Tillbaka till Läsesalongen

Igårkväll gick vi tillbaka till Bibliotek Plattan, men inte för att låna böcker utan för att fika. Rörelsen inne på biblioteket verkade också idag ganska tam. Fiket däremot är stort, fullsatt, med Stockholms bästa exponeringsyta.
Jag minns bråket när man också ville göra om halva Hornstulls bibliotek till café. Det stoppades av en aktionsgrupp med Siv Widerberg i spetsen.
Och det "nya" Stadsbiblioteket begrovs definitivt sedan en tjänsteman upptäckt att man behövde några miljarder till ett nytt idrottsstadion i Stockholm. Ett liknande stadion i Solna är nu under utredning för korruptions-
anklagelser.
Hornstull, en sista lite sliten rest av det genuina Södermalm ska rustas upp och få en gigantisk galleria. Nya hotell växer upp överallt i City. Shop till you drop, var ordet för dagen. Bibliotekslagen kom sannerligen i sista sekunden.
Mats Myrstener

Andra tider, andra seder

Vi besökte Kulturhuset i Stockholm, Bibliotek Plattan, och råkade faktiskt få prata med chefen Pernilla Glaser, som stod och avregistrerade böcker vid en datorstation. Följande dialog utspelades:
Jag: Den här boken, på hyllan "Livsöden" (Anne Franks dagbok) är klassad som Hce? Borde det inte vara Lz?
Hon: Kan tyvärr inte svara på det, jag är inte bibliotekarie.
Jag: Jag är ju van biblioteksbesökare, men här hittar jag ingenting.
Hon: Jo jag vet att några äldre besökare tycker det, men vi hoppas vinna några nya istället, som uppskattar att vi förändrat rummet lite grann.
Jag: Ja, jag ser det på den här skylten att ni vänder er till ovana besökare.
Hon: Ja, jag har skrivit den själv.
Jag: Vi uppskattar att det finns personal här som man kan fråga åtminstone.
Hon: Vi funderar på att göra en stor skylt som förklarar uppställningen av böckerna lite bättre. Vi försöker tänka lite nytt. Sen har vi ju avd. Film och Musik på våning två, och vår 10-13 avdelning, men där får du inte gå in, bara titta genom fönstret.
Jag: Så synd. Men tack för besöket. Hoppas ni får många nya låntagare.
(Just denna dag var besöksfrekvensen ganska modest, och de tre anställda vi såg ganska sysslolösa. Men det var nog bara som det såg ut.)

Även i fortsättningen är ordet ........

I senaste numret av Ordfront, nr4/11, skriver Marianne Steinsaphir om Botkyrka kommun,som har valspråket "Långtifrån lagom", och dess målmedvetna satsning på kultur och mångfald som rikedom. Mångkulturellt centrum och Internationella bokmässan, och många fler imponerande satsningar, är delar av en övergripande politik, inte isolerade projekt.
Bibliotekschefen Margareta Berg säger med självklarhet att bibliotek handlar om ord och språk, "Det är mycket politik i biblioteksfrågor. Det rör yttrandefriheten, makten över språket och att få utveckla sitt språk. Det är inte för inte som man i länder, som kämpat för sin frihet, snabbt inrättar bibliotek och alfabetiseringsprojekt........Det finns inga "kunder" hos oss utan medborgare,"

Förhoppningsvis är det fler än föreningen BiS, Botkyrka kommun och enligt alla undersökningar, även biblioteksbrukarna, som insett att språk är vad bibliotek handlar och är det som ska prioriteras? I BiS program står:
"Trots ljud- och bildmediers ökade roll är den språkliga förståelsen grunden för vidareförmedling av kunskap och kultur. Under överskådlig framtid kommer vår kultur och demokrati att bygga på det skrivna ordet. Förmågan att kunna tillgodogöra sig en text, och att själv kunna uttrycka sig i tal och skrift är avgörande för individers och gruppers möjlighet att delta i samhällslivet.
Bibliotekets utökade uppdrag i ett samhälle med många språk och nya mediaformer förutsätter större resurser för att undvika kvalitetssänkning och avgiftsfinansiering....... att det skrivna ordet, oberoende av lagringsform, är bibliotekets primära uppdrag"
Nu är det konstaterat igen, kultur skapar tillväxt. Alltid denna heliga tillväxt, nästan så jag har lust att sluta "konsumera" kultur för att stoppa den heliga tillväxten. Men det intressanta med denna nya utredning, som utredaren själv påpekar är, varför har Stockholmarna övergett sina bibliotek? Kanske finns svaret i Botkyrka?

