Motstånd lönar sig

Igår på TV intervjuades gamle bromotståndaren Olof Johansson, centerpartisten som rakryggat avgick som miljöminister 1994, sedan brobeslutet röstats igenom utan någon grundlig miljökonsekvensutredning.
Centern saknar sannerligen resar som Fälldin och Johansson, som faktiskt stod vid sitt ord. Men Johansson, som aldrig själv färdats över den berömda bron, tog ändå åt sig äran av att den borgerliga regeringen efter hans avgång tvingades till en bättre miljöpolitik. Vindkraften byggdes ut i Skåne, och Barsebäck avvecklades. Maud Olofssons helomvändning i kärnkraftsfrågan är däremot remarkabel tycker han.
Samtidigt ser vi nu hur Israel tvingas lätta på ockupationen av Gaza, efter påtryckningar. Kanske är det ändå så att motstånd lönar sig?
Mats Myrstener

Privatiseringarna fortsätter

I dagens Metro har man räknat ut att bara i Stockholm har 57.682 hyresrätter försvunnit på grund av privatiseringarna av bostadsmarknaden. Snart finns inga hyresrätter över huvud taget att hyra i Stockholm.
Inte byggs det några heller. En byggmästare som tillfrågas erkänner att det inte är "lönsamt". Vilka ungdomar, utom dom med rika föräldrar, kommer i framtiden att kunna bo i första hand i Stockholm?
Folkbiblioteken är snart den enda icke-kommersiella zonen i kungliga huvudstaden. Men det finns förstås krafter som vill ändra på det också.
Apropå det kungliga bröllopet läser jag att en gåva från "svenska folket" överlämnats, dricksglas till ett värde av 300.000. Jag visste inte att jag var med på en sådan furstlig gåva? Bröllopet beräknas kosta skattebetalarna 10 miljoner (kungen betalar generöst halva bröllopet). Men vi kanske ska vara glad ändå: det brittiska kungahuset kostar britterna 47 miljoner Euro, årligen.
Just nu går tankarna till de svenskar som ännu inte fått lämna militärdiktaturen Israel. Inte minst till det modiga paret Mattias Gardell och hans hustru Edda Manga. Om de fortfarande lever, sitter de förmodligen i förhör hos den israeliska militären just nu. Ett öde man inte skulle önska någon annan än sin värste fiende.
Mats Myrstener

Boktips från Leopard förlag

Linda Polman: Kriskaravanen : vinnare och förlorare i biståndsindustrins spår. Holländsk journalist skildrar den globala biståndsindustrin, och hur den kan utnyttjas av, och tvingas samarbeta med korrupta förtyckarregimer i tredje världen.
Pierre Schori: Vägen ut ur Afghanistan. Pläderar för att ta hem den svenska truppen, satsa på civilt bistånd, och låta afghanerna själva ta hand om sin säkerhet och utveckling.
Goldstonerapporten om Gaza. Den kände sydafrikanske folkrättsjuristen Richard Goldstones rapport (den del som innehåller sammanfattning, slutsatser och rekommendationer) om Israels invasion och ockupation av Gazaremsan.
Per Kornhall: Livets ord : kontroll och manipulation i Jesu namn. F.d. medlem, fil.dr och gymnasielärare i biologi demaskerar den fundamentalistiska framgångsteologin i Sverige.
Vijay Prashad: När bojorna brast : historien om tredje världens segrar och nederlag. Amerikansk-indisk forskare skriver om tredje världens historiska gestalter: Nehru, Nasser, Nkrumah, Sukarno, och motståndarens förmåga att ständigt söndra och fortsätta härska.
Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras : 27 arbetspunkter för rödgrön förändring. Red. av John Hörnquist, Daniel Suhonen och Kristina Tysk. Röd-grönt samarbete i bokform inför valet, med framförallt unga skribenter: Kajsa Borgnäs, Moa Elf Karlén, Ali Esbati, Aron Etzler, Gustav Fridolin, Paula Mulinari, Stina Oscarson, America Vera-Zavala, m.fl.
Irka Cederberg: Romerna - ett europeiskt dilemma. Om en förföljd folkgrupp i Europa. Författaren har följt romer i Europa i 20 års tid, och vunnit pris för sin journalistik. Bl.a. om den alarmerande situationen i Ungern.
Mats Myrstener

