevolutionärer ta åt sig äran här. Men förmodligen inte alls i så hög grad som man själva tror.
En viktig faktor var koloniernas frigörelse, det kalla kriget och stormakternas tendens att förlägga sina konflikter till tredje världen. Vilket i sin tur ökade det politiska och mediala intresset för dessa konflikter i västvärlden.
Och man ska inte underskatta framväxten av - det tydligen så förhatliga - mediesamhället med TV:n i spetsen, som starkt bidrog till att öka kunskap, krympa världen och skapa empati och samhörighetskänsla.
Precis som dagens internetvärld, som, trots alla avarter, öppnar upp gränser och för människor - inte minst bloggande och chattande - unga "individualister" - närmare varandra.
Har man själv, som jag, inte för så längesedan suttit i en lägenhet i Budapest och, illegalt, tittat på österrikisk TV via en bordsantenn - med ljudet nedskruvat så att ingen nitisk granne skulle höra - så känns den nya världen i många avseenden som ett mirakel. Trots kvarvarande brister och orättvisor.
68-vänsterns självgoda och reaktionära hyllningar av sina egna fackeltåg och - i många fall - missriktade solidaritetshandlingar är mest tragisk.
I synnerhet när den tydligen alltid måste ske på yngre generationers bekostnad.
Visst är det medelklassens barn som fortfarande, till viss del, protesterar. Men AFA går knappast att jämföra med den stora 1968-rörelsen, som ju var stor inte minst i USA. AFA skrämmer knappast de som sitter vid makten. I Paris 1968 hotade De Gaulle med att avgå och kallade ut militären på gatorna. Det säger en del om magnituden.
Till Jokerman kan jag väl säga att 1968-rörelsen var mycket större än några Kuba- och Kambodja-anhängare. Det var allt från Bob Dylan till Fläsket brinner. Många var ju inte alls socialister över huvud taget. Själv är jag som sagt lite för ung, har aldrig varit medlem av ett kommunistparti, och jag skrev t.ex. i bis om Jan Myrdal när han fyllde 80. Hans försvarande av Kambodja-diktaturen är lite tragisk. Det närmaste "drömsamhälle" man kan komma är väl Sverige på 1960-talet. Jag växte själv upp då, det var en barndom utan några konflikter alls, alla såg framåt, optimismen var stor. Jag kan inte minnas att jag var särskilt lycklig, men inte olycklig heller. Det känns rätt långt borta nu. Men för många länder i tredje världen, inte minst Vietnam, har det gått framåt och blivit bättre. Det är nog, ändå, lite tack vare 1968-demonstrationerna.
Mats M
Skicka en kommentar