Amerikansk forskning inte längre störst och bäst

Detta påpekar den flitige skribenten Jan Szczepanski på Biblist, där han skriver:
"Forskningen har äntligen blivit global och inte som tidigare totalt dominerats av USA. Nu hävdar diverse databaser att USA fortfarande är helt dominerande och dessa baser används för att utvärdera svensk forskning!
Europa och Asien finns dåligt representerade för att inte tala om Brasilien, vars vetenskapliga produktion enligt dessa anglosachsiska baser i det närmaste inte existerar. En intressant orsak utöver språkbarriären är att alla vetenskapliga tidskrifter i Brasilien är "open access": fritt tillgängliga.
Svensk industri och handel har redan upptäckt betydelsen avBRIC-länderna, Brasilien, Ryssland, Indien och Kina. När kommer svensk forskning att förstå deras betydelse och släppa den gamla klockarkärleken?"
("Business information provider Thomson Reuters, US, has released a study, according to which, the US is no longer the 'colossus of science' that it was and has not kept pace with the increased output from European and Asia-Pacific nations. The study titled 'Global Research Report: United States', found that research output from the US has been surpassed by that of Asia and Europe.") http://www.knowledgespeak.com/newsArchieveviewdtl.asp?pickUpID=11630&pickUpBatch=1564#11630

Något för våra forskningbibliotek att tänka över? Varför inte skapa en ny databas med icke-amerikansk vetenskaplig forskning som omväxling?
Mats Myrstener

Multikulti

Jag sitter med Re:orients höstprogram i handen. Re:orient har i tjugo år verkat i Stockholm för konserter med musik från bl.a. den arabiska-orientaliska kulturen, från Indien och mellanöstern.
Höstprogrammet innefattar t.ex. iranskinspirerade dj:s, egyptisk street-pop, Bollywood extravaganza, turkisk-kurdisk-grekisk-arabisk ringdansmaraton, oud-festival, Ramadan nights, och konsert med den kända turkiska sångerskan Sezen Aksu (som även sjunger i Malmö 5/11).
Man ger konserter runt om i Stockholm, med centrum på Södra teatern. Men andra städer i Sverige kan säkert låta sig engageras, kolla om det går att samarbeta!
Själv ska jag idag ta mig till Sofia kyrka i Stockholm för den första konserten i den årligen återkommande kyrkomusikaliska mångkultursatsningen Vox Pacis (Fredens röst). Kolla programmet, det innehåller musik från alla religioner: judiskt, arabiskt, samiskt, indiskt, buddhistiskt, katolskt, ortodoxt, tibetanskt osv. En ekumenisk satsning som är värd all uppmuntran.
Mats Myrstener

Kritik av det cyniska förnuftet

Ibland vacklar min tro på Svenska dagbladet, särskilt när jag läser ledarsidan.
Ledarskribenterna där verkar ofta knappt ha gått ur gymnasiet. En av dom yngsta skrev i somras att hon minsann tyckte att en arbetslös stockholmare som erbjöds jobb i Dorotea, skulle tvingas att ta jobbet, eller mista sin ersättning.
Jag mejlade henne en fråga, om en ensam mamma med två barn, en utbildad medelålders bibliotekarie från Stockholm eller Göteborg, skulle tvingas ta säg ett städjobb i Dorotea? Eller om hon själv, den unga ledarskribenten, skulle ta ett sånt jobb om hon var arbetslös? (Inget ont om Doroteas städpersonal för övrigt.) Men jag fick inget svar.
Idag skriver en annan gökunge på ledarsidan, Johan Folin, apropå boken Jämlikhetsanden, som tidigare kommenterats i denna blogg. Timbro har lagom till valet gett ut en engelsk motskrift, Jämlikhetsbluffen. Där hävdas bl.a. att det vore bättre att placera den fattigaste femtedelen av jordens befolkning på en öde ö. Den skulle nog bli lyckligare då? (Andemeningen är väl att allt går att bevisa med statistik. Som att fetma, eller för mycket rökning är en klassfråga, vilket Folin inte heller tror på.)

Det enklaste vore väl, med Folins svårförståeliga logik, att låta denna fattiga femtedel få ett nackskott med en gång, så slapp dom drunkna på sin ö. Det vore nog "lyckligare", och mycket billigare, både för dom och oss som sedan slipper bekymret med den "överflödiga femtedelen", eller hur Johan?
Hela resonemanget i Jämlikhetsanden, förutom en uppsjö välgrundad statistik, bygger ju på att man förstår vad ordet solidaritet innebär? Och en viss förmåga till vanlig mänsklig empati? Man undrar vilka skolor de unga ledarskribenterna har gått där man missat sådana även för politiker väsentliga ord?
Mats Myrstener

Det var en gång för länge sedan....

