Rättvisa och människovärde i det ekonomiska stålbadets tid

I skolan fick man lära sig att alla människor var lika mycket värda. Visserligen hade man en gnagande känsla av att det inte riktigt var sant, men ändå … Magistern hade ju alltid rätt? Och hemma rådde ännu större millimeter-rättvisa: när jag och mina tre bröder efter skolan delade upp kroppkakorna enligt strikt geometriska principer, avseende antal, omkrets och diameter på de vita bullarna.
Men millimeterrättvisa gäller ju inte ute i verkliga livet tyvärr. 13 israeler dog i kriget på Gazaremsan, mot trettonhundra palestinier. En nöjd Margot Wallström kvitterar ut fem miljoner i fallskärm när hon slutar som EU-kommissionär, men en vanlig Volvoarbetare får inte ett öre när han/hon blir arbetslös.
Och i morgontidningen stod häromdagen att på Timbro vill man ha en ny ”krismedvetenhet” hos svenska folket (känns ordet igen?). Vi måste inse att det är bra med ekonomiska kriser och besparingspaket. (Som Alliansen säger: spara dig ur krisen!) Det är som forna tiders krig: ett renande stålbad där veklingarna sållas bort. Och chefen för Ericsson menade att nu ska vi ”spara oss ur krisen”. Men det gällde förstås bara på arbetssidan, inte för aktieägarna.
BiS har i många år förfäktat idén om det ”rättvisa biblioteket”. Men kan biblioteket vara ”rättvist” när samhället man verkar i inte är det? Se där något djupt filosofiskt att grunna på när himlen är blå som skummjölken man drack som liten och luften krispigt kall och klar. Och halva EU, den fattiga halvan, fryser och får lunginflammation för att ryssarna använder sin gas som politiskt påtryckningsmedel.
När vi häromdagen gick på Medborgarplatsens bibliotek för att se på gratisfilm (Narnia II) insåg jag att folkbiblioteket fortfarande också är en öppen, god och tillgänglig plats för många avsigkomna och frysande individer i vårt välfärdssamhälle. Stick i stäv med rådande kylslagna kulturklimat tar många del av vad biblioteket har att bjuda, helt gratis. Folkbiblioteket är i själva verket vårt lands största och mest utnyttjade kulturinstitution. Jag förstår att det sticker i ögonen på vissa moderata politiker.
”Rättvisa” enligt biblisk, israelisk, princip, eller den mer modernare Timbro-rättvisan, som bygger på taxeringskalendern? Eller finns det en annan sorts rättvisa? Är vi på biblioteken rättvisa föredömen? Har vi gett upp tanken på att försöka nå alla medborgare i stat och kommun?
Mats Myrstener