Ship to Gaza

"Israel uppträder som en ockupationsmakt trots att man inte längre gör några anspråk på Gaza. När omvärlden protesterar viftar Israel med sedvanlig arrogans bort alla invändningar.
Ändå är Ship to Gazas aktion inte okomplicerad. Om de mot förmodan lyckas ta sig in är risken stor att hjälpen tas om hand av Hamas som bestämmer hur och till vem den ska delas ut. Fredsaktivisterna blir vare sig de vill eller inte propagandavapen för en terroriststämplad organisation.
Vilket för oss till pudelns kärna. Dagens situation är resultatet av att USA och Europa vägrade acceptera Hamas valseger. Istället för att försöka förhandla med de som palestinierna valt som sina representanter gjorde västvärlden allt för att isolera Hamas.
Blockad, krig och ännu mer lidande blev resultatet."
Wolfgang Hansson dagens aftonbladet.se

Gaza freedom march

http://salsa.democracyinaction.org/o/424/t/9750/petition.jsp?petition_KEY=2055
(tips från Ulf Larsson)

Om kvinnors och barn rättigheter

Tiden verkar ha vridits tillbaka, skriver kolumnisten Karin Thunberg (aktuell också som författare) i dagens SvD. "Att en femtiotalsman tog sin hustru en lördagsnatt, också mot hennes vilja, var (då) inte ens likställt med en ordningsförseelse", skriver hon apropå kammaråklagaren Rolf Hillegrens verbala groda.
"Jag vaknade en morgon och förstod inte vad som hänt", fortsätter hon. "Sen öppnade jag min dator och insåg att tiden vridits femtio år tillbaka."
Den tidigare åberopade folkomröstningen på Nya Zeeland om rätten att aga barn utföll med 87,6 procents majoritet för ett ja, läser jag vidare. Valdeltagandet var dock bara 54 procent, alltså ungefär som i ett presidentval i USA. Hur siffrorna ska tolkas är därför otydligt. Dessbättre är den bara rådgivande. Man får hoppas att politikerna på den gröna ön där Sagan om ringen spelades in, kan stå emot den majoritet som tycker att "en dask som en del av bra uppfostran" är en bra sak, som det stod på valsedeln.
Vad gör man när befolkningen tycker en sak, och sunda förnuftet en annan? Om en majoritet av befolkningen vill ha tillbaka dödsstraffet? Eller tycker att kvinnor ska stanna hemma vid spisen och föda barn? När en majoritet på Gazaremsan röstar fram terroriststämplade Hamas till den politiska ledningen? Eller hyllar en gammal föredetting som Fidel Castro? Här finns uppenbara legitimitetsproblem att fundera över. Kanske lite gammaldags "folkbildning" vore något att plocka fram ur garderoben igen? Tack vare den tror jag att vare sig nazism eller kommunism eller xenofobi fått särskilt stort fotfäste i Sverige. "Fri och frivillig folkbildning" alltså, inte statligt styrd.
Jag såg om filmen "The constant gardener" i veckan, den som handlar om hur samvetslösa läkemedelsföretag testar nya vaccin på afrikaner för att ta reda på biverkningar. En skrämmande film, som fick alldeles för lite publicitet i Sverige.
Och för en gångs skull får man ge utrikesministern en eloge, och hoppas att han också står emot israeliska påtryckningar mot den svenska tryck- och yttrandefriheten.
Och som alltid: Fakta i frågorna återfinns, naturligtvis, på biblioteket.
Mats Myrstener

Helsingborg sticker ut hakan

Helsingborgs Stadsbibliotek upplät de senaste två veckorna utrymme för en utställning arrangerad av palestinier i Helsingborg. Utställningen bestod bl.a. av information om palestinsk kultur och historia, fotoutställning med bilder på krigets offer (inkl. döda barn), banderoller där besökarna själva fick fylla i kommentarer kring kriget (mest fredstankar men även en del formuleringar såsom Israel = nazism, krossa Israel etc.), teckningar av barn, litteratur, med mera. Utställningen var bemannad av palestinier under öppettid. Personal på biblioteket samt palestinierna vid utställningen plockade bort eller strök över sådana kommentarer som upptäcktes och kunde ses som uppmaning till våld.
I en intervju i Helsingborgs Dagblad förklarade bibliotekschefen Elisabeth Aldstedt att biblioteket ser det som en del av vårt demokratiska uppdrag att vara en plats för information och debatt om aktuella frågor och att kriget i Gaza engagerar många i Helsingborg.
Utställningen har väckt debatt i pressen och på Biblist. Man anser att Helsingborgs stadsbibliotek tagit ställning i en politisk dagsfråga. Personligen tycker jag initiativet är värt allt stöd. Folkbiblioteket upplåter sina lokaler till en viktig samhällsdebatt. Det är bra.
Mats Myrstener

