Iskallt

Morgontidningen blir allt tunnare, eller snarare så tar reklamen över allt mer. SvD gjorde stor vinst i år, tack vare stora besparingar på personal och allt mer reklam i tidningen. Mer TT-material, och mycket från tappra underbetalda frilansare.
En sådan, författaren Mustafa Can, gör en stor sak i en mastodontartikel av att hippa Södermalm i Stockholm till stor utsträckning befolkas av miljöpartister. Varför flyttar grönavågarna in till städerna frågar han sig? Ja, har dom något val i dagens urbaniserade samhälle undrar jag?

Kulturborgarrådet i Stockholm, som satte ner foten när det gällde ett nytt huvudbibliotek, tänker satsa några miljoner på en "ljudinstallation" på Mariatorget, en av Södermalms finaste adresser. Det blir "lövsus och fågelkvitter" i högtalarna, vilket väl passar de där boende miljöpartisterna kantänka? Man tar sig för pannan och tror man läst fel.
Jag läser istället om Svalbard, dit journalisten Anton Gustavsson och fotografen Viktor Gårdsäter rest. Ett vilt ställe där man kan äta sälpizza och valbiff, besöka spökstaden Pyramiden, en gång en sovjetisk kolgruva, och dansa hela natten på nattklubben Huset i Longyearbyen (skildrad i romanform av Jon Michelet 1978).
De svenska journalisterna får också se den mäktiga Nordenskiöldglacieren "kalva" enorma isblock, som nu snabbt smälter i den globala uppvärmningen. Rör man sig utanför bebyggelse måste man ta med sig gevär, för att hålla isbjörnarna på avstånd.
På baren dricker man grogg med 3.000 år gammal inlandsis. "Passa på innan den är slut", säger bartendern, och en skäggig överförfriskad gruvarbetar hotar de bägge svenskarna: "Ni är väl för fan inga miljöaktivister!"

Själva åkte jag och Annsofi till Fjäderholmarna idag, Stockholms "närmaste skärgård". Ett besök rekommenderas, resan tar 20 minuter. Här hade brännvinskungen L.O.Smith lönnkrog på 1800-talet, latrintunnorna från Stockholm tömdes i enorma stinkande sophögar, och sedan var ön militärt område. Numera en grön, trevlig turistö, där bara de jättelika trutarna kraxar hotfullt.
Passar nog urbana miljöaktivister som jag och Annsofi. Svalbard verkar lite för tufft, även om Mustafa Can kanske tycker att det är där vi hör hemma, och det politiska klimatet här hemma just nu känns nog så iskallt?
Mats Myrstener