Städade barnbokhyllan hemma och hittade "Elefanten söker jobb" ett litet bilderbokshäfte i serien "Lilla arabiska bilderboks biblioteket" utgiven av Nybro biblioteksförlag AB 1981. Det arabiska orginalet skapades för de palestinska barnen i flyktingläger. Enligt Libris kom det ut fem titlar i serien på svenska.
Initiativet till denna utgivning kom från bissaren och dåvarande bibliotekschefen i Nybro Olaf Berggren, som var en av de mest drivande för att få igång det som då kallades invandrarverksamhet på landets bibliotek. Han drev frågan både i teori och praktik i många forum utöver bis tillsammans med flera andra namnkunniga (BiS-)pionjärer.
Nu finns Internationella biblioteket, Den hemliga trädgården, Det mångspråkiga biblioteket med mera..... Men ingen tid för nostalgi mer än denna lilla notis.

Kampen går vidare!

Ingrid Atlestam

Boktips från Leopard förlag

Linda Polman: Kriskaravanen : vinnare och förlorare i biståndsindustrins spår. Holländsk journalist skildrar den globala biståndsindustrin, och hur den kan utnyttjas av, och tvingas samarbeta med korrupta förtyckarregimer i tredje världen.
Pierre Schori: Vägen ut ur Afghanistan. Pläderar för att ta hem den svenska truppen, satsa på civilt bistånd, och låta afghanerna själva ta hand om sin säkerhet och utveckling.
Goldstonerapporten om Gaza. Den kände sydafrikanske folkrättsjuristen Richard Goldstones rapport (den del som innehåller sammanfattning, slutsatser och rekommendationer) om Israels invasion och ockupation av Gazaremsan.
Per Kornhall: Livets ord : kontroll och manipulation i Jesu namn. F.d. medlem, fil.dr och gymnasielärare i biologi demaskerar den fundamentalistiska framgångsteologin i Sverige.
Vijay Prashad: När bojorna brast : historien om tredje världens segrar och nederlag. Amerikansk-indisk forskare skriver om tredje världens historiska gestalter: Nehru, Nasser, Nkrumah, Sukarno, och motståndarens förmåga att ständigt söndra och fortsätta härska.
Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras : 27 arbetspunkter för rödgrön förändring. Red. av John Hörnquist, Daniel Suhonen och Kristina Tysk. Röd-grönt samarbete i bokform inför valet, med framförallt unga skribenter: Kajsa Borgnäs, Moa Elf Karlén, Ali Esbati, Aron Etzler, Gustav Fridolin, Paula Mulinari, Stina Oscarson, America Vera-Zavala, m.fl.
Irka Cederberg: Romerna - ett europeiskt dilemma. Om en förföljd folkgrupp i Europa. Författaren har följt romer i Europa i 20 års tid, och vunnit pris för sin journalistik. Bl.a. om den alarmerande situationen i Ungern.
Mats Myrstener

Klassbävning

I veckans nummer av Arbetaren finns en artikel som knyter an till mitt inlägg Haitis lidande. Den heter Jordbävning slår efter klass och pekar på hur olika följderna i själva Haiti blivit beroende på om man är rik eller fattig. De fattigas skjul faller ihop som korthus medan överklassområdet Petionville i Port-au-Prince kan ståta med öppna apotek och affärer fyllda med importerad ost och vin även efter katastrofen. Med hjälp av tidigare etablerade kontakter med utländska företag och myndigheter kan överklassen tillskansa sig en stor del av biståndet medan fattiga haitier fortfarande tvingas vänta på vård.

Här kan det vara dags att damma av det gamla 70-talsbegreppet "klassbävning". Hur en jordbävning drabbar efter klasstillhörighet, men också hur klyftorna mellan rika och fattiga kan öka efter en jordbävning.

-Hur bönder som efter en privatiseringsdriven, nyliberal chockpolitik tvingas in till städernas slum i jakt på en försörjningskälla och trängs ihop i undermåligt byggda hus - hus som lätt blir dödsfällor om det blir en jordbävning.

-Hur välbyggda överklassvillor på högre mark kan stå emot jordbävningar betydligt bättre än skjul eller dåligt byggda hus som trängs på bergssidor. Arbetaren citerar en bok av Mike Davis där han säger att "[...] jordbävningar slår vanligtvis med kuslig träffsäkerhet mot undermåliga hem av tegel, lera eller betong".

-Hur rika får ta del av biståndet utan problem medan fattiga får vänta på stöd av rädsla för "plundring". I Arbetaren-artikeln konstaterar den amerikanska TV-kanalen Democracy Now att biståndsgivarnas överdrivna krav på säkerhet i den haitiska staden Leogane (en stad där 80% av husen förstörts) medfört att drabbade får vänta på hjälp. Själva förstår de inte vad som är så riskabelt när de besöker staden utan menar att de drabbade haitierna visar anständighet och medmänsklighet trots sitt desperata läge.