Rättvisa och människovärde i det ekonomiska stålbadets tid

I skolan fick man lära sig att alla människor var lika mycket värda. Visserligen hade man en gnagande känsla av att det inte riktigt var sant, men ändå … Magistern hade ju alltid rätt? Och hemma rådde ännu större millimeter-rättvisa: när jag och mina tre bröder efter skolan delade upp kroppkakorna enligt strikt geometriska principer, avseende antal, omkrets och diameter på de vita bullarna.
Men millimeterrättvisa gäller ju inte ute i verkliga livet tyvärr. 13 israeler dog i kriget på Gazaremsan, mot trettonhundra palestinier. En nöjd Margot Wallström kvitterar ut fem miljoner i fallskärm när hon slutar som EU-kommissionär, men en vanlig Volvoarbetare får inte ett öre när han/hon blir arbetslös.
Och i morgontidningen stod häromdagen att på Timbro vill man ha en ny ”krismedvetenhet” hos svenska folket (känns ordet igen?). Vi måste inse att det är bra med ekonomiska kriser och besparingspaket. (Som Alliansen säger: spara dig ur krisen!) Det är som forna tiders krig: ett renande stålbad där veklingarna sållas bort. Och chefen för Ericsson menade att nu ska vi ”spara oss ur krisen”. Men det gällde förstås bara på arbetssidan, inte för aktieägarna.
BiS har i många år förfäktat idén om det ”rättvisa biblioteket”. Men kan biblioteket vara ”rättvist” när samhället man verkar i inte är det? Se där något djupt filosofiskt att grunna på när himlen är blå som skummjölken man drack som liten och luften krispigt kall och klar. Och halva EU, den fattiga halvan, fryser och får lunginflammation för att ryssarna använder sin gas som politiskt påtryckningsmedel.
När vi häromdagen gick på Medborgarplatsens bibliotek för att se på gratisfilm (Narnia II) insåg jag att folkbiblioteket fortfarande också är en öppen, god och tillgänglig plats för många avsigkomna och frysande individer i vårt välfärdssamhälle. Stick i stäv med rådande kylslagna kulturklimat tar många del av vad biblioteket har att bjuda, helt gratis. Folkbiblioteket är i själva verket vårt lands största och mest utnyttjade kulturinstitution. Jag förstår att det sticker i ögonen på vissa moderata politiker.
”Rättvisa” enligt biblisk, israelisk, princip, eller den mer modernare Timbro-rättvisan, som bygger på taxeringskalendern? Eller finns det en annan sorts rättvisa? Är vi på biblioteken rättvisa föredömen? Har vi gett upp tanken på att försöka nå alla medborgare i stat och kommun?
Mats Myrstener

Harry Potter for president!

"Världen blir bättre när den gillar USA" stod det i morgontidningen, och sedan följde sex sidor med information om vad USA:s 44:e president Barack Hussein Obama skulle ägna sig åt under dagen som gått, och som slutade med att helikoptern med presidentparet Bush, sörjd av få, försvann över Washington, i riktning Texas.
Obamas "bästa bok" är Herman Melvilles Moby Dick, som han förmodligen läste i skolan, som de flesta amerikanska barn åtminstone får göra i utdrag. Och han sägs ha läst alla delarna av Harry Potter, tillsammans med sina döttrar. Och nog behöver han en trollkarls magiska händer! Sällan har så många förhoppingar vilat på en enda svart mans spensliga skuldror.
Melvilles Kapten Ahab jagade förgäves den vita valen över hela Atlanten, en sinnebild av en manisk besatthet som gränsar till galenskap. Min egen generation älskade att hata USA, ibland kanske lite väl urskiljningslöst och ibland med en besatthet som kan påminna om jakten på den vita undflyende och ständigt gäckande valen.
Man vill ändå tro att det ska gå lite bättre med "den välsignade" (Barack på swahili) vid rodret? "Hope" var iallafall ordet för dagen.
Jag tänkte också på hur våra framgångsrika handikappidrottare slagit igenom, som framgick på den upphaussade idrottsgalan på TV. Obama har gett de svarta i USA en ny röst, och jag tror samma gäller för rullstolsfenomen som skytten Jonas Jacobsson och simmaren Anders Olsson.
Vid nästa OS i London ska Jacobsson tävla mot icke-handikappade i skytte. Vinner han guld så är det lika remarkabelt som att USA fått en svart president.
Och den optimism och det ideella arbete som burit fram Obama till segern är beundransvärd. Det kan man trots allt avundas "the land of good opportunities". För det kan väl knappast bli sämre därborta?
"Utan ett bra Amerika blir världen ett dåligt ställe", som det stod i morgontidningen. En gång var det ett föregångsland för de svenska folkbiblioteken. Men det var bra länge sen.
Mats Myrstener

