Kritik av det cyniska förnuftet

Ibland vacklar min tro på Svenska dagbladet, särskilt när jag läser ledarsidan.
Ledarskribenterna där verkar ofta knappt ha gått ur gymnasiet. En av dom yngsta skrev i somras att hon minsann tyckte att en arbetslös stockholmare som erbjöds jobb i Dorotea, skulle tvingas att ta jobbet, eller mista sin ersättning.
Jag mejlade henne en fråga, om en ensam mamma med två barn, en utbildad medelålders bibliotekarie från Stockholm eller Göteborg, skulle tvingas ta säg ett städjobb i Dorotea? Eller om hon själv, den unga ledarskribenten, skulle ta ett sånt jobb om hon var arbetslös? (Inget ont om Doroteas städpersonal för övrigt.) Men jag fick inget svar.
Idag skriver en annan gökunge på ledarsidan, Johan Folin, apropå boken Jämlikhetsanden, som tidigare kommenterats i denna blogg. Timbro har lagom till valet gett ut en engelsk motskrift, Jämlikhetsbluffen. Där hävdas bl.a. att det vore bättre att placera den fattigaste femtedelen av jordens befolkning på en öde ö. Den skulle nog bli lyckligare då? (Andemeningen är väl att allt går att bevisa med statistik. Som att fetma, eller för mycket rökning är en klassfråga, vilket Folin inte heller tror på.)

Det enklaste vore väl, med Folins svårförståeliga logik, att låta denna fattiga femtedel få ett nackskott med en gång, så slapp dom drunkna på sin ö. Det vore nog "lyckligare", och mycket billigare, både för dom och oss som sedan slipper bekymret med den "överflödiga femtedelen", eller hur Johan?
Hela resonemanget i Jämlikhetsanden, förutom en uppsjö välgrundad statistik, bygger ju på att man förstår vad ordet solidaritet innebär? Och en viss förmåga till vanlig mänsklig empati? Man undrar vilka skolor de unga ledarskribenterna har gått där man missat sådana även för politiker väsentliga ord?
Mats Myrstener