Litteraturen är själens immunförsvar

"Under påsken har Påskupproret mot utförsäkringarna haft en rad manifestationer över hela landet. En påfallande stor del av initiativtagarna var författare: Maria Küchen, Åke Edwardson, Anne-Marie Berglund, Cecilia Persson, Jörgen Lind, Emil Boss, Elisabeth Hjorth, Hanna Hallgren, Pamela Jaskowiak, Ghayat Almadhoun, Åsa Maria Kraft och många fler.
Gemensamt för dem är att de tar sin roll som författare och intellektuella på allvar. Det behövs mer än någonsin i en tid när den rena underhållningen blir en allt större del av litteraturklimatet.
Man får inte glömma att riktig litteratur gör skillnad. Det farligaste som kan hända litteraturen är om den förvandlas till enbart förströelse."
Annina Rabe i dagens SvD.

Författarna vågar inte ta fighten!

Det tycker Sven Lindqvist i dagens DN. Han efterlyser den samhällsdebatterande skönlitteraturen (läs t.ex. de s.k. arbetarförfattarna) som fanns förr. Han framträder dessutom på B&B-mässan.
se länken

Litteraturkritikens kris

Det är inte lätt att vara litteraturrecensent. En författare bosatt i Sverige, Vladimir Oravsky, har nyss gett ut boken Friheten i kulturen, om "tystnad och repression inom kulturetabliss-
emanget", på H:ströms förlag - en bok som är ett generalangrepp på den svenska kritikerkåren .
Jag kom att tänka på när jag själv, som en av få recensenter, sågade Maja Lundgrens hart när oläsliga roman Pompeji i bis. Lundgren var då kritikerkårens, för att citera Oravsky, "gullhöna". Men när hon valde att gå ut och ta avstånd från rövslickandet och ryggkliandet så tog det hus i helsicke. Då steg hon lite i min aktning.
Oravsky går likt en August Strindberg till frontangrepp. Han använder ord som "servila bokhallickar", prostituerade papegojor och kulturkypare. Han drar sig inte för namns nämnande, både Maja Lundgren och Lars Norén, vars tusensidiga dagbok fick kulturskribenter att sätta i halsen ("Vad skriver han om mig?"), får sina slängar.
Litteraturkritikerna utsätts idag för mördande konkurrens, inte minst från Internet. En krönika i SvD idag handlade om filmkritiken, där samma fenomen kan skönjas. Jag har redan sett två avsnitt av TV:s Babel, som verkar lovande, frånsett den självgode Fredrik Lindström, som nu också ska ge ut en diktsamling, gubevars. Om han genom detta genidrag får fler att läsa poesi är dock mycket vunnet.
Så man förstår kritikernas dilemma. Det noga inpinkade reviret blir mindre och mindre och mindre. Det är nog bra. Och riktigt bra litteraturkritik kommer ändå alltid att överleva.
Den som tänker forska om detta fenomen hittar nog ett och annat guldkorn hos Vladimir Oravsky.
Mats Myrstener

Lars Furuland har avlidit

Lars Furuland, som var professor i litteraturvetenskap (särskilt litteratursociologi) i Uppsala avled den 1/12, 81 år gammal. Hans författarskap sträckte sig över många områden: barnlitteratur, arbetarförfattare, bokförlag och bokutgivning, regionallitteratur (Dalarna), kvinnliga författare, folkbibliotek. Han var en av de som ledde den s.k. litteraturutredningen på 1970-talet, som föregick den berömda kulturmålsparagrafen om "kommersialismens negativa verkningar", och han redigerade en antologi om folkbiblioteksforskning redan 1969.

Lars Furuland publicerade sig också i bis några gånger. Hans sista bok blev memoarerna "Mina dagsverken" som kom förra året. Med honom går en epok av litteratursociologisk forskning och teoribildning i graven, en unik inspiratör, föredragshållare och folkbildare av den gamla stammen.

Mats Myrstener

för en längre presentation, se http://www.arbark.se/2009/12/lars-furuland-1928-2009/

Skönlitteraturen kan förändra samhället

Skönlitteratur kan förändra samhället, och den kan beröra oss på djupet. I vår ryska litteraturcirkel på jobbet har vi kommit till Solzjenitsyn och den oerhört förtätade lilla berättelsen En dag i Ivan Denisovitjs liv. En dag i en sibirisk straffånges liv där allt kretsar kring termometerns gradtal (det är mitt i vintern), brödransonernas storlek, om det finns tillräckligt med ved i kaminen, och att kunna hålla sig varm i den bitande kylan. Inget annat än att bara överleva.
Dostojevskijs Brott och straff var en lika stor läsupplevelse som förra gången jag läste den. Få romaner är så fysiskt påträngande och uppslukar läsaren så totalt. Läsaren är den jagade Raskolnikov, vare sig man vill eller inte. Man lever i hans resonerande över moral och etik, känner hans hungerhallucinationer: Vad är rätt? Är livet okränkbart? Hur når man sinnesfrid?
Solzjenitsyns underjordiskt publicerade berättelser (den s.k. "Samizdatlitteraturen") i Sovjetunionen bidrog till regimens fall, liksom Ivar Lo-Johanssons och Sara Lidmans och Agnes von Krusenstjernas böcker starkt bidrog och påverkade sin tids idédebatt. Men Dostojevskijs böcker förändrade dessutom för alltid skönlitteraturens form och innehåll, och förändrade med all säkerhet också sina läsare.
I kommande nummer av bis skriver jag om när Maxim Gorkij (Min barndom) mötte Leo Tolstoj (Krig och fred, Anna Karenina), och när nobelpristagaren Pasternak (Doktor Zjivago) blev uppringd mitt i natten av diktatorn Josef Stalin, som ville att han skulle ange poeten Mandelstam. Den långa krångliga vägen till Solzjenitsyns debut vid 44 års ålder, är också värd en reflektion. Se kommande nummer.
Mats Myrstener
PS Lördagar kl 19 går den uppmärksammade ryska TV-dramatiseringen av Solzjenitsyns roman 'Den första kretsen'. Svt2.