Se också det här inlägget från en israelisk kvinna om fred i Palestina, riktat direkt till USAs nye president som BiS-medlemmen Ulf Larsson skickat

http://annawester.wordpress.com/2009/01/22/message-to-obama/

Nyårslöften

Det är dags att avge nyårslöften. Men vad ska man säga när man redan slutat röka (enligt devisen ”varje cigarrett är den sista”) och redan motionerar regelbundet nästan varje vecka (i medelklassens nya folkrörelse Friskis & Svettis)? Kanske kan man lova sig själv att nästa år läsa alla de där böckerna man sagt att ”de ska jag läsa när jag får tid”?
Stockholms stads kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt har redan gett sitt nyårslöfte: nästa år ska man satsa på skolbiblioteken. Och det kan nog behövas. När jag på 1980-talet vikarierade som skolbibliotekarie i Huddinge kommun var jag den enda utbildade bibliotekarien på 30 grundskolor. Och det har nog inte blivit bättre sen dess.
Ett minimikrav vore väl EN utbildad skolbibliotekarie på 1000 elever eller något sådant? Eller en för varje rektorsområde. Tänk om man kunde skriva in det i bibliotekslagen? (Och då menar jag grundskolebibliotek, och inte omplacerade lärare).
I dagens Aftonblad skriver Åsa Linderborg följande hyllning till oss bibliotekarier: Årets största ”kulturkick” var ”alla bibliotek och bibliotekarier som med knappa resurser bjuder på läsupplevelser, barnteater, debatt, utställningar och författarmöten i ljusa lokaler”. En av dessa, Barbro Bolonassos i Fisksätra, porträtteras för övrigt i nr fyra av bif (biblioteket i fokus) som jag såg först i går.
I samma Aftonblad skriver två tunga kulturnamn, John Berger och Eduardo Galleano, ett upprop mot Israels attack på Gazaremsan. Ett folk som ständigt utsatts för rasism idkar själva samma sorts rasism mot ett annat folk i Palestina, ända sedan 1948 när staten Israel bildades. Varför? ”Ett israeliskt liv är värt hundra palestinska” skriver Berger och Galleano, enligt Gamla Testamentets lagcodex ”öga för öga, tand för tand” (men här med tillägget: 1:100). BiS har vid sidan om sitt nu avslutade sydafrikanska projekt också stött ett barnboksprojekt på Västbanken. Och på senaste styrelsemötet deltog författarinnan Monika Zak och berättade om en annan seglivad konflikt, den i Västsahara, där befrielseorganisationen Polisario kämpat om självständighet från marockansk ockupation sedan 1973. Finns det bibliotek i öknen? Se kommande nummer av bis 2009.
Behöver jag säga att fler BiS-medlemmar och fler bis-läsare står överst på önskelistan för nästa år?
I samma Aftonblad (med risk för att snart bli tjatig) görs reklam för tidningens senaste telecom-tjänst. Man kan ”tagga” och ”se chockbilder inifrån Gaza direkt i mobilen”. Jag betackar mig. Men ETT nyårslöfte kan jag väl ändå komma med. Jag lovar att skaffa mobiltelefon 2009, och dessutom lära mig att använda den.
Vågar man sedan dessutom tillönska alla läsare av bisbloggen ett "Gott nytt år"? Fan tro't?
Mats Myrstener

Några boktips med anledning av Israel-Palestina jubileet 1948-2008

Rosemary Sayigh: The Palestinians : from peasants to revolutionaries. With a new foreword by Noam Chomsky. Zed books, 2007.
Författarinnan är socialantropolog och har bott i Beirut en längre tid för att studera krigets inverkan på de palestinska flyktingarna där. Denna bok kom ursprungligen 1979. 1994 gav Zed books ut av samma författare Too many enemies. The Palestinian experience in Lebanon.
Boken bygger främst på intervjuer hon gjort med palestinier i flyktinglägren, som funnits i Libanon ända sedan fördrivningen ur Israel (”Nakba”) 1948.

