Jag läser texter där många viktiga ord börjar på R. Till exempel att
Risker kan motas med
Robusthet,
Redundans och
Resiliens.
Bomber i huvudstaden, dricksvattenproblem i Östersund och trafikkaos över stora delar av landet gör att jag tar mig igenom
Olyckor & kriser 2009/2010 från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, den
första rapporten i sitt slag i Sverige. En sammanställning av analyser och statistik, om allt från fallolyckor till klimatförändringar till pandemier – med inget mindre än ”ambitionen att belysa hela hotskalan”.
Rapporten inventerar och exemplifierar. Grundtanken är att landets krisberedskap som sådan bara kan möta det extraordinära och att robustheten – detta nyckelbegrepp – måste byggas in i samhällets olika delar från grunden. Mycket i rapporten handlar om hårda aspekter som el, kommunikationer och vatten. Men inte bara. Det är också
viktigt att utifrån ett helhetsperspektiv studera samhällsutvecklingen. De samhällstrender som kommer att påverka den svenska krisutvecklingen framöver är t.ex. socio-ekonomiska skillnader, livsstilsförändringar, globalisering, väpnade konflikter och konkurrensen om naturtillgångar, klimatförändringar... (s. 51)
Man konstaterar att inkomstskillnaderna i Sverige ökat och att ”socio-ekonomiskt utsatta grupper” ofta drabbas hårdast vid olyckor och kriser. Att det blir en utmaning framöver att möta dessas behov.
Det är intressant hur en text kan handla om så många delar av tillvaron, tangera rentav infekterade frågor och samtidigt lyckas undvika politiken, i alla fall explicit. Det är klart att många av dessa hotbilder kan kopplas samman med vilken politik som förs (eller inte). Vidgat inkomstgap, klimatförändringar, störningar i kollektivtrafiken, fler dödsolyckor, samt hotbilder på grund av svenskt deltagande i krig. Detta är inga naturlagar, utan i hög grad effekter av politik – och därmed påverkbart. Nu är det förvisso inte myndighetens uppgift att dra upp ideologiska linjer, denna rapport ska snarare utgöra underlag för diskussion och fortsatta beslut, i bred mening.
Informationsförsörjningen är med andra ord av största vikt. Vi behöver alla information och vi behöver verktyg för att tolka den, för här finns intressen som drar åt olika håll med sina respektive sanningar. Det kan vara snårigt.
Den ökade komplexiteten och snabbheten i samhällsutvecklingen gör att det blir allt svårare att få en helhetsbild av hot, risker och sårbarheter i samhället, vilket i sin tur ökar osäkerheten i analyserna. […] Trenden visar att informationsfrågorna har en hög prioritet, och efterfrågan är stor från olika grupper i befolkningen. (s. 87, 113)
Rapporten nämner inte biblioteken. Jag kan inte låta bli att tänka in dem i sammanhanget, fundera över vilken roll de kan spela. Kan man tala om en ”intellektuell robusthet”, eller är det detsamma som bildning? I vilken egenskap förekommer biblioteket i din kommuns (kris)dokument: Som en värmestuga med anslagstavla efter en allvarlig händelse? Som en resurs före, under och efter? Hur ser en kris ut egentligen? Är vi i en just nu?
När jag skriver ”robusthet” undrar ordbehandlarens rättstavningsfunktion om jag egentligen menar ”rotlöshet” eller ”rosbukett”. Ptja, nånstans inom den skalan, tänker jag.
Kalle LaajalaPS.
MSB lanserade i höstas webbplatsen
Dinsäkerhet.se. Där hittar man tips och råd, checklistor, filmer och annat som kan hjälpa en att bli medveten om risker och hur man hanterar olyckor och kriser. DS.
Foto:
caution / m.a.r.c. (cc-by-sa)
Den 13 maj hade jag nöjet att få delta i det idéhistoriska symposiet Svenska bildningstraditioner på Södertörns Högskola. En spännande dag med ett flertal namnkunniga föreläsare. Idéhistorikerna Per Sundgren och Anders Burman höll i arrangemanget. Kanske är den fråga som under dagen växte fram i mitt huvud inte helt relevant att ställa men jag kunde inte låta bli att fundera på vad som kan räknas till dagens svenska bildningstradition och hur den ser ut i förhållande till dagens biblioteksverksamhet? I vår tid fokuseras ju allt mer på olika slag av sociala medier och i så gott som all biblioteksverksamhet finns en tydlig ambition att maximalt utveckla den digitala kommunikationen. Någonstans har jag också läst att författaren Unni Drougge lär ha sagt att dagens bibliotekarier bör fungera som vår tids ”digitala coacher”! Och visst ligger det en hel del sanning i hennes påstående men bakom dessa ord kan också anas en stressad urban individ främmande för knepiga livsfrågor och självkännedom. Bildning och självbildning är en process som tar tid och kräver fördjupning, frågan är om vi ger oss själva den tiden och om biblioteken har möjlighet att göra det i dagens stressade kulturklimat? Som en motsats till allt det snabba och trendiga kommer jag plötsligt att tänka på Swedenborgsbiblioteket i Gröndal i Stockholm. En viss modernitet har man visserligen i form av en fin hemsida, http://www.swedenborgsbiblioteket.se/index.php , men annars vilar här ett fridfullt ”långsamhetens lov” som religionspsykologen Owe Wikström så klokt och insiktsfullt skriver om.
