Klassbävning

I veckans nummer av Arbetaren finns en artikel som knyter an till mitt inlägg Haitis lidande. Den heter Jordbävning slår efter klass och pekar på hur olika följderna i själva Haiti blivit beroende på om man är rik eller fattig. De fattigas skjul faller ihop som korthus medan överklassområdet Petionville i Port-au-Prince kan ståta med öppna apotek och affärer fyllda med importerad ost och vin även efter katastrofen. Med hjälp av tidigare etablerade kontakter med utländska företag och myndigheter kan överklassen tillskansa sig en stor del av biståndet medan fattiga haitier fortfarande tvingas vänta på vård.

Här kan det vara dags att damma av det gamla 70-talsbegreppet "klassbävning". Hur en jordbävning drabbar efter klasstillhörighet, men också hur klyftorna mellan rika och fattiga kan öka efter en jordbävning.

-Hur bönder som efter en privatiseringsdriven, nyliberal chockpolitik tvingas in till städernas slum i jakt på en försörjningskälla och trängs ihop i undermåligt byggda hus - hus som lätt blir dödsfällor om det blir en jordbävning.

-Hur välbyggda överklassvillor på högre mark kan stå emot jordbävningar betydligt bättre än skjul eller dåligt byggda hus som trängs på bergssidor. Arbetaren citerar en bok av Mike Davis där han säger att "[...] jordbävningar slår vanligtvis med kuslig träffsäkerhet mot undermåliga hem av tegel, lera eller betong".

-Hur rika får ta del av biståndet utan problem medan fattiga får vänta på stöd av rädsla för "plundring". I Arbetaren-artikeln konstaterar den amerikanska TV-kanalen Democracy Now att biståndsgivarnas överdrivna krav på säkerhet i den haitiska staden Leogane (en stad där 80% av husen förstörts) medfört att drabbade får vänta på hjälp. Själva förstår de inte vad som är så riskabelt när de besöker staden utan menar att de drabbade haitierna visar anständighet och medmänsklighet trots sitt desperata läge.

Ska man sammanfatta kan man säga att alla är jämlika inför en jordbävning men vissa är mer jämlika än andra.

Stick nu till biblioteket och läs senaste numret av Arbetaren. När du ändå är i farten så låna Mike Davis bok Slum - Världens storstäder. Det vet jag att jag ska göra!

Kristian Schultz

Ps. För vidare läsning se Haiti's Classquake av Jeb Sprague Ds.

Haitis lidande

I jordbävningens spår har världens blickar (tillfälligt) riktats mot det urfattiga Haiti. Stödgalor anordnas och pengar samlas in till de katastrofdrabbade haitierna. Det är så dags.

Problemet är bara att det riktigt upprörande inte är jordbävningen eller de hemska scener av våld och plundring av hjälpsändningar. Det började långt innan - något Peter Hallward påpekar i Aftonbladet för några dagar sedan. I en utmärkt artikel kallad Haiti - ett våldtaget land sparar han inte på krutet.

"Alldeles klart är dock att följderna [av jordbävningen] är resultatet av en mycket lång historia av medveten utsugning och översitteri. Haiti omtalas, närmast rutinartat, som ”det fattigaste landet på västra halvklotet”. Denna fattigdom är ett direkt arv av den kanske mest brutala koloniala exploatering som världen har sett, förenad med decennier av postkolonialt förtryck."

Jordbävningen sker alltså inte i ett socioekonomiskt vakuum. Det är ingen slump att det fattiga Haiti drabbas så extremt hårt eller att det råder ett sådant tillstånd av misär att man slåss i ett allas krig mot alla för att få del av hjälpsändningarna. Jag hade gjort precis samma sak om jag upplevt vad haitierna upplevt.

USA med vänner har blandat sig i landets styre ända sedan den amerikanska ockupationen av landet 1915. Alla försök att på politisk väg upphäva fattigdomen och avskaffa misären har mötts med ovilja och våldsamma ingripanden (som kuppen mot Aristide 2004).

Sedan kom nyliberalismen som ett brev på posten med ett dråpslag mot det haitiska jordbruket, ett dråpslag som tvingade tiotusentals människor från deras jord och in till städernas miserabla kåkstäder. Hundratusentals människor bor nu i dessa slumområden. Det är inte konstigt att en jordbävning slår extra hårt mot dessa människor som inte har råd att bygga jordbävningssäkra hus (jämför med det rika Japans science fiction-höghus) eller att desperata matkravaller utbryter. Inga fungerande offentliga institutioner kan samordna hjälp i en infrastruktur som redan från början är under all kritik. Det är inget naturligt över detta utan ett resultat av "decennier av nyliberal ”anpassning” och neoimperialistisk inblandning" (Hallward).

Det räcker inte med tillfällig nödhjälp bara för att det rullas dramatiska bilder på TV. Det krävs radikala åtgärder på en strukturell nivå, omfördelning av resurser från företag till befolkning och kamp mot nyliberalismens järngrepp, att haitierna tillåts bygga upp offentliga institutioner och en social rättvisa värd namnet. Inte ännu en stödgala.

Kristian Schultz