Ska man sammanfatta kan man säga att alla är jämlika inför en jordbävning men vissa är mer jämlika än andra.

Stick nu till biblioteket och läs senaste numret av Arbetaren. När du ändå är i farten så låna Mike Davis bok Slum - Världens storstäder. Det vet jag att jag ska göra!

Kristian Schultz

Ps. För vidare läsning se Haiti's Classquake av Jeb Sprague Ds.

Haitis lidande

I jordbävningens spår har världens blickar (tillfälligt) riktats mot det urfattiga Haiti. Stödgalor anordnas och pengar samlas in till de katastrofdrabbade haitierna. Det är så dags.

Problemet är bara att det riktigt upprörande inte är jordbävningen eller de hemska scener av våld och plundring av hjälpsändningar. Det började långt innan - något Peter Hallward påpekar i Aftonbladet för några dagar sedan. I en utmärkt artikel kallad Haiti - ett våldtaget land sparar han inte på krutet.

"Alldeles klart är dock att följderna [av jordbävningen] är resultatet av en mycket lång historia av medveten utsugning och översitteri. Haiti omtalas, närmast rutinartat, som ”det fattigaste landet på västra halvklotet”. Denna fattigdom är ett direkt arv av den kanske mest brutala koloniala exploatering som världen har sett, förenad med decennier av postkolonialt förtryck."

Jordbävningen sker alltså inte i ett socioekonomiskt vakuum. Det är ingen slump att det fattiga Haiti drabbas så extremt hårt eller att det råder ett sådant tillstånd av misär att man slåss i ett allas krig mot alla för att få del av hjälpsändningarna. Jag hade gjort precis samma sak om jag upplevt vad haitierna upplevt.

USA med vänner har blandat sig i landets styre ända sedan den amerikanska ockupationen av landet 1915. Alla försök att på politisk väg upphäva fattigdomen och avskaffa misären har mötts med ovilja och våldsamma ingripanden (som kuppen mot Aristide 2004).

Sedan kom nyliberalismen som ett brev på posten med ett dråpslag mot det haitiska jordbruket, ett dråpslag som tvingade tiotusentals människor från deras jord och in till städernas miserabla kåkstäder. Hundratusentals människor bor nu i dessa slumområden. Det är inte konstigt att en jordbävning slår extra hårt mot dessa människor som inte har råd att bygga jordbävningssäkra hus (jämför med det rika Japans science fiction-höghus) eller att desperata matkravaller utbryter. Inga fungerande offentliga institutioner kan samordna hjälp i en infrastruktur som redan från början är under all kritik. Det är inget naturligt över detta utan ett resultat av "decennier av nyliberal ”anpassning” och neoimperialistisk inblandning" (Hallward).

Det räcker inte med tillfällig nödhjälp bara för att det rullas dramatiska bilder på TV. Det krävs radikala åtgärder på en strukturell nivå, omfördelning av resurser från företag till befolkning och kamp mot nyliberalismens järngrepp, att haitierna tillåts bygga upp offentliga institutioner och en social rättvisa värd namnet. Inte ännu en stödgala.

Kristian Schultz

Komplicerade konflikter

Åter däckad av en maginfluensa tillbringar jag morgonen i sängen med dagens tidning. Dagens undestreckare, skriven av professor Hans Ingvar Roth, handlar om hur media bara uppmärksammar konflikter som är mediala och lätta att förklara för läsarna. Paradoxalt är det därför inte att ett av världens fattigaste länder nu uppmärksammas (vilket kanske är bra trots allt) med oändliga spaltmeter i pressen, där man tidigare inte skrivit en rad.

Understreckaren uppmärksammar filosofen Peter Singers bok Det liv du kan rädda, utgiven på förlaget Fritanke, men i första hand statsvetaren Virgil Hawkins bok om den långa blodiga konflikten i Kongo-Kinshasa, Stealth conflicts. How the world's worst violence is ignored (Ashgate). Stealth betyder radar, dvs medias nyhetsradar. De konflikter, de flesta i det mörka Afrika, som hamnar utanför radarsystemet, ignoreras.

Hit hör långa blodiga konflikter i Sierra Leone, Liberia, Angola, Rwanda och Tchad, och långdragna konflikter i Sydamerika. Här finns inte ett lättförklarligt svart-vitt, inga islamska terrorister, däremot stora naturtillgångar, t.ex. produceras i Kongo metallen coltan, som används i våra mobiltelefoner.

När de första demokratiska valen i Kongo på 45 år hölls 2006 rapporterade USA:s stora media istället om skådespelaren Mel Gibsons arrest för rattfylleri i Kalifornien. Och i Sverige har vi läst löpsedlar om lillprins Carl Philips nya flickvän på löpsedlarna, mitt under värsta jordbävningskatastrofen på Haiti.