Ingrid Atlestam

Bokcirklar är inne

Bokcirklar är inne. Sighten bokcirklar.se har ca 1500 besökare, Bokhora (trots det avskyvärda namnet) lika många, DN har en bokcirkel, kulturradion har en osv.
Problemet är väl bara att man med bokcirklarna bara når de som redan läser. Jag tänker på det när jag ser idealisten Gareth Malone på TV som med fantastisk entusiasm får en hel klass engelska skolpojkar att börja läsa skönlitteratur och storma till biblioteket. Pojkar som i de flesta fall aldrig öppnat en sådan bok tidigare.
Entusiastiska lärare kan nå fantastiska resultat, men om man inte satsar mer på skolbiblioteken så faller engagemanget platt.
De läsande kvinnorna bär upp bokcirkelhaussen. Men fackföreningsrörelsen borde skjuta till pengar, bildningsförbunden likaså, och Stockholms stadsbibliotek borde engagera skolbiblioteken att samarbeta.
Vem ska annars förklara för våra skolbarn att Den allvarsamma leken är en sådan fantastisk bok som både beskriver köttets lust och själens obotliga ensamhet?
Mats Myrstener

Hittat i kavajfickan - mystiska händelser på Stockholms stadsbibliotek

Jag hittade ett kort i kavajfickan, upphittat på Stockholms stadsbibliotek. Jag delger det gärna till bisbloggens läsare - men garanterar inte sanningshalten!
En herre vid namn Stefan Loå förverkligar dina visuella fantasier. Därför har han gömt ett presentkort värt 20.000 kronor i en bok på stadsbiblioteket. Kortet visar en "hemlig skandalbild på Reinfeldt" (nog så aktuellt, men på en annan monark).
Ledtrådar får man också: Courbet (fransk konstnär, en realist som förebådade impressionismen), färgen grön (precis som min tandborste när jag var barn i Umeå), och siffran åtta.
Fler ledtrådar fås på Loås hemsida konstutsmyckning.se. Tiden för tävlingen går ut nyårsafton 2011, så än finns det tid för skattletande bland biblioteksböckerna!
Mats Myrstener

Missnöjets vinter

Det finns ett dokumenterat, men inte så ofta artikulerat, missnöje med arbetssituationen och utvecklingen vid flera av landets största bibliotek. Stora förändringar genomdrivs utan att vara förankrade bland personalen, som anses förändringsobenägen. Nu ska det åter pekas med hela handen och vara rättning i leden och systemet med individuella löner tycks funka effektivt som både piska och morot och därtill kommer hotet om outsourcing, entreprenad och utförsäljning som extra piska. Däremot tycks detta med upphandling inte vara en lockande morot för personalen. De är inte bara bakåtsträvade utan också ointresserade av att bli entreprenörer, alltså helt ute på den marknad som blåa laget försöker skapa. Men man gnetar vidare utan att organisera och formulera sig. Situationen är en perfekt illustration till Barbara Ehrenreichs budskap i boken ”Gilla läget : hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”.

I både Stockholm och Malmö har ledningen stora visioner, många bra idéer och tycks veta vart man vill och varför, det är vägvalet som är problemet. I Göteborg har man valt väg utan att ha något gemensamt mål. Kommunfullmäktige har beslutat att lägga alla mediapengar i Stadsbibliotekets kassakista. Man har alltså kört över alla stadsdelsnämnderna och genomfört en centralisering. Det var nog en god tanke någonstans, men det saknas dessvärre en inköpspolicy och nu har Stadsbibliotekets ledning kört över alla stadsdelsbiblioteken och centraliserat en stor del av mediainköpen och infört floating collection. För personalen känns det nog som allt fast har förflyktigats, eftersom man samtidigt halverat antalet stadsdelsnämnder och tvingat på alla de som blev kvar en enhetlig organisation. Så gick det med den demokratireformen!

Det sägs så mycket högtidligt och klokt om biblioteket som en demokratisk arena, en nödvändig institution för utveckling av ett demokratiska samhälle, men hur ska det kunna förverkligas om det brister i biblioteksorganisationens interna demokrati? Hur påstå sig vara en garant för det fria ordet om man inte själv vågar använda sig av det?

Ingrid Atlestam

Det där med statistik

Kalle sa något annat klokt häromdagen apropå vilseledande statistik. T.ex. att man kanske inte ska lita på att en bibliotekskatalog på nätet är bra bara för att den har hög besöksstatistik.
Det kan ju snarare bero på att den är dåligt gjord, och just därför har så många felträffar. Det är snarare kvaliteten som borde premieras, inte kvantiteten i antalet sökningar.
Och hur är det med utlånen i Nacka, har utlånen av böcker gått ner? Och då menar jag inte antalet besökare, eller utlån av media i största allmänhet.
För en litteratursociolog är detta intressant. För är detta en trend, så är det ett sorts bibliotekens systemskifte vi bevittnar. Kanske ska vi döpa om oss till mediatek istället?
Nya barnbiblioteket i Stockholm, "TioTretton", kallas av chefen Katti Hoflin för ett bibliotek för dom som "hatar böcker".
Jag vet inte, men den här antingen-eller-debatten börjar kännas väldigt fadd och unken. Jag vet inte om jag ska oroa mig, eller bara skratta åt dumheterna.
-Nu slänger vi ut böckerna och tar in författarna i stället, sa man i Malmö för några år sedan. Biblioteket "TioTretton" har bara en anställd bibliotekarie, de övriga fem anställda kallas "processamordnare".
Det är Stockholms mest centrala bibliotek, med tusentals turister året runt. Besöksstatistiken torde bli väldigt hög. Men hur många av besökarna kommer att ägna sig åt bokläsning?
Mats Myrstener

