Visar inlägg med etikett deckare. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett deckare. Visa alla inlägg

söndag 15 maj 2011

Dagens nyheter

Jag är tillräckligt gammal för att ha varit med om Eurovisionens intrång på TV-skärmen, och när det hette "schlagerfestival" (tyska för "hit") och inte Eurovision song contest. Och säga vad man vill om spektaklet, men "mång-
kultur" är det väl, fast de flesta sjunger på engelska.
Trean i tävlingen, svensken Eric Saade har rötter i Palestina, deltagaren från Bosnien hade levt som flykting i Sverige, och vinnande sångaren från exotiska Azerbajdzan omger sig med svenska hitmakare. En tidigare segrare, Helena Paparidzou från Grekland, är också uppväxt i Sverige.
Ett bra betyg till den svenska kommunala musikskolan, som nu också får minskade anslag i borgarnas Sverige, alternativt så höga avgifter att bara de med pengar på banken har råd att sätta sina barn där.
Inför kvällens VM-final i ishockey läser jag om förbundskaptenen Per Mårts, som verkar vara storkund på folkbiblioteket. Han är storläsare av deckare av Lars Bill Lundholm, Viveca Steen och paret Ahndoril (Lars Kepler). Nu ska han underhålla sig med den omåttligt populära Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.
Bjud in Per Mårts att bokprata på skolorna! Och hatten av för förebilden Patrik Sjöberg, som lyft på locket på pedofilin inom idrottsrörelsen.
Sjöbergs modiga agerande inger hopp. Och på Röda korset-bankett i onsdags fick jag träffa en man som jobbat på skivbolagen Polydor och Polygram och träffat storheter som Led Zeppelin, King Crimson, Bruce Springsteen och Rolling Stones. Där kan du slänga dig i väggen Eric Saade!
Mats Myrstener

torsdag 12 augusti 2010

Arbetarlitteraturdag i Tammerfors 28/8

Jag råkar se att det på arbetarmuseet Werstas i Tammerfors den 28 augusti 2010 ordnas en temadag om arbetarlitteratur. Man kommer bland mycket annat att diskutera ”deckaren som arbetarlitteratur” och en författarpanel ska resonera utifrån rubriken ”Jag, arbetarförfattare?”. Dessutom ordnas prisutdelning i skrivtävlingen ”Työ, leikki ja luominen” (= ”Arbete, lek och skapande”) som pågick under våren och resulterade i mer än 300 insända bidrag. Kan du finska läser du mer om hela tillställningen på hemsidan för Työväenkirjallisuuden päivä.

Bland deltagande författare kan nämnas Kari Hotakainen, Seppo Jokinen, Anneli Kanto, Leena Lehtolainen, Mikko Rimminen och Hannu Salama. Med undantag av Hotakainen (känd bl.a. för Löpgravsvägen, 2002) och Lehtolainen (många deckare, bl.a.) finns ganska snålt med översättningar till svenska av dessa författare, ser jag när jag kollar i Libris.

Salama, till exempel, har ju kommit med ett tjugotal romaner och novellsamlingar sedan den senaste svenska översättningen, som var Bouppteckning efter Kosti (1977). Stoppet just där är extra dumt eftersom den boken inledde den stora Finlandia-serien som Salama antagligen är mest känd för. Ska svenskarna bara få läsa den första av sex delar?

Apropå kriminalromaner och arbetarlitteratur, såg jag mitt under semestern i juli att litteraturvetaren Magnus Nilsson skrev om ”Deckare med klass” i Aftonbladet. Nilsson hade läst den amerikanske författaren Timothy Sheards böcker och avslutade med en efterlysning, han också (om än skarpare formulerad än min stillsamma fråga ovan):
Kanske skulle man kunna hoppas på att den svenska fackföreningsrörelsen lät översätta några av dem och se till att de blev distribuerade och diskuterade ute i avdelningarna. Visserligen har man i snart hundra år skändligen misslyckats med att använda den inhemska arbetarlitteraturen som ett vapen i den fackliga kampen, men amerikanska populärromaner borde väl till och med svenska fackpampar kunna förstå?
Själv åker jag inte till Tammerfors i slutet av månaden, men jag hoppas att temadagen dokumenteras på något sätt så att man kan ta del i efterhand.

Kalle Laajala

söndag 20 juni 2010

Vi var marxister

"Vi var marxister och visst, ibland väldigt naiva, men man ska komma ihåg att Vietnamkriget pågick de tio år vi skrev våra böcker, det fanns en upprorsanda bland ungdomen och de upptäckte att det gick att skriva underhållningslitteratur som samtidigt innehöll en samhällsanalys."
Det svenska deckarundrets grand old lady Maj Sjöwall intervjuas i Svenska dagbladet, och ger sina synpunkter på dagens läsare, på filmatiseringar, samhällets utveckling, och på kollegor som Henning Mankell och Stieg Larsson, Jo Nesbö och Ed McBain.
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/deckardam_4887005.svd

söndag 26 april 2009

Globaliseringsfällan

Det råder fortfarande Stieg-hysteri. Jag har själv varken läst böckerna eller sett filmen, jag väntar på att den kommer på DVD.
En gång hängde Stieg mest med kompisarna i Socialistiska partiet i Umeå och skrev filmrecensioner i Västerbottens-Kuriren. Jag kommer ihåg att han ändrade sitt förnamn till Stieg för att inte sammanblandas med jämnårige filmskribenten Stig Larsson.
Stieg Larssons eftermäle blev tragikomiskt, det handlar om girighet efter pengar precis som hans böcker. Jag läste att hans släktingar i Umeå instiftat ett pris på futtiga hundra tusen kronor, som man gett till Stiegs livsverk Expo. För den anti-rasistiska tidskriften känns det nog som en duktig och nedlåtande örfil, skulle jag tro.
Stieg Larsson slapp ändå att hamna i Globaliseringsfällan. Det fenomen, där megastora författare lanseras samtidigt över hela världen, ett ganska nytt fenomen i litteraturvärlden som hänger samman med globaliseringen som gjort världen mindre, mer likriktad, och allt mer enhetlig och monokulturell.
De första författare som lanserades på detta sätt var J.K. Rowling och Dan Brown. Det är betydligt vanligare inom bio och musik, men i takt med att allt fler människor kan läsa, och läsa engelska, så drabbas skönlitteraturen också. Böckernas alla kringprodukter och events ska väl täcka de gigantiska kostnaderna för lanseringen. Men lyckas det blir författaren stormrik.
Och då är vi ändå inte i närheten av de gigantiska årsinkomster som fotbollsproffs och verkställande direktörer tar ut. Bonushysteri, skulle man kunna säga.
Henning Mankell har fallit i globaliseringsfällan. Idag kan han inte släppa sin hjälte Wallander, trots att han lovat sluta skriva om honom. Det är förståeligt, utan Wallander skulle ju Mankell vara en närmast okänd författare. Och lika fattig som nittiofem procent av alla de andra författarna.
Deckargenren är väl den enda i den anglosaxiska litteraturen där vanliga arbetare kan skildras utan att man gör sig lustig över dom. I amerikansk kulturmedia förekommer vanliga arbetare nästan bara i tecknade serier som Familjen Flinta och Simpsons.
Även svenska arbetarförfattare skriver numera deckare för att överleva, och har därmed hamnat i vår egen globaliseringsfälla, Aino Trosell, Kjell Eriksson, Håkan Boström. Och har man väl hamnat där så är det svårt att ta sig därifrån.
Dessutom vet jag inte hur Stieg Larsson skulle klarat att bli multimiljonär. Kanske skulle han blivit en gnidig ogin elak jävel, som sina romanfigurer, och slutat vara den charmige tjejtjusare jag kände en gång. Och som sagt – han slapp i alla fall globa-
liseringsfällan.
Mats Myrstener

måndag 9 mars 2009

Läsning som religion och kärlek till boken

"Men om läsning hade varit en religion med en egen kyrka, hade det med största sannolikhet funnits massor av lyckliga frälsningshistorier från människor som på ett personligt plan upplevt hur läsning förändrat deras liv och öppnat för insikter och upplevelser som de annars fått vara utan."
Det är inte Greta Renborg, salig i åminnelse, utan SvD:s radiokrönikör Paulina Helgeson i dagens tidning, apropå barnradions P4 serie om läsning, som gick i fredags. Jag tänker på gamle religionshistorikern Mircea Eliade, som menade att författarna är vår tids präster och medicinmän/kvinnor, med kontakter med "den andra sidan" (han kallar dom "brobyggare till det omedvetna" som forna tiders shamaner). Inte minst ger oss böckerna och författarna insikter om oss själva, och våra dolda sidor, goda och dåliga, som vi knappast skulle kunna få på annat sätt. Dessutom är det, till skillnad från att gå i psykoterapi, helt gratis om man går till biblioteket.
Paulina Helgeson slutar uppmuntrande: "Bokläsandet har dödförklarats massor av gånger men lever envist vidare, något som faktiskt i mina sentimentala stunder stärker den vacklande tron på mänskligheten."
Igår sände dessutom kulturradion ett program om "arbetarlitteraturens återkomst". Kan fås direkt i din podradio! (Och i Cobra på TV 10/3 menade en fransk översättare av de omåttligt populära svenska deckarna, att de bygger vidare på arbetarlitteraturens tradition i Sverige att skildra vanliga arbetande människor, något som är sällsynt i Frankrike.)
(Och i nya stadsbiblioteksfilialen i Högdalen, Stockholm, som man når direkt från tunnelbanan, kan man ladda ner allt möjligt till sin IPod, både deckare och filer från radio och TV. Så nu måste jag nog skaffa en sån också?)
SvD:s radiokrönikör Erik Löfvendahl tycker att det är "trösterikt med all denna kärlek till läsningen och boken" som han tycker förmedlas i radion (13/3). Så vi som håller med om det står inte ensamma, och det kan väl också kännas "trösterikt".
Mats Myrstener