Det finns undantag mot denna mediaskugga: Organisationen Oxfam har alltid uppmärksammat Kongo, liksom den belgiska frivillorganisationen "Inget blod på min mobiltelefon". Och i början av 1900-talet startade den engelske journalisten Edmond Morel en kampanj som till slut fick den enväldige kung Leopold i Belgien att dra sig ur det makabra förtrycket i "Belgiska Kongo". Aktionen stöddes bl.a. av Joseph Conrad och Mark Twain.

Visst borde våra folkbibliotek vara mediala alternativ till nyhetsbyråernas lättköpta gods (tänk på det nya "mediabiblioteket" i danska Herning som verkar kastat in handduken rejält). Men jag tänker också på ett inslag i TV igår: trots alla vidriga bilder på vanvården av djur inom EU så fortsätter vi glatt äta kött och korv som aldrig förr. Att vara bibliotekarie i mediaåldern kräver nog både mod, uthållighet, stora kunskaper, och global vidsynthet.

Mats Myrstener

"Sjuttiotalsvänstern roligare än sitt rykte!"

Malena Rydell recenserade i DN 9 juli en nyutgåva av en sjuttiotalsklassiker, Annika Elmqvist, Gittan Jönsson, Annmari Langemar och Pål Rydbergs Historieboken. Ordfront gav ut den första gången 1970, och ger nu ut denna "seriebok" av några Konstfackselever i ny uplaga.
Världshistorien berättad underifrån, och i tecknade serier, det var något nytt 1970. "Det visar sig att sjuttiotalsvänstern hade mer rätt än fel", skriver Malena Rydell. Dessutom är den mycket "roligare" än sitt rykte(!) Idag är mycket av vänsterns historieskrivning, särskilt den som behandlar tredje världen, allmänt accepterad. De brittiska och amerikanska företag som kallade ANC "terrorister" i Sydafrika betraktas däremot idag som historieförfalskare.
Ett erkännande, om än i senaste laget, kan man väl säga.
Mats Myrstener
PS Igår visades Bo Widerbergs debutfilm Barnvagnen från 1963, fotograferad av Jan Troell, på TV. Inspelad i Malmö, med en lång scen från stadsbiblioteket. Vilket påminner mig att Widerberg också deltog i en antologi BiS gav ut (år?) med litterära skildringar av bibliotek. Hans bidrag hette Kärlek på bibliotek. En aspekt av vårt arbete som är alldeles för underskattad.

Barnboksförfattare från tredje världen och fackligt engagemang

I samband med förberedandet av BiS 40-årshistorik träffade jag Sven Hallonsten, numera pensionerad bibliotekarie och tidskriftsredaktör, som var med och startade vår förening på gamla biblioteksskolan i Solna 1969. Han tipsade mig då om en ny bok han redigerat tillsammans med författaren Britt Isaksson, "Världens barnboksförfattare", som porträtterar 37 barnboksförfattare och illustratörer från tredje världen.

90 procent av alla översatta böcker kommer från England eller USA. Var är alla författare från Afrika, Sydamerika, Asien, kan man undra? Är det bara en fråga om otillgängliga språk? Eller ointresse från förlagens sida? Här kan man istället läsa om barnlitteraturen från Indien, Palestina, Sydafrika och Venezuela, för att bara nämna några exempel.

Boken är utgiven av Bibliotekstjänsts förlag, liksom den historik "Bibliotekarie - 70 år av facklig kamp", som utkom förra året. Den boken ville uppmärksamma att det var sjuttio år sedan Svenska folkbibliotekarieföreningen (SFF) bildades 1938. En av föregångarna var den assistentförening som startats på Stockholms stadsbibliotek av bl.a. marxisten Arnold Ljungdal, som arbetade som bibliotekarie på Medborgarplatsens bibliotek.

De statligt anställda bibliotekarierna formerade sig inte förrän 1958, 1997 gick man samman i SACO-föreningen DIK. Vi får anledning att återkomma till historiken, och till det faktum att bibliotekariernas fackliga kamp, som tidigt var en BiS-fråga, fortfarande är så svag och obeslutsam. Utdelningen i lönekuvertet är också usel, vi är den sämst avlönade akademikergruppen, inte minst om man jämför med lärarförbundet eller med arkivarierna. "Månskenshumanister" kallade min lärare Lill Andrén oss bibliotekarier. Det ligger något i den karakteristiken.

Mats Myrstener

Ta en titt på Globalarkivet

29 januari invigs nya hemsidan Globalarkivet, redigerad av Världsbiblioteket i Solidaritetshuset på Södermalm i Stockholm. Ett fulltextarkiv med material främst från tredje och fjärde världen. Kolla den!
http://www.globalarkivet.se/