Stockholm inviger nytt bibliotek

Nästa lördag 26/2, då sportlovsveckan invigs i Stockholm, öppnar ett nytt ungdomsbibliotek i Stockholm, TioTretton, som vänder sig till 10-13-åringar, läser jag vidare i SvD.
Här kommer det att finnas datorer, inspelningsstudio, medialabb, symaskiner, möjlighet att laga mat och sticka, men också - faktiskt- böcker.
Biblioteket ingår i Kulturhusets nya satsning, Bibliotek Plattan vid Sergels torg, som också har avdelningar för film, musik, samt numera 15 år gamla Serieteket, Sveriges enda serie-bibliotek.

Skönsång och bibliotek

Trots mitt operaintresse lockas jag inte av den borgerliga idén i Stockholm, att nu när det inte blev något nytt Stadsbibliotek, så vill man bygga ett nytt och dyrt Operahus istället, vid Slussen. Ett sådant skulle då förstås kunna sponsras av rika direktörer, ungefär som nya operan i Köpenhamn, som finansierades av ägaren till lågbudgetflyget Maersk Air. Men var finns den kapitalist som likt KA Wallenberg, Beijer eller gamle Dickson vill offra några miljoner på ett nytt stadsbibliotek i Stockholm?
Jaja, vi får väl be Christer Hermansson, allas vår kulturchef (bilden) att skriva en opera som bygger på hans böcker. Den skulle kunna bli rätt kul tror jag. Kulturchefen själv spelar förstås huvudrollen.
Sen såg jag nu på TV att Folkets hus-rörelsen numera satsar på opera från Metropolitan i New York. Det har blivit en framgång, precis som ljudböckerna blivit på vägkrogarna längs E4:an. Och det räddar förmodligen ett antal Folkets hus från att tvingas lägga ner.
Påhittigt, populärt, faktiskt folkbildande, och bland publiken i Skene Folkets Hus sågs t.o.m. ett antal minkpälsade äldre damer, som nog aldrig varit på Folkets hus förut i hela sitt liv. Tala om att bryta barriärer i det nya folkhemmet. Än finns det hopp.
Mats Mystener

Hur ska det gå för Bredäng?

Annina Rabe går idag till storms igen mot folkbibliotekens lättköpta ungdomsverksamhet. Detta sedan biblioteket i Stockholmsförorten Bredäng vandaliserats av skolkande skolungdomar som kommit dit för att spela dataspel.
Läs hennes inlägg:
http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/bibliotekets-drom-blev-alltfor-sann_5743105.svd

Siv Widerberg går emot snöstormen

Hon skrev ett argt inlägg i Dagens Nyheter om nedskärningarna på Stockholms stadsbibliotek, och i dagens tidning svarar hon, lika argt, på Inga Lundéns försvarstal. Widerberg kritiserar framförallt 1) att caféer öppnas i biblioteken och tar upp yta som annars skulle använts till biblioteksändamål, 2) om dåliga mötesplatser där äldre låntagare störs av skrikande barn och "slagsmål kring dataspelen" (många små filialer i Stockholm skiljer inte på vuxen- och barnavd.) 3) Dåliga omorganiseringar där bibliotekarierna tvingas åka mellan filialerna och sprider stress och vantrivsel omkring sig, 4) tomma informationsdiskar pgr av nedskärningarna, med ledsen och stressad personal, 5) dålig upphandling av Bonnierägda ad-libris, se tidigare debatt här på bloggen.

Jag har också ryktesvägen nåtts av oroande nyheter om KTH:s bibliotek, ett av Sveriges främsta vetenskapliga bibliotek. En ny bibliotekschef vill nu profilera sig genom att omorganisera och på så sätt splittra ett väl fungerande bibliotek i en rad små separata tårtbitar. Personalen uppges vara förtvivlad, men vågar naturligtvis inte uttala sig. Ack ja, vad göra?

