På tio år har 200 folkbiblioteksfilialer lagts ner i Sverige, och trenden lär fortsätta, läser jag i dagens Svenska Dagbladet. Allt oftare ser man också seminarier som handlar om att det är bättre att satsa på ett bra bibliotek i kommunen än fem dåliga, senast på Bok- och biblioteksmässan. Då talas det också gärna om att bibliotekets tjänster på nätet blir allt bättre istället. Men fortfarande måste man ändå åka till biblioteket och själv hämta boken. Än så länge.En gång hade folkbiblioteket ett socialt uppdrag. Det var att med goda böcker få det uppväxande släktet att hålla sig från gatornas farliga nöjen och istället befolka biblioteken för att bilda sig. Det var ett tungt argument, när folkbiblioteken växte fram i början på 1900-talet. Valfrid Palmgren talade varmt för det, påverkad av den danske pionjären Andreas Schack Steenberg.
Men redan 1928, när Stockholms stadsbibliotek startade, hade det sociala argumentet tonats ner. Det ansågs lite skämmigt att erkänna att det fanns fattigdom och ensamhet, lite omodernt. Man talade istället om utbildningsbehovet, om skolungdomen, om den hoppfulla framtiden när fattigdomen skulle vara bortbyggd, och om behovet av rationalitet och samarbete över klassgrän-
serna. Och någon gång i början på 1980-talet tror jag man ansåg att folkhemmet var färdigbyggt.
Har biblioteket fortfarande ett socialt uppdrag? Att hjälpa dom fattiga och utanförstående? Att vara ett öppet och välkomnande rum för de som inte har råd med en dator per familjemedlem, kanske inte råd med något som helst utom mat för dagen? En hjälp för de som är sjuka, handikappade, sitter i fängelse eller ligger på sjukhus eller är för gamla för att gå utanför dörren? För de som kanske inte läst en bok i hela sitt liv?
Jag undrar hur många bibliotekarier som svarar ja på frågan? Och om så är fallet, hur många bibliotek kan idag leva upp till denna storsinta ambition?
Mats Myrstener
(bild: Gustaf Fröding i sjuksängen, av Rickard Bergh)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar