Framtiden i våra händer?

”Har dagens feministiska och vänsterprogressiva rörelser förlorat förmågan att föreställa sig en framtid bortom kapitalismens och könets principer? Hur kan radikala politiska projekt göra motstånd mot de maktstrukturer som de samtidigt är en del av? Utifrån vilka positioner kan kollektiva visioner formuleras?
I Att vinna framtiden åter diskuterar Wendy Brown politiska former bortom den melankoli och brist på revolutionära horisonter som har kommit över såväl feminismen som vänstern i stort. (Bokförlag: Atlas)”

Tankesmedjorna drabbar samman på Orionteatern

Sugen på politisk debatt men trött på valrörelsens tragglande om rut, fastighetsskatter och arbetslinjen? Den 6 september möttes två utvalda lag från tankesmedjorna Timbro och Det Osynliga på Orionteatern för att debattera kulturpolitik. Timbro är ju som bekant den mest etablerade högertankesmedjan i Sverige. Det Osynliga bildades ursprungligen som en motreaktion till Alliansens kulturutredning och består av några av vänstersveriges mest kända journalister och tänkare. Utgångspunkten var inte partipolitik utan ideologi och de två lagen drabbade samman i tre akter med titlarna frihet, jämlikhet och broderskap. Uppfriskande att höra några av Sveriges skarpaste politiska debattörer med en politisk vision som vågar blicka mot horisonten snarare än mot valet 19 september. Här är listan på de som deltog:
Timbro:
Håkan Tibell
Maria Rankka
Fredrik Johansson
Johan Norberg
Karin Olsson
Jasenko Selimovic
Per Svensson
Sanna Rayman
Dilsa Demirbag Sten

Det Osynliga:
Stina Oscarson
Daniel Suhonen
Åsa Linderborg
Erik Uddenberg
Anita Goldman
Stefan Jonsson
Nina Björk
Jacob Hirdwall
Björn Elmbrant

Jag tyckte den här debatten var rätt så kul att se. Om ni också vill se den så finns hela det 2 timmar långa spektaklet att beskåda på fantastiska SvtPlay. Kolla här!

Tobias Willstedt

Var Jesus socialist?

Det tycker t.ex. Hugo Chávez, som menar att han är den "störste socialisten i världshistorien". Hur som helst, det brittiska vänsterförlaget Verso har gett ut en liten idéhistorisk skriftserie kallad "Revolutions", där man presenterar socialistiska tankegångar hos ett antal prominenta och omdiskuterade personer som Mao Zedong, Robespierre, Thomas Jeffersson som skrev den amerikanska självständighetsförklaringen, Ho Chi Minh, de brittiska 1600-talssocialisterna Levellers, Leo Trotskij, och alltså - Jesus.
Terry Eagleton, känd brittisk vänsterskribent, skriver om Jesus och citerar bl.a. hans uttalande: "Tro inte att jag kommit till denna världen för att bringa fred. Jag har kommit med svärd." Nog så revolutionärt, eller hur?
Mats Myrstener

Barbari, inte socialism

”Först när
det sista trädet huggits ner,
den sista floden förgiftats,
den sista fisken fångats
kommer ni att förstå
att man inte kan äta pengar!”

- Cree spådom

"Socialism eller undergång i barbari"

- Rosa Luxemburg, Vad vill Spartakusförbundet

Tänk er en värld där nästintill alla djur är utrotade, naturen död och täckt av aska och där människorna slåss över de smulor som finns kvar. Det är den dystra värld som författaren Cormac McCarthy väcker till liv i sin förträffliga bok Vägen.
Boken handlar om en far och hans son som kämpar sig fram genom ett kallt, grått landskap där varje dag är en kamp för överlevnad. Man kan verkligen känna hur de spruckna skorna läcker in vatten och hur magarna gnyr efter mat. En hittad Cola-burk är en gudsgåva och ett gömt lager med konserver är paradiset.
Målet för dem är att ta sig söderut och nå havet. Men det är inte bara hungern och kölden de har att stå ut med utan även kringdrivande gäng av människor som hänfallit åt kannibalism. Ingen går att lita på och kärleken mellan pojken och hans pappa är den enda ljuspunkten i allt det dystra.

Denna dystopi upplever jag vara en variant av det barbari som Rosa Luxemburg en gång talade om, inte ett organiserat barbari som nazismen eller första världskriget (som hon i första hand avsåg) utan ett desperat barbari som växt fram i ruinerna efter ett kapitalistiskt system som förtärt sig självt. En desperation som springer ur faktumet att klasskampen förlorats en gång för alla och arbetarrörelsen misslyckats. Begrepp som jämlikhet, socialism och solidaritet är utraderade och kvar finns bara det nakna och råa allas krig mot alla. Läs boken, som rent stilmässigt är en fröjd att läsa, och se filmen. Trailer finns nedan. Låt oss alla kämpa för att denna kalla dystopi inte förverkligas.

Kristian Schultz

Astrid Lindgrens socialism

När man diskuterar politik möts man ofta av en rad missuppfattningar så fort ordet "socialism" kommer på tal. Man bemöts med argument om brödköer, övergödda och förtryckande byråkrater, trista betonghus, polisstater... ja, ni vet. Detta har ingenting med socialism att göra (som Noam Chomsky en gång påpekat kallade sig det forna Östblocket både demokratiskt och socialistiskt men var inget av det). Men om socialism inte är betong och hemliga poliser vad är det då?
Jo, man behöver inte gå längre än till Astrid Lindgren och hennes beskrivning av Körsbärsdalen i boken Bröderna Lejonhjärta. Följande stycke är hämtat från s.35-36:

När vi kom hem, packade Jonatan upp Sofias korg på köksbordet. Det var ett bröd i den och en flaska mjölk och en liten kruka med honung och ett par pannkakor.
"Håller Sofia oss med mat", sa jag förvånad. Jag hade inte närmare tänkt på hur vi skulle få något att äta.
"Ibland gör hon det", sa Jonatan.
"Alldeles gratis", frågade jag.
"Gratis, ja, det kan man kanske kalla det", sa Jonatan.
"Här i Körsbärsdalen är allting gratis. Vi ger åt varann och hjälper varann allt eftersom det behövs."

Det behöver inte vara så komplicerat. Kanske dags för en skyggande vänster som försöker trängas i mitten att låna Astrid Lindgren på närmaste bibliotek, sträckläsa och inspireras.

Kristian Schultz