Mats Myrstener

(bild på Siv Widerberg av Svenne Nordlös, från Författarcentrums författarförmedling

http://www.forfattarformedlingen.se/viewwriter.asp?pid=9&wid=196 )

Om litteratur i glömskans tidsålder

talade Erik Schüldt på Stockholms stadsbibliotek. Läs även andra intressanta inlägg om folkbibliotekens framtid:
http://bibliobuster.wordpress.com/author/annastinacecilia/

Kvalitet och jakten på legitimitet

I diskussionen om bibliotekens profilinköp (t ex Malmös och Göteborgs) har många kloka ord sagts. Bl a är Mats Söderlund inne på någonting väsentligt när han skriver:

(...) T.ex. vilka riktlinjer har AdLibris? Hur följs deras uppdrag upp? Hur utvärderas det och utifrån vilka parametrar i så fall. Jag uppfattar det som att Inga Lundén mf.l. har en uppriktig ambition att exponera mer litteratur, öka bredden, mångfalden och utlåningen. Men är fler utlån den enda framgångsfaktorn? Finns det andra värden? Jag tror att det finns en ganska lång önskelista på vad biblioteken skall göra och vad de skall stå för (...)

Rasmus Fleischer undrar vad som skulle kunna hända om mer kontroversiella böcker efterfrågades i lika hög grad. Ett aktuellt exempel är boken som går under titeln "Tyskland avskaffar sig självt", som mig veterligen dock inte översatts till svenska, men redan är både omskriven och något efterfrågad. Man kan också tänka sig mer historiska exempel som genererar frågor, inte helt enkla att besvara, om vad bibliotekens mediebestånd ska utgöras av och vad som är bibliotekens uppgift. Jag såg en affisch en gång med bilder på ett antal kontroversiella böcker genom tiderna, med texten ”Läs allt men tänk själv”. På Bis seminarium på bokmässan berättade Göran Greider om en bibliotekarie som i hans barndom hade vägrat att låna ut Mein Kampf till honom. Händelsen blev istället en början på en lång tid av intellektuellt utbyte mellan honom och bibliotekarien. Greider ville gärna se bibliotek som ett ställe där man mötte intellektuellt motstånd.

Där någonstans hamnar vi i någonting avgörande (utan att nu för den skull ta ställning till om bibliotekarien gjorde rätt eller fel när denne hindrade en låntagare att låna). Biblioteken ska utmana intellektuellt, inte enbart följa eller försöka förutspå efterfrågan. Ibland hävdas det att det mest demokratiska är att i stor utsträckning köpa in på användarnas/låntagarnas önskningar. Jag tycker inte att det är så enkelt, bland annat eftersom det ofta är samma - biblioteksvana - personer som återkommer med inköpsförslag.

Visst har många bibliotek medier som kan liknas vid ”mjölk”. Det finns romaner och deckare (och någon gång ibland en enstaka fackbok) som utan att vara skrivna av Läckberg eller Mankell eller andra storsäljare, ändå kan liknas vid mjölk. Inte för att de är sämre eller bättre, utan för att de är sådana som bibliotekarierna på ett aktuellt bibliotek av erfarenhet vet kommer att efterfrågas. Jag tror att bibliotek i bl a dessa fall kan ha nytta av profilköp. Men - det finns många men här – lämpligheten med profilinköp beror förstås bl a på lokalsamhället som biblioteket verkar i, dess målgrupper, dess storlek osv. Att mer eller mindre göra sig beroende av ett visst företag kan inte vara sunt. Viktigt också hur stor andel av inköpen som görs genom profilinköp. Kan 60% vara ”mjölk”? Rimligen inte. Men, med en mängd reservationer i bakhuvudet, i stort och på sikt tar det tid att beställa mjölken också, och förhoppningsvis kan bibliotekarierna ägna denna alltför dyrbara tid åt mer kreativa och mindre rutinartade uppgifter. Då är förstås också förutsättningen att personalstyrkan inte skärs ned med argumenten att biblioteket ändå fungerar, att det ändå har sina basvaror och sina stamkunder.

För jag tror att något av det mest centrala i den här diskussionen är vad biblioteket ska vara och hur vi ska mäta det. Sedan många år tillbaka har det skurits och sparats på bibliotek, filialer har lagts ned och personal har fått gå. I jakten på legitimitet mäts ständigt antal utlån och besök, siffror att visa upp för politiker. Kvalitet däremot, det tar tid och energi. Det ger inte nödvändigtvis bättre statistik för biblioteken. Det kan till och med vara så att t ex antalet lån och besök minskar när ett bibliotek börjar jobba mer kvalitetsinriktat.

Johanna Dalmalm

Kort reflektion kring Adlibris och inköp på svenska folkbibliotek

Jag har på flera olika ställen läst (här, här och här) om att Stockholm Stadsbibliotek kommer att låta Adlibris köpa in 60% av den litteratur som biblioteket införskaffar. Personligen tycker jag det är svårt att jubla när biblioteken i Sverige ingår avtal av den typen, vare sig det är med Adlibris eller något annat företag. Jag bör väl tillägga att jag själv inte har någon egen erfarenhet av att jobba i ett bibliotek som slutit denna typ av avtal.