Inside Lebanon : journey to a shattered land. Edited by Assaf Kfoury. With Noam and Carol Chomsky. Monthly review press, 2007.
Paret Chomsky besökte Libanon i maj 2006, två månader innan Israel startade nya beskjutningar av södra Libanon. De besökte flyktingläger och israeliska fängelser och tortyrcentra. De diskuterar med politiker från alla läger. Boken är illustrerad.

Pernilla Ahlsén: En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva : livet i skuggan av konflikten. Norstedt, 2006.
Boken består av reportage Ahlsén gjorde i Israel och Palestina, med intervjuer med både israeler och palestinier. Titeln talar för övrigt för sig själv.

Richard Jändel: Kibbutzen : från utopi till verklighet. Sekel, 2008.
Författaren och journalisten Richard Jändel har tidigare bl.a. intervjuat svenskarna som deltog i spanska inbördeskriget. Han har själv bott på kibbutz, och skildrar i boken dessa socialistiska pionjärläger, som även var den israeliska arbetarrörelsens ”spjutspetsar”. Jändel skildrar kibbutzen som ett försök att praktisera äkta kommunism i småskaligt format fullt ut. Han jämför den med de första kristna gruppernas sammanslutningar, eller de anarkistiska spanska kollektivjordbruken. Här praktiserades verkligen devisen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Kibbutzrörelsen var inte heller samhällsfrånvänd, som många kristna och försocialistiska grupper, utan en viktig del i Israels ekonomiska liv. Till antalet var ”kibbutznikarna” förhållandevis få, men ideologiskt spelade de en stor roll. I det första israeliska parlamentet 1948 utgjorde de tjugo procent av ledamöterna. Den socialistiske historikern Howard Fast menar att i en tid av ”hämningslös konsumtion och girighet”, är kibbutzens exempel av största betydelse. Idag är dess existens hotad i konfliktens Israel, både av politiska skäl men också på grund av den nyliberala ekonomins strupgrepp.

Ilan Pappe: Den etniska rensningen av Palestina. Karneval, 2007.
1947 avgjordes Palestinas framtid i FN. På hösten föreslog FN:s generalförsamling Palestinas delning i en judisk och en arabisk stat med Jerusalem under FN:s styre. Judarna, som utgjorde ca 1/3 av befolkningen och ägde mindre än 10 % av marken, tilldelades 55 % inkl. Negevöknen. Judarna accepterade, trots att målet och drömmen för de flesta sionister var hela det historiska Palestina (inklusive landet öster om Jordan). Araberna sade nej. Israel utropade sig självständigt och FN antog delningsplanen utan att någon folkomröstning gjorts.
Strax efter det brittiska tillbakadragandet 1948 utbröt det första arab-israeliska kriget. Enligt förf. Ilan Pappe, israelisk historiker vid Haifas universitet, var kriget noga förberett av israelisk militär, som med amerikansk hjälp och västtyska pengar (och sovjetiska vapen) mönstrade en stor armé på 80.000 man, dubbelt så stor som den samlade arabiska motståndsarmén. Under kriget genomfördes en etnisk rensning av arabiskdominerade områden i Israel/Palestina. 750.000 palestinier fördrevs, civila dödades och byar förstördes. I spetsen gick ofta två israeliska terrorgrupper- Irgun (Etzel) och Sternligan, den senare mest berömd för mordet på greve Folke Bernadotte.
I boken skildras den planmässiga etniska rensningen av arabisk befolkning som lade grunden till staten Israel. Massfördrivning var en central del av ”Plan Dalet”, och boken bygger på material tidigare opublicerat, från israeliska arkiv.

Vi skulle få leva här : om muren i Palestina. Redaktörer: Ursula Berge, Fredrik Johansson, Andreas Malm, Jesper Weitz. Agora, 2005. Birgitta Albons, Donald Boström: Muren. Leopard förlag, 2005.
Här skildras muren mellan Palestinas västbank och Israel i bilder, svartvita i Albons och Boströms bok, i färg med en rad intervjuer i Agoras bok. Västvärldens tystnad kommenteras, det palestinska motståndet visas, paralleller till muren i Berlin dras. Också livet i den lilla Gazaenklaven skildras i Agoras bok, och det komplicerade lapptäcke av israeliska bosättningar och palestinska självständiga områden på västbanken och i Jerusalem. En förteckning med webadresser och organisationer engagerade i konflikten i Palestina ges också.

Mats Myrstener