Min övertygelse, efter fyra års arbete på små och lokalt förankrade bibliotek, är att biblioteksarbete bygger på dialog, relationer och samarbete med användarna. Mediesamlingen kan om den är skött av en initierad bibliotekarie vara en del av denna dialog. I samlingen kan bibliotekarien möta låntagarnas behov och förfrågningar av olika slag. Jag menar att bibliotekets boksamlingar organiskt växer fram i samarbete mellan bibliotekarierna och besökarna, därför är det också meningslöst att prata om att profilinköp befriar bibliotekarien till andra uppdrag som skulle kunna befrämja dessa relationer. Jag skulle vilja fråga vad Adlibris har för kunskap om och samtal med till exempelvis medborgarna i det lilla lokalsamhälle där jag jobbar? Jag håller inte med om att det finns vissa böcker som efterfrågas lika mycket på alla bibliotek i Sverige (exemplet brukar vara svenska deckare). Det är ingen självklarhet, Sverige av idag är ett mångfacetterat och splittrat land. Därför förhåller jag mig tveksam att låta företag sköta inköp till biblioteken på vad verkar vara en strikt kommersiell basis. Detta verkar för mig mest befästa någon slags kommersiell normkultur, som minskar folkbibliotekens potential att kunna bidra till ett fungerande pluralistiskt samhälle.

Sedan tycker jag även att det är ett problem att folkbiblioteken sluter ett avtal med Adlibris som ägs av Sveriges största mediekoncern. Vi ger alltså denna enorma mediekoncern en hjälpande hand att ta ett ännu fastare grepp om hela det litterära kretsloppet i Sverige (Läs C-M Edenborgs artikel Bonniers är Sveriges Berlusconi). På sikt kommer hela kulturlivet i Sverige att lida av att ett företag har närmast ett monopol på både bokutgivning och media, vilket kommer skada folkbiblioteken. Det är det viktigt att höja blicken från den egna verksamheten och inse att man är en del av större skeenden.

Låt initierade bibliotekarier sköta medieinköpen i samspel med användarna och resten av verksamheten man bedriver. Jag är övertygad om att det är vägen till ett rättvist och relevant folkbibliotek. Den lilla tidsvinst man eventuellt gör motsvarar inte kvalitetsförsämringarna på sikt och det faktum att folkbiblioteken kommer bidra till olika dåliga strukturer (kommersiellt normsamhälle och mediemonopol).

Tobias Willstedt

Adlibris väljer böcker åt SSB

Stockholms stadsbibliotek har överlåtit sina bokinköp på den billigaste leverantören, adlibris, som också väljer böckerna åt SSB. Och personalen anställs numera av ett bemanningsföretag. Bibliobuster kommenterar:
http://bibliobuster.wordpress.com/2010/11/11/bibliotek-och-transparens-del-ii/

Om jämställdhetsarbete och läsfrämjande

Fredagen den 19 november är det årsmöte för Svensk Biblioteksförenings nätverk för jämställdhet på bibliotek. Det är en lång och krånglig titel på ett nätverk med ett mycket simpelt syfte: att aktivt verka för att kunskapen om jämställdhet stärks hos landets biblioteksmedarbetare.
Sara Fältskog Eldros kommer att tala om varför biblioteken behöver arbeta för jämställdhet. Sedan debatteras syfte, mål och medel för läsfrämjande arbete med pojkar och män. Gunnar Klaesson från förlaget En bok för alla talar också om det framgångsrika LO-projektet Läs för mig pappa, som nästa år mister sitt statliga stöd från det ointresserade kulturdepartementet. Anmälan sker till Svensk biblioteksförening (Wiviann Wilhelmsson).

Vi har också lagt in en ny länk till höger på sidan, till www.bokcirklar.se som startades 2007 av Nina Frid, som också arbetar med Stockholms stadsbiblioteks projekt Den långa svansen, se mer info på SSB:s hemsida. Nina har också skrivit en utredning om den prekära situationen för landets arbetsplatsbibliotek, som hon redovisar i bis nr 4.
Nina Frid presenterar bokcirklar.se på Peter Alsbjers biblioteksblogg.
Mats Myrstener

Vad vill vi som jobbar på folkbibliotek?

Stolthet och fördom

Jag önskar och vill arbeta för ett solidariskt samhälle. Det är en av anledningarna till att jag ville jobba på ett folkbibliotek från första början. Idag har jag varit anställd bibliotekarie sedan 2006 och jag kan bara konstatera att jag har förmånen att få jobba med något som jag tycker är viktigt och meningsfullt. Detta kan jag säga trots alla problem som vi vet finns i vår verksamhet och de nya utmaningar som Sveriges alla bibliotek ställs inför. Jag är stolt över att jobba på bibliotek.

Jag vill inte heller hymla med att jag ibland tycker att mitt arbete som bibliotekarie på ett mindre folkbibliotek känns tungt. Det är inte speciellt flexibelt, att ge god service kräver både tålamod och motivation (svårt att alltid möta alla med ett leende) och lönen kunde ha varit bättre. Det finns kreativa inslag i jobbet, men det finns också andra moment som är tråkiga och själsdödande. Man klamrar sig fast vid de kreativa och stimulerande inslagen under arbetsdagen allt vad det går, men det blir svårare med en krympande personalstyrka och allmänt knapra tider. Vissa av oss känner en gnagande känsla av ett ständigt tilltagande förfall. Det är kanske någonstans i den känslan som den här texten börjar. Jag tänkte göra en slags lägesbeskrivning med utgångspunkten i mina egna och andras upplevelser: hur är det att jobba på ett bibliotek 2010 och vilka är framtidens utmaningar?

Vi pratar för sällan om hur det vardagliga arbetet på ett bibliotek är. När de ser på utifrån får de flesta människor uppfattningen att vi som jobbar på bibliotek i stor utsträckning har en lugn och stressfri vardag. Den populära bilden av oss hos människor jag möter är att biblioteksarbetaren mest står och bläddrar i en bok i ett stillsamt vardagslunk. Vi är många som på olika sätt försöker problematisera den här fördomsfulla bilden av oss och miljön vi jobbar i, och jag tror också på en förändring av hur vi blir uppfattade på lång sikt.

En av förra årets mest omskrivna företeelser på biblioteken i Sverige har varit just missnöjet med arbetsmiljön. Personalen har slagit larm för att de upplever en vardag som är allt annat än lugn och stressfri. Under det gångna året har missnöje signalerats i några av landets stora institutioner som Stockholm Stadsbibliotek, Kungliga biblioteket och Malmö stadsbibliotek. Rapporterna om missnöje liknar varandra, man pratar om dåligt ledarskap, orimlig arbetsbörda och dålig stämning i arbetsgruppen. När så många rapporter sammanfaller finns det fog för att prata om en trend. Både Stockholm och Malmö har ju nyligen omorganiserat sina biblioteksorganisationer och jag som själv under min korta bibliotekskarriär har varit med om två sådana kan förstå att sådant inte är lätt och att det skapar en massa stress och kan påverka personalen negativt. Men det finns också oroväckande tendenser i den här utvecklingen. Det finns till exempel frågetecken i hur missnöjet har hanterats av de politiker och tjänstemän som styr Stockholm Stadsbibliotek. Läser man vad som skrivits om konflikten får man en bild av ett styre som bemött personalens klagomål på ett sätt som inte alls står över kritik. Ledningen talar i media om sin personal med ett rätt hårt tonfall. I en artikel i Biblioteksbladet (“Nya neddragningar i Stockholm” 2010:3 s. 30 - 31) så låter man Elisabeth Adelsten, chef inom SSB, komma till tals om ämnet och jag citerar:

...om att många anställda upplever att de knäar under allt för stora arbetsbördor och nya arbetsrutiner säger hon följande: – Det är nog så att passar inte galoscherna att arbeta under dessa förutsättningar får man nog se sig om efter ett nytt jobb, säger Elisabeth Aldstedt och i samma andetag betonar hon vikten av att alla – både ledningen och medarbetare – i ett skarpt läge anammar en öppen och kritisk hållning när det gäller dessa förutsättningar.

Antingen har man varit tyst utåt om problemen eller hållit en rätt hård ton som exemplet ovan. Med en ogynnssam arbetsmarknad och en yrkeskår -som jag upplever det- lite på defensiven, så har det inte blivit så stor diskussion som det kanske borde. Samtidigt är det i ett allmänt missnöje sporrat av omorganisationer och hårdnande klimat relevant att inte bara älta vad som är fel eller klaga över “de som bestämmers” orimliga resonemang. Vad är egentligen vårt ideal, och nu riktar jag min fråga till oss som klagar, till oss som älskar våra jobb men sliter hjärtat ur oss för att få biblioteken att fungera i nedskärnings- och omorganisationstider. “Passar inte galoscherna kan du dra” säger Elisabeth Adelstedt men vi vet ju att den där frasen bara är en grov förenkling och åtminstone jag själv uppfattar den inställningen från en chef till sina anställda som rätt så provocerande. Som socialist och lönearbetare bör man kanske inte förvänta sig någon lösning på våra problem från chefernas håll. För att finna svaret, eller snarare kunna formulera rätt fråga, måste vi själva fundera lite mera på utvecklingen i vår samtid.

En ödesfråga att återta biblioteket?

En sak som är tydlig när man läser redogörelserna från missnöjet på Malmö stadsbibliotek är att personalen inte längre känner sig delaktiga, att de i själva verket känner ett avstånd till sitt jobb och själva biblioteket: de känner alienation (“jag känner mig som en spelpjäs/bricka i systemet, man går och betar” av sitt pass, håller tummarna att man inte bara skall känna sig ensam, utsatt och oproffsig.” Sydsvenskan 29 april 2010 “Kraftigt missnöje på biblioteket”). Man beklagar att Malmö stadsbibliotek blivit så toppstyrt, hela 80 procent av personalen säger sig inte kunna påverka bibliotekets utveckling (“Krisen blir politisk fråga” Sydsvenskan 30 april 2010). Reduceras biblioteksarbetaren från en kreativ medarbetare till en serviceinriktad betjänt? Vi vet ju att den borgerligt patenterade lösningen på vår tids problem inom ekonomi och arbetsmarknad är att tvinga in folk i lågavlönade tjänstejobb med få egna möjligheter att påverka det egna arbetslivet. Är vår situation ett symptom på detta?

Även en annan typ av problem på bibliotek har dokumenterats nyligen. I det kollektiva medvetandet ses ju biblioteket som en lugn och trygg plats, men man reflekterar sällan över att bibliotekets karaktär av att vara publik gör att det fungerar lite som en park. Och precis som i parken kan det uppstå situationer med bråk, stök och allmänt hotfulla situationer. Lokaltidningen Södra Sidan dokumenterar de här problemen i en artikel om bland annat Bredängens nyöppnade tunnelbanebibliotek (19/6 2010 “Vad gör du med en hotfull tioåring”). Den här utvecklingen är ett symptom på att de offentliga utrymmena i samhället minskar och även på att till exempel fritidsgårdar läggs ner. Att möta andra människor är ett uppdrag som är både vackert och svårt. Men när folkbiblioteken får allt fler och fler uppgifter att uppfylla blir grunduppdraget allt svårare. Skyddsombud Annika Maaranen beskriver hur biblioteken i Stockholm ofta får uppfylla funktioner både som fritidsgårdar och medborgarkontor (Nyheter P4 Radio Stockholm 3/5 2010 “Larm om tuffa arbetsvillkor”) och hur medarbetare inte orkar gå till jobbet på grund av den extra belastning som detta innebär.

När kritiken angående detta når ledningen i Stockholm möts även denna synpunkt med oförståelse:

Den nya informationstekniken har påverkat bibliotekariens roll; besökarna har ofta mer komplicerade frågor och söker handledning. I och med att information ofta finns tillgänglig med ett knapptryck hemifrån blir det sammanhang som biblioteket kan erbjuda allt viktigare: samtalet, det gemensamma kunskapssökandet, det individuella bemötandet och vägledning av bildad personal. I reportaget liknas detta vid fritidsgårdsverksamhet, det tycker vi är en omodern inställning. Stockholms bibliotek eftersträvar en roll som knutpunkt för medborgarnas informationssökande och lärande, och vill att fler ungdomar skall söka sig dit på sin fritid. (ur kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedts blogg Från huvudstad till världsstad 3/5 2010 “Medborgaren måste stå i fokus då biblioteken förnyas”)

Det låter ju bra. Mig veterligen så hävdar dock ingen som lyft denna fråga att problemet är att ungdomar kommer till biblioteket. Problemet är att ungdomar kommer till biblioteket och förväntar sig en fritidsgård vilket skapar en väldigt otillfredsställande situation både för ungdomarna, andra besökare och personal på biblioteket. Som kommentatorn Dewi svarar Sjöstedt på hennes inlägg:

Med fritidsgårdsverksamhet avses i det här fallet en situation då biblioteksverksamheten blir allvarligt lidande och många besökare blir bortskrämda pga av stök och hög ljudvolym. Det är en situation som alltmer blir permanent i många bibliotek över hela SSB och kan inte jämföras med förhållanden på de flesta andra håll ute i landet. Biblioteksverksamheten övergår sucessivt till att bli en ordningkontrollerande fritidsgårdverksamhet där personer över 30 år känner sig ovälkomna. Bibliotekarier är inga ordningsvakter och kommer inte heller att bli några men det är en av dom yrkesgrupperna som får panta upp för samhällets/politikernas misslyckande. Det vi ser är resultatet av en långdraget samhälleligt haveri med sociala problem och spänningar som följd. Vi pratar tunga samhällsfrågor som invandringspolitik, integrationsfrågor, ungdomsarbetslöshet, neddragning av aktiviteter och mötesplatser för unga, tilltagande fattigdom, psykvårdens sammanbrott samt skolans problem för att nämna några områden vars effekter vi nu ser resultatet av i det allmänna rum som kallas bibliotek. Biblioteken har verktygen för att göra skillnad men då krävs gott om personal och framförallt lokalt förankrad personal som känner till lokalaförhållandena. En flashig yta hjälper föga mot desperata människor med ett enormt hjälpbehov på alla nivåer. (kommentator “Dewi” 7/5 2010 på Madeleine Sjöstedts inlägg “Medborgaren måste stå i centrum då biblioteken förnyas”)

Jag instämmer inte fullkomligt med signaturen som jag tycker är onödigt dystopisk angående problemen med de ungdomar som besöker biblioteken. Men jag håller helt med “Dewi” om att samhällets problem i viss mån blivit folkbibliotekens problem. Det är vi som får moppa upp efter den nedskärningspolitik som socialdemokratiska och borgerliga regeringar fört sedan 90-talet. Och med -som det ser ut när jag skriver det här- ett fortsatt alliansstyre så kommer problemen bara bli värre, djupare och svårare att reparera. Biblioteken kanske inte kommer ha möjlighet att vara bibliotek längre för att lokalsamhällena kommer kräva att vi är så mycket mer när annan verksamhet läggs ner. Som arbetandes i en offentlig verksamhet måste man ju alltid förhålla sig till politiken som en självklar makt, men ibland kan anfall vara bästa försvar. Och det bästa sättet att motverka ett förslag, är att komma med ett annat förslag och kämpa för det. Just nu verkar det som att vi tycker att det ligger ett flertal dåliga förslag ut från politiker och tjänstemän högre upp i hierarkin. Så vad vill vi?

Tobias Willstedt

(texten kommer att diskuteras på BiS-salong 4/11 i Stockholm)

Fler länkar om detta ämne

Framtidens bibliotek?

Att bibliotekens verksamhet i nuet och framtiden är ett kontroversiellt ämne framgick tydligt på årets bok- och biblioteksmässa med två omtalade seminarier om just detta. Ämnet är långt ifrån uttömt. Stockholm Stadsbibliotek inbjuder nu till en workshop om framtidens bibliotek med anledning av arbetet med en ny biblioteksplan för biblioteken i Stockholm. Alla intresserade är välkomna, läs mer här.

Tobias Willstedt

Valvånda och Mindfullness

Min bror i Skellefteå, en f.d. trotskist, surgubbe och ett riktigt sanningsvittne, ringde och ondgjorde sig över de evinnerliga valundersökningarna som nu kommer en om dagen. Rena hjärntvätten tyckte han. Samma journalister som skriver om dessa undersökningar i stort uppslagna artiklar, är själva med och utformar dem, påstår han. Men man får aldrig veta hur många som avstått att svara?
Det är säkert bara konspirationsteorier, men faktum är att jag t.o.m. under mina Mindfullnessövningar numera ser statsministerns snälla och förstående babyface lysa mot mig med pannan i djupa, snälla bekymrade veck. Den hjärntvätten har Alliansen fixat bra. Nu syns han över hela Stockholm också, uppfodrande fråga: Vem vill Du ha som statsminister på söndag?
Göran Hägglund påstås, tillsammans med Gudrun Schyman, vara den bästa bloggaren i Alliansen. Kd:s valaffisch där Hägglund argt stirrar en hyena i ögonen är ruskigt rolig. Men budskapet: För ett mänskligare Sverige? Nja ... ?
(Får mig att tänka på Brasses djurlåda. Minns ni? En struts, en hyena, en gorilla och Göran Hägglund. Och vilken av dom ska bort?)
Och lustigkurren Peter Settman hade beställt en egen SIFO-undersökning: Vilken av partiledarna ville väljarna ha som barnvakt?
Inte överraskande vann den enda av ledarna som ser ut som en sturig lettisk barnflicka. Undrar om man får RUT-avdrag för henne oxå?
Nu lovar jag att inte skriva mer om partiledarna på ett tag. Jag respekterar, till skillnad från dagstidnigarna, att väljarna/läsarna själva får bilda sig en uppfattning om partierna. I vissa länder är valundersökningar förbjudna sista veckan före valet. Mona et consortes hade nog önskat att så varit fallet i Svedala oxå? Nu hamrar Alliansens och valundersökningarnas kopparslagare in budskapet i tidningar och television dag och natt: Mindre skatter, mindre skatter, mindre skatter ...
Folkpartiet är förutom vänstern det enda parti mig veterligt som nämnt folkbiblioteken (ska vara Hägglunds blogg möjligtvis, har inte kollat)? Kulturborgarrådet i Stockholm säger därför att hon vill ha Sveriges modernaste stadsbibliotek i Stockholm. Jaha? Men när ett nytt modernt stadsbibliotek skulle byggas, bredvid muséet från 1928, då sa samma borgarråd nej.
Tomma tunnor skramlar mest som bekant.
(Jag menar inte att inte den innovativa biblioteksper-
sonalen i Stockholm kommer att fortsätta utveckla verksamheten, om man orkar, som man t.ex. gjort med de trevliga små t-banebiblioteken. Men det som verkligen skulle gjort skillnad, ett nytt modernt huvudbibliotek...)
Nej det där med sänkta skatter och bibehållen välfärd för alla, det går inte ihop för mig. Sorry:(
Jag kommer nog att behöva mina Mindfullnessövningar efter valet också.
Mats Myrstener

Apropå mötesplatser 1

”Jag anar att det är biblioteksideologin på modet just nu, att biblioteket skall vara en ’mötesplats’, som spökar. Själv är jag tveksam till idén. Till biblioteket går jag för att läsa eller låna böcker. Vill jag umgås med andra människor går jag till ett café eller en bar. Men det kanske bara är jag som tycker så?”
Annina Rabe besöker nya ”Bibliotek Plattan” vid Sergels torg i Stockholm (